VF

Nintendos tidiga demonstration av sin kommande konsol Wii U kanske var förhastad.

I VECKAN berättade spelgeniet Tim Schaefer i en intervju att han tror storbolagen är rädda för att satsa på nya spelserier, och jag kan inte annat än att skriva under på det.

Det trodde ni inte? skrev jag på Facebook när jag länkade till förra veckans nyhet om att genomsnittspelaren är en farbror.
”Jo!” skrev några.
Men kan man tro på det?

DET BÖRJADE som en makalös flopp. Sen tog det sig rejält.
I nästa generation konsoler har Xbox alla chanser att bli herre på täppan.

Schackmästare kan spela tio partier samtidigt.
Det kan jag också.
Wordfeud, alltså…

SPELÅRET 2011 har kallats både mellanår och kompetent.
Det räcker med att säga att det var ett spelår.
Vi slapp bland annat bekymra oss om nya konsoler.

Frågan: ”Hann du spela nåt i helgen, då?”
Mitt svar: ”Faktiskt inte.”
En lögn så klart.

Fiasko för Barcelona och Real Madrid. Chicago Bears mot ny storhetstid?
Nytt NHL-lag skrämmer slag på topplagen. Rubrikerna i min egen sportspegel.

DET FINNS INGEN återvändo. Telefonspel äter en allt större del av marknadskakan för spel.

Jag vet inte om det är snålhet eller om jag är kräsen.
Men jag kan verkligen inte bestämma mig för vilket spel jag ska satsa på härnäst.
Är jag ensam om det?

Jag läste en recension av den nya Tintin-filmen häromveckan där skribenten ondgjorde sig över att Hergés hjälte är så anonym och ointressant, jämfört med den bullrige Kapten Haddock.
Jag får samma känslor för Link, hjälten i The Legend of Zelda-serien.
Skillnaden är däremot att jag förstås poängen med den anonyme hjälten.

Okej, så har jag gjort det igen.
Och det var lika vårt som vanligt.

SPELKRÖNIKA AV MIKAEL TJERNSTRÖM
Grafiken. Handlingen. Kontrollen. Genren. Svaret är nog alltihop på en gång.
Jag funderar ibland på vad det är som får en att fastna för ett visst spel.