VF

Det här är ruskigt men det är inte nära på så ruskigt som den unga tjej som under en lång tid hade en man boende under sängen i sin lägenhet -  utan att hon visste om det. Det är min favoritskräckis, speciellt eftersom den berättelsen är sann. På riktigt! Jag känner typ människan. Nästan. Och kan inte tänka mig något otäckare.

En annan ruskig sak är kvinnan som bor i stan och som var på väg hem en sen natt när hon märke att en man förföljde henne. Hon skyndade på stegen och började närma sig sin lägenhet, fick upp porten, stängde igen dörren och andades ut. Men precis när hon stod där och klädde av sig i hallen trycktes handtaget ner från utsidan. Som tur var hade hon låst. SÅ LÄSKIGT!

För att inte tala om en annan vän som vaknade på natten av att någon försökte öppna ytterdörren. Efter ett tag tystnade ljuden. Hon tog mod till sig och gick fram för att kika i titthålet. Där får hon se en man som står tryckt mot väggen, i ett försök att inte synas i gluggen.

Själv har jag flera skräckisar ur uppväxten. När jag och två kompisar lekte ute i skogen och blev förföljda av en konstig gubbe till exempel. Han jagade oss långt in i skogen – tills vi blev hysteriska av skräck. Tillslut kom vi fram till ett hus där en av kompisarnas släktingar bodde. Vi stannade där länge länge. Jag har aldrig varit räddare.  Och när vi skulle gå hem igen dök mannen upp. Han hade stått utanför huset och väntat. Jag sprang hela vägen hem till pappa och mamma och det tog flera år innan jag kom över det.

Vi behöver inte berätta om troll och häxor för barn idag. Vill man få pli på flickorna kan man berätta skräckisar ur verkligheten. Det finns så det räcker och blir över.

Jag försöker skriva någonting. Men det går inte. Inte ett enda dugg. Har presterat så mycket material senaste dagarna att huvudet är helt tomt. Alla böcker är utlånade. Det ekar. Nu tänker jag , dra på trissor, unna mig lite helgvila. Vara lite ledig. Invänta att mina utlånade idéer ska återkomma.Vi säger så va. Ajöss.

Jag är i ett sådant jobbmässigt flow just nu. Jag vet inte riktigt varför men massor av roliga saker händer och erbjudanden trillar in. Jag sitter precis och skriver på en riktig drömkrönika till en tidning jag är superpeppad att få samarbeta med. Och nästa vecka händer det fina grejer med bloggen. Vänta och se!

Samtidigt som jag jobbar massor så är jag också så tacksam över att få vara hemma och vila mellan varven. Att jobba så här funkar bara när jag har fria arbetstider. På tidigare jobb har jag försökt att klara mig på så få timmar som möjligt – helst halvtid – för att ha plats med ett liv utanför jobbet. Men när jag har mitt drömjobb då klarar jag mycket mer. Då behöver jag ingen fritid till mina hobbys – för de gör jag ju på jobbet! Då behöver jag bara fritid till att vila och umgås med familj och vänner.

 Bra grej helt enkelt

Har inte varit hos tandläkaren på länge och hade vrålångest när jag skulle dit idag. Var nära att ställa in besöket och sa bistert till Jakob innan jag for ”nu får vi en fet räkning”. Inte alls bra för tills lönen kommer om två veckor lever vi verkligen på fisens mosse.

Nåja, väl hos tandläkaren konstaterade den trevliga personalen att jag hade jättefina felfria tänder. Inga hål, bara lite lätt skrap av tandsten. Det blir 128 kronor det. ÅH underbart!

Så tack Gud och mamma och pappa för mina fina tandgener. För äran för de fina tänderna kan jag inte själv ta åt mig, jag har nämligen varit riktigt slarvig med skötseln sista tiden. Utom på en punkt kanske – jag varken röker eller snusar. Och pimplar aldrig vin som förstör tandemaljen (eftersom det är så surt).

Tacksamhet!

Idag firar jag och Jakob tvåårig bröllopsdag. Vad mycket som hänt sedan dess! Jakob har påbörjat sin utbildning, vi har ett eget hus, en ljuvlig liten hund -  och bäst av allt är att vi väntar på en alldeles egen sån här liten knubbig människosak.

Firandet skedde i all enkelhet med Indisk hämtmat, iklädd min rutiga pyjamas framför Mad Men. Jag orkar inte så mycket mer. Det var precis lagom.

a

Många sörjer att sommaren är slut. Men jag sörjer inte för fem öre. Inte ens att semestern är över. Jag är ingen sol och semestermänniska. Jag är en vardagsknarkare. Älskar vardagen och höstlunken. Att jobba på veckorna och ha lagom ledigt på helgen.  Jag älskar att Studio ett är tillbaka och att sommarpratarna är över. Jag vill inte höra fler livsöden. Jag vill ha politik och samhällsfrågor. Skärpta programledare – inte fumliga vikarier. Jag vill elda i vedspisen och vara frusen efter hundpromenaden. Jag vill bo civiliserat och sova skönt. Slippa tältsängar och sand i trosorna. Slippa brända axlar och myggbett som blivit sönderklösta.  Jag vill inte ligga på en filt i solen och sörpla cola. Jag vill ligga under en filt i soffan och sörpla köttsoppa. Med tjocksockar och långkalsonger. Och jag vill absolut inte äta grillat – jag vill bara ha palt och kåldolmar.

 Jag längtar efter mörka eftermiddagar och tidiga kvällar. Stickiga mössor och kliande vantar. Strumpbyxor som hasar ner och korvar sig.  Att dricka te och tina långsamt. Jag vill tända ljus och hundra små lampor. Plocka fram plädar och vika undan tunna klänningar.  Jag vill ha höstlunk helt enkelt. Jag är en vardagsknarkare som behöver min fix. Regn och oväder. Kolsvart mörker. Iskalla rasande vindar. Jag har inte alltid varit sådan. Jag har långsamt tillvant mig. För Sverige är så plågsamt annars. Tillslut måste man bestämma sig: ska jag bli vardagsknarkare och omfamna verkligheten  -  eller för alltid sakna sommaren och tvingas leva som absolutist?

Det är en väldig massa prat om de stackars bärplockarna som kommer hit och utnyttjas. Jobbar långa långa dagar i skogen med att plocka bär utan att få skäligt betalt. Många är de som beklagar sig och tycker synd om. Och visst, det gör jag med. Men samtidigt slås jag av kortsiktigheten i dessa resonemang – för hur tror Svensson att alla andra matvaror i butiken blivit till? Hur tror Svensson att barnarbetarna som skördar kakaobönorna till Cloettachokladen har haft det? Hur tror Svensson att alla de som jobbar tunga dagar på kaffeplantagen runt om i världen mår? Som sprutar bekämpningsmedel utan varken munskydd eller skyddskläder

 På ett sätt är det bra att bärplockarna är här och visar på hur skevt samhället är. Ska man ha billigast möjliga bär är det här resultatet. Och vi vill ju att allt ska vara så billigt som möjligt. Priset är det enda som är viktigt när det gäller mat. Inte vad man faktiskt får för pengarna. Men om vi var beredda att betala lite mer för bär skulle plockarna få det bättre. Om vi var villiga att lägga på några kronor extra på kaffet så kunde vi slippa barnarbete. Om vi valde rättvisemärkt ekologiskt te skulle ingen bli förgiftad av att arbeta på odlingarna.  Kort sagt; om vi inte vore så dumsnåla kunde vi vara riktigt kloka konsumenter.

Och det är dessutom ganska enkelt. Leta efter symbolen för Rättvisemärkt i affären och välj alltid det alternativet. Då är chansen större att arbetarna har en dräglig lön och tillvaro. Och väljer man dessutom ekologisk mat är oddsen goda för att arbetarna inte behövt jobba med farliga bekämpningsmedel. Med små små medel kan man förändra världen. Om man inte är dumsnål det vill säga.

Jag har haft privilegiet att ha väldigt närvarande föräldrar. Inte karriärister för fem öre. Vi har alltid ätit middag ihop. Och fikat kvällsfika. Gärna med tända ljus till falukorven och en stunds prat vid middagsbordet. Om skolan och sånt.

 Några av mina bästa barndomsminnen är att komma hem från skolan på eftermiddagen, blöt av snö, och se att det lyser i köksfönstret.  Någon är hemma. Någon har tänt myslamporna. Pappa eller mamma. Kanske finns det nybakt bröd och varm choklad om man har tur. Eller så får man göra sitt fika själv. Av torrt knäckebröd. Men det är någon hemma i alla fall. Någon har tänt lyset.

Min pappa hade ett flexibelt jobb så han hämtade oss tidigt från dagis när vi var små. På hemmavideos bevarade från några av alla dessa eftermiddagar har pappa klätt ut sig i basker och lösmage under förklädet för att leka feta franska kocken medan han lagade vardagsmiddag åt oss.

 Med barn finns ingen kvalitetstid. Det handlar om att vara tillgänglig. Inte på lördag när pappa är ledig och tar med mig till Skansen. Utan idag. När jag har skrubbat knät, när någon varit dum mot mig, när jag har en teckning jag vill visa, när jag vill sitta en stund i ett vuxenknä och vila.  Den stunden svischar snabbt förbi. Med barn finns bara kvantitet. Att vara där – jämt och ständigt – eller i alla fall oftast.

Och nu när vi ska ha barn börjar jag fundera. Kommer vi att kunna erbjuda det där? Jag hoppas det. Själv är jag ju mycket mer karriärist än någonsin mina föräldrar. Fast jag försöker göra det på mitt vis.  Med att ha ett fritt schema, där jag själv planerar mina dagar. Jag skulle aldrig vilja jobba heltid om jag inte hade den möjligheten. Jag värdesätter min frihet och fritid alldeles för mycket. Det var därför vi köpte ett så billigt hus. Vi vill inte behöva jobba heltid för att ha råd att bo.  Det är nämligen inte inkomsterna som gör en rik utan utgifterna som gör en fattig. Vi vill ha ungarna lite mindre på förskolan (även om den är fantastisk)  för vi vill ha tid för barnen och för varandra. Att göra ingenting. Jag vet att det här inte är möjligt för alla – i alla fall inte för den lågavlönade eller ensamstående – så jag säger det inte för att ge dålig samvete till alla hjältar till föräldrar som kämpar och sliter. Men för oss är det en möjlighet och då har vi valt att ta den. Förhoppningsvis går allt vägen. Och om vi kan göra en bråkdel av vad mina föräldrar gjorde för mig kommer jag vara nöjd i alla fall.