VF

DET VAR EN MÖRK vinterkväll.
Trots det kände jag mig oväntat laddad.
Latheten, kylan och vintern skulle besegras.
De första löpstegen mot ett nytt liv skulle tas.
Men jag hade inte räknat med motståndet.

LÄSAREN VAR enormt upprörd.
Han uppmanade mig att göra en Juholt.
Han tyckte att jag borde avgå, eftersom han ansåg att både jag personligen och Folkbladets journalistik förstörde så mycket för Socialdemokraterna.

OFTA ÄR inte steget speciellt långt mellan skolgården och vuxenlivet. Det är nog till och med så att vi vuxna ofta är betydligt värre än vad skolbarnen är.
När tillräckligt många har kastat glåpord blir allt en norm och en falsk sanning. Plötsligt har en person blivit hackkyckling utan att någon egentligen riktigt vet hur allting började.

VISSA DAGAR blir inte som man tänkt sig.
Det är det som är tjusningen med livet.
Det är också det som är den stora tjusningen med att arbeta på en tidningsredaktion.
Torsdagen var just en sådan dag.

JAG SKA INTE göra mig själv till talesman för hela journalistkåren i Västerbottens län, men jag tror att många av mina kollegor känner igen sig i detta.
Inom rättsväsendet i länet finns många personer som är imponerande öppna och tillmötesgående på alla sätt, men när det hettar till och handlar om grövre brott är det i regel alltid samma sak.

TÄNK ATT du kommer hem en dag.
Plötsligt har någon möblerat om i ditt hem.
Möbler som stod i ett rum står plötsligt i ett annat. Vissa kära och skönt insuttna möbler har till och med bytts ut med nya som du inte alls känner igen. Dessutom har köket bytt plats med vardagsrummet.
Klart du blir irriterad. Klart du reagerar.

DET ÄR ÖVER tio år sedan nu.
Jag hade nyss flyttat till byn.
Det var en vinter lik denna. Jag var orutinerad.

JAG BEFINNER mig i vackra Vilhelmina.
I denna kommun finns mycket som gör mig glad. Just nu finns dessutom någonting som stora delar av Sverige saknar denna vinter. Nämligen snö.

JULEN. Fridens högtid. Det är nu man borde känna sig så där harmonisk och Ernst Kirchsteiger-käck som en människa bara kan. Jo, tjenare. Jag är bara irriterad. Frustrerad. Provocerad. Stressad.

PÅ MÅNGA SÄTT var det en speciell situation.
Jag upplevde att jag var fel person på fel plats.
Jag var ung och gränslös i mina ambitioner.
Jag drömde om att ge ut djupsinniga diktsamlingar och skriva en banbrytande generationsroman.

SNUSFÖRBUD och fotoförbud.
Man kan se det hela som en storm i ett vattenglas,
vågor i en ankdamm eller hur man nu vill.
Faktum kvarstår. Båda är i det stora hela tandlösa beslut, men de är likafullt allvarliga.

SOM RUTINERAD västerbottning borde man naturligtvis ha lärt sig vid det här laget. Det spelar ingen roll.
Det är ändå som det är nästan varje år.
De senaste två åren har vi varit bortskämda.
Ljuset har åtminstone kommit i form av snö.
I år är det som vanligt igen.

JAG SAKNAR musikalisk talang. Det spelar ingen roll.
Jag har ändå alltid drömt om att bli rockstjärna.
En natt drömde jag verkligen att jag var det också.

MÖTEN MED ANDRA människor. Det är det roligaste som finns. Det är faktiskt det som är själva livet.
Allra bäst är de möten som är oförutsägbara och som tar en annan riktning än man hade förutsett.

VI HAR ALLA varit med om det.
Det är fest. Stämningen är hög.
Plötsligt harklar sig en person i sällskapet.

ALLA HELGONS DAG. Det här är en speciell helg.
Både vacker och vemodig. Den är dubbelbottnad.
Det är en helg då vi tänker på döden – men då vi framför allt bör ägna kraft åt att tänka på livet.

NATURLIGTVIS. Jag förstår det libyska folkets glädje. Jag förstår den enorma känsla av befrielse som måste ha infunnit sig när den demoniske diktatorn Muammar Gadaffi äntligen oskadliggjordes.
Men ändå.
Det går inte att komma ifrån den olustkänsla jag känner av att död kan skapa en sådan enorm glädje.

DET ÄR VÄLDIGT lätt att se likheter.
Men framför allt är det lätt att se skillnader.
Jag tänker på Mona Sahlin och Håkan Juholt.
Jag tänker på manligt och kvinnligt.

KANSKE ÄR DET nu kylan kommer.
Det har åtminstone varit frostigt under veckan.
Bilrutorna har premiärskrapats och det är dags att börja fundera på vinterdäcken.
Kanske är det den annalkande vintern, kanske är det någonting helt annat. Men det är frostigt i förhållandena mellan politiken och medierna också.

EN SAK ÄR SÄKER. Det var inte bättre förr.
Däremot var det kanske enklare.
Åtminstone för Justitiekanslern.

JAG VET INTE fullt ut vad det beror på.
Men jag vet att ni känner igen känslan.
Det är redan helg igen och det är svårt att förstå hur ännu en vecka har kunnat passera så snabbt.

FRÅGAN HAR LEVT i alla år. Förmodligen är den jämngammal med mänskligheten.
1972 skrev Mikael Wiehe en av Hoola Bandoolas mest kända låtar: ”Vem kan man lita på?”.

RINGA NARKOTIKABROTT. Tyvärr är det numera vardagsmat i Västerbotten. Det är så vanligt att vi på VF tagit ett policybeslut om att vi ens skriver om det regelmässigt. Om vi skrev om varje fall skulle vi ha notiser om just detta brott i princip varje dag.

VISST, DET INTRÄFFAR att läsarkommentarerna på de svenska mediernas sajter spårar ur till personangrepp och grov rasism. Visst, det är ett problem.
Men vems fel är det egentligen?

EN AV DE STÖRSTA fördelarna med att ha det jobb jag har är den omedelbara responsen.
VF har aktiva läsare. Det är jag tacksam för.
Ni är duktiga på att berömma när vi gör någonting bra. Ni är duktiga på att kritisera när vi gör
någonting sämre och framför allt uppskattar jag att ni är så duktiga på att höra av er med era frågor.

TISDAGSMORGONEN fick en rivstart.
En person hade hittats död på Teg och de första rapporterna sade att flera personer hade gripits.
Just detta stod också i den första nyheten som lades ut på folkbladet.nu tidigt i tisdags morse.
Redan då exploderade ryktesspridningen.

DEN NORSKE statsministern Jens Stoltenberg har – med all rätt – fått oerhört mycket beröm för hur han har agerat efter det brutala terrordåd och massmord som drabbade Norge för tre veckor sedan.
En opinionsmätning, som tidningen Verdens Gang gjort, visar att hela 94 procent av norrmännen anser att Stoltenberg hanterade situationen bra.

11 SEPTEMBER 2001. Det är ett datum som världen aldrig kommer att glömma. Vi minns de fruktansvärda scenerna. Vi minns paniken, vi minns förvirringen, vi minns sorgen, vi minns skräcken och vi minns ilskan. Vi måste bära detta med oss. Det är vår skyldighet att minnas, dels för att aldrig glömma kampen mot det onda, dels för att alltid hedra minnet av dem som föll offer för det obegripliga våldet.

JAG SER DEFINITIVT INTE mig själv som någon bakåtsträvare. Faktum är att jag nog till och med skulle bli sårad om någon kallade mig för det.
Jag tillhör dem som anser att förändring i regel nästan alltid leder fram till något positivt. Trots det inser jag att det även finns risker med förändring.

DET ÄR NOG SAMMA SAK på alla redaktioner.
De allra flesta dagar är tempot enormt hektiskt.
I regel handlar det om ständiga prioriteringar.

EGENTLIGEN BORDE det vara den enklaste saken i världen. Vi gör det till den svåraste.
Det tar emot så oerhört mycket
Rädslan gör oss helt enkelt förlamade.

JAG VET INTE EXAKT vad vår kung, Carl XVI Gustaf, håller på med. Däremot vet jag att det påminner om något som tyvärr är typiskt för män med makt.
Dessa män har ett stort ansvar i samhället, men de tar inte ansvar för andra människor.

DET ÄR FRÄMST NÄR världen tycks snurra allra fortast som jag tänker på honom. Jag glömmer aldrig hans namn. Jag kommer heller aldrig att avslöja det.

JAG HAR BÖRJAT inse det allt mer.
Anders Chydenius (1729–1803) är den som ska äras, för det var med honom som allting började.

DET VAR INGEN VANLIG onsdagskväll. Det var en onsdagskväll som var på väg att bli historisk.
Jag gick runt med mobiltelefonen i handen i väntan på att vår nyhetsproducent Magnus Johansson, som hade ansvaret på VF:s redaktion under kvällen, skulle ringa mig för ett beslut.

DET VAR EN TRADITION och vi hade gjort den till en sport. För oss var Valborgsmässoafton föga intressant, det var morgonen efter som allt gällde.

REDAN FRÅN MORGONEN fanns den speciella känslan närvarande. Det var långfredag och utan att någon yttrade något speciellt visste jag att det inte var läge för allt för mycket tjo och tjim. Det var liksom självklart att detta var en mycket speciell dag.

JAG ÄR MEDVETEN om att det egentligen är en omöjlig frågeställning, men det är ändå viktigt att vi som
arbetar på VF ställer oss frågan: Vad tror vi att våra läsare tycker är viktigast i vår tidning?

DET ÄR TUDELAT, precis som så mycket annat.
Man kan se utgivarbeslut på två olika sätt.