VF

Thåström slår sig aldrig till ro

FOTO : ERIK ÅSTRÖM 

MUSIK
THÅSTRÖM

Made, Umeå
Teatern,Norrlandsoperan i Umeå
Längd: En och en halv timme.
Bäst: “Kort biografi med litet testamente”.
Sämst: Att det “bara” var en och en halv timme.

NÄR DET ÄR DAGS för att spela ”Stå aldrig still” tar Thåström fram ett par maraccas – och står sedan ovanligt stilla.
Annars är Thåström lika rörlig som vanligt. Det är så lätt att parodiera honom att det inte ens vore roligt. Men hans flaxande armar, böjliga kropp och maniska blick är bara olika sätt att hantera all den där energin, all kraft som bara måste ut. För Thåström menar allvar. Som alltid. Det syns på honom men det hörs också. Han spänner sin röst, skriker, kraxar och tar sats för att få utlopp.

Men det storartade som han lyckats med på de senaste skivorna är att han stannat upp och lyckats kanalisera samma energi på berättande sånger om sin uppväxt och sitt liv. Här slappnar han av sångmässigt och låter texten leda honom rätt. ”Fanfanfan” är exempelvis en underbar sång om missad kärlek som publiken tar till sig under tystnad. När han sedan följer upp den med ”Kort biografi med litet testamente” blir det än mer gripande. Det är här han blickar bakåt, fångar upp några scener ur sitt liv och avslutar med en bedja om att inte begravas bland tallarna på Skogskyrkogården. Det är riktigt gripande, och mot slutet har låten växt till ett ansenligt tryck.

ÖVERLAG BJÖD den här konserten på de berättande texterna. Det blev ingen av de stora hitsen från Ebba Grön och Imperiet som han ibland har garnerat spelningarna med. På sommarturnéerna har han tagit sg an både ”Die Mauer”, ”Du ska va president” och ”Var är vargen” men det är kanske sådant som behövs inför fyllskallarna på utomhusfestivaler.
Någon stor publikcharmör är han inte. Han pratar inte mycket mellan låtarna, och drar sig inte för att mangla på rätt hårt. Men det är den andra tolkningen av ”Stå aldrig still”. Som musiker gäller det att vara osentimental och gå vidare när man känner att det är dags. Thåströms karriär är full av nystarter när han lagt ned band och sökt sig vidare.
Kanske är det dags igen att röra sig snart, innan han upprepar sig? Till dess konstaterar jag att det är ett fantastiskt band han jobbar med. Det låter bra och de här musikerna planterar skickligt rockens amerikanska rötter i en europeisk tradition. Ljudbilden är som hämtad från det tyska tungsinnet och Pelle Ossler åstadkommer underbart fläskiga ljud på sin gitarr utan att bli traditionell gitarrist.
Det är förunderligt hur uppspelt man kan bli av så mycket allvar.

• Kommentera
• Tipsa en vän
•  Skriv ut