Ibland när man talar om våld mot kvinnor säger någon förnumstig människa “Gå efter första slaget”. Som om det vore ett rimligt riktmärke. Så naivt. Som att man bara går ifrån den som slår en. När en relation har urartat till den grad att man blir slagen är det inte lätt att gå. Gå istället vid första gliringen. När någon försöker manipulera dig. Gå när din partner är orimligt svartsjuk. Gå bara gå. Eller sök hjälp. Det är svårt nu men det är säkert ännu svårare sedan.
Att säga gå efter första slaget är lika konstruktivt som att be någon som drunknar att lära sig simma.
Det är naivt att tro att man “bara går ifrån” den som slår en men inte naivt att tro att man går efter den första gliringen?
Jag tror alla kan säga någon gliring till någon. Det är på en helt annan nivå att slå en annan människa. En människa som väl har tagit steget ut och slagit en annan har överträtt en gräns som det sen är lättare att gå över igen, och även om inte alla behöver vara återfallsslagare, så blir tyvärr flera av dem det, så jag tycker inte alls att det är dumt, förnumstigt eller naivt att säga till någon som blir slagen att lämna personen i fråga efter första slaget.
Tyvärr verkar många tro att slag alltid har föregåtts av psykisk misshandel, men så är det inte. Det behöver inte handla om, som Clara antyder, lång tid av “urartning”.
Till Eva (som postade sin kommentar 31/3 kl. 09.15). Jag kan knappt hålla tårarna tillbaka när jag läser ditt inlägg. Så fint skrivet, jag känner så för dig! Du måste prata med någon, speciellt eftersom du skriver att du ofta hamnar i situationer där folk trampar på dig. Du måste bygga upp dig själv lite mer! Stärka dig. Du får jättegärna skriva till mig om du vill, huvudsaken är att du pratar med någon. Tänker på dig och hoppas du ska börja må bättre. Lycka till.
Jag har varit där. Och jag gick innan första slaget. Och jag hade sannerligen behövt läsa det här inlägget då. Att det inte är lätt nu, men att det säkerligen är ännu svårare sen.
För galet vad svårt det var. Alla älskade honom - han var ju så bra för mig. Och han ville ju bara hjälpa mig att må bättre. Det var ju en bra tanke - även om han inte har så smidig när han gjorde det. Men inte var det någon orsak att lämna honom…
Till sist var jag mentalt nerbruten - men med vänners hjälp fick jag upp ögonen och tog steget att gå.
Att skriva om detta tycker jag inte är att skuldbelägga. Det är att visa på sanningen. Att ge mod. Bra Clara att du tog upp det!
Så bra at du tar opp et så viktig tema Clara! Dette er det som gjør bloggen din så spennende :) Stå på! Forresten har vi en lignende, men kanskje bedre, setning i Norge: “Gå FØR han slår”.
Jag gillar dig Clara, men här pratar du nog lite mer än du har vett till. Du har nog inte varit där, du kan inte veta. Man är fast långt innan den där första gliringen. Oavsett när man vågar resa sig och gå är man en hjälte, oavsett om det var innan eller efter första, tredje eller sjuttonde slaget/elaka ordet. Om man har rest sig vet man och kan se tillbaka på när det började gå utför, det ser man inte när man är mitt uppe i det, det är först när man kommit till den där gränsen när man förstår att nu, just exakt nu gick det för långt, nu har jag fått nog, nu går jag.
CLARA: Jag är enig med dig. Man är fast långt innan den första gliringen. Det är nog svårt att gå redan då. VILKET JAG SKRIVER I INLÄGGET om du tagit dig tid att läsa det.
hej clara, bra inlägg, men jag ville egentligen tacka för tidningen! har precis läst igenom hela, och den är verkligen jättebra! bättre än jultidningen faktiskt, bra jobbat tjejen! jag kommer definitivt fortsätta köpa den om det blir fler nummer! kram!
Du har faktiskt rätt. Vi prata’ om just det här i skolan idag och min lärare sa precis så, att man ska gå efter första slaget.
Han sa det som om det skulle vara den lättaste saken i världen, att bara gå. så då sa jag att det är nog bra mycket svårare än så. Har det gått så långt att man blivit slagen av den man en gång älskat, så har man nog redan blivit ganska så söndersliten… slaget kan mest få det som känns på insidan att synas på utsidan.
och insidan som är så mycket känsligare.
Men hur som haver, jag blev så glad när jag såg din fina fina fina tidning i postlådan. Just nu sitter jag själv och knåpar ihop en layout till vår skoltidning… lite avundsjuk på att min inte blir lika fin som din. Men men, jag blev i alla fall grymt inspirerad!
Jag har, precis som Eva här ovan, varit där. År av psykisk misshandel och manipulation gör det väldigt svårt. I mitt fall var killen mycket äldre än mig och jag trodde att jag inte riktigt visste hur saker skulle vara i ett förhållande, att jag kanske var så självisk som han ville påstå. Däremot, kanske till skillnad från flera andra, slog jag tillbaka med råge när det första slaget föll (det var givetvis också oerhört av mig - “ingen kvinna har någonsin slagit mig - hur vågar du?!?!?!?!”) och lyckades efter månader av förföljelser och trakasserier bli av med aset.
Det är oerhört ovanligt att kvinnan lämnar mannen under tiden som den psykiska misshandeln smygstartar med glirningar. För det brukar ske strax efter förälskeprocessen, forskning har till och med visat på att om signifikanta andra försöker prata med henne om mannens beteende och försöka få henne att lämna honom så kan det istället få en tvärtom reaktion och stärka relationen i en slags romeo & julia-liknelse. Men tanken var god! Och jag håller med om att alla kvinnor som utsätts BÖR lämna då, men verkligheten är en annan.
Det här har ingenting med inlägget att göra, jag vill bara säga tack för tidningen! Fick den idag! Ska lusläsa den och prova på alla recept och pyssel. Den gjorde min dag! Tack!
Bra sagt! Jag har jobbat med misshandlade kvinnor ut tjejer som utsatts för sexuella övergrepp.
Om det vore så lätt att bara “gå” så hade väl alla gjort det.
Blev förresten världens lyckligaste nyss när jag kom hem på lunchen. För Posten hade kommit, och i högen av tråkiga räkningar/info-brev låg din fina tidning! Underbar!
Vad då skuldbelägga? Det är ju alldeles klockrent! Alla dessa kommentarer om idioter till kvinnor som inte går trots att de blir slagna, DET är skuldbeläggande. Vore det så att de män som slår bara smackade till på första dejten skulle ju naturligtvis ingen vara så dum att de stannade, det börjar ju inte med ett slag, utan precis som Clara skriver, med gliringar, svartsjuka och gränsöverskridningar osv. Däremellan är de dessutom hur gulliga som helst, och det är INTE lätt att ta sig ur en sådan destruktiv relation. BRA skrivet Clara!
Mycket bra skrivet Clara! Det är inte svårt att veta var man drar gränsen om man haft en god och kärleksfull relation till sina föräldrar. Har någon lärt dig rätt och fel i livet och har dina föräldrar behandlat varandra med respekt; då vet du var gränsen dras. Varför vill ofta kvinnor skylla ifrån sig? Att det inte är lätt att se de första tecknen.
Jag har varit där.
Mitt i helvetet…
Det var längesen nu. Men jag pratar fortfarande inte om det. Jag har ingen att prata med det om.
När slagen började bli mer frekventa hade jag redan tappat kontakten med mina vänner och min släkt. Vi umgicks bara med hans släkt. Resan till detta stadium tog två år.
Jag hade behövt att någon såg. Att någon förstod. Min mamma såg nog att jag inte mådde bra, men hon ville inte lägga sig i. Hon orkade själv inte. Vännerna hade jag ju redan tagit avstånd ifrån. De brydde sig inte längre om mig.
Jag var helt ensam med den man som i sin dåliga självkänsla läste in att jag var skulden till den. Och jag kunde ju inte lämna honom och göra honom mer illa?
Detta har påverkat mig på många plan. Jag hamnar ofta i situationer där jag blir mobbad. Både före och efter detta förhållande som varade i fem år. Jag tror inte att jag har förstånd att skydda mig själv längre.
Emma och a:
Clara skriver att det är “snusförnuftigt” och “naivt” att säga att man ska gå efter första slaget. Hon menar att man ska gå vid första tecknet på att något inte stämmer. De kvinnor som blir utsatta märker inte de första tecknena och sen sätter normaliseringsprocessen i gång. Efteråt kommer skuldekänslan för att man varit så “dum” att man inte märkt något och kanske inte heller lyssnat på vad andra försökt säga. Jag menade att om man som Clara säger att man ska gå… och inte har gjort det, så skuldbelägger vi kvinnor i stället för att hjälpa. Clara menar säkert väl, men uttalar sig väldigt kategoriskt.
Jag håller med J och Szlivia att det är mer angeläget att arbeta med hur pojkarna/ männen uppfostras i sin kvinnosyn./marja
Jag ser inte heller någon kränkning i Claras text, som någon skrev. Jag ser att det står att hon tror att det är svårt att gå när det gått så långt som till fysiskt våld, och min hjärna ser en känga till de som definierar kvinnomisshandel som enbart fysiskt våld. Jag ser inte “du borde gått tidigare din dummer”, jag ser “vi ska stötta varandra tidigare, innan det gått så långt”.
Men det beror naturligtvis på vilka ögon man läser med. Jag har bara mina som referens, och någon annan har bara sina egna.
Jag förstår hur du tänker. Men verkligheten är tyvärr än annan.
Det kan alla vi som känner någon som varit i denna situation vittna om. Om det vore så enkelt att dessa kvinnor kunde gå vid första gliringen så hade de nog gjort det. Väldigt många “friska” välmående kvinnor gör just det varje dag. Men för dem som inte gör det sitter problemet så mycket djupare.
Bra skrivet! Och jag försökte läsa genom det flera gånger för att hitta skuldbeläggandet som “julie” skrev om, men jag hittar det inte. Jag uppfattade det istället som tvärtom- ett stöd för alla utsatta, och alla de som kommer att utsättas i framtiden. Och att det inte är så lätt att “gå efter första slaget” Vari ligger skuldbeläggandet?
CLARA: Det fanns inget skuldbeläggande. Det är skitsvårt att gå när som helst i ett sjukt förhållande. Jag har full förståelse för det! Har sett det själv på nära håll tom.
Jag håller med Marja som skriver: “…så med ditt uttalande kränker du många kvinnor som råkat ut för övergrepp. Vi får inte skuldbelägga dessa kvinnor.”.
Det du gör är helt klart att skuldbelägga. Jag får känslan av att du tycker att de får skylla sig själva - det är så otroligt komplexa mekanismer bakom det hela. För att inte tala om skammen!
Jag tycker det ofta är så att du “spottar ur” dig saker som du verkar ha tänkt på mycket, men egentligen verkar det bara vara någonting som du har en stark åsikt om. Du har oftast ingen som helst grund för det du skriver. Snälla, tänk efter vad du skriver innan du publicerar det, vi måste (som en person ovan tidigare skrivit) ta hand om varandra - inte klanka ned på och hänga ut.
sant. dock är det inte det lättaste för den som faktiskt är förälskad i personen att inse att det blir inte bättre. han/hon kommer inte att förändras. att det bara kommer bli värre.
Bra att den här frågan lyfts för diskussion. Jag tror inte att misshandel har ökat utan att den misshandlade har större resurser att anmäla idag än förr, och att det finns en större förståelse och fler nätverk idag än förr. Sedan tror jag heller inte att det är kvinnorna som är svaga utan det är männen som är det. (tack för en bra blogg)
du får det att låta så himla enkelt men detta är det värsta du kan säga till en misshandlad kvinna. kvinnor i destruktiva förhållanden går ofta och hoppas och tror att det kommer att bli bättre, att han kommer att förändras. det kanske inte är förens vid första slaget som man inser att det bara kommer bli värre. tanken var god men jag blev uppriktigt besviken när jag läste detta. jag har alltid sett dig som en klok kvinna med klockrena åsikter och tankar men detta va bara blaha
Jag förstår inte varför man skulle säga något som helst till ett offer i fråga om när det ska ta sig ut. Såväl psykiskt som fysiskt illa behandlade kvinnor (i förhållanden med män som är förövarna) utsätt för normaliseringsprocessen.
Det enda man kan göra är att göra allt för att männen inte ska fostras in i den kulturen. Annars kan man vara rätt tyst tycker jag och definitivt enbart stötta den utsatte. Tack och lov är det också det vi får lära oss på juristlinjen så förhoppningsvis blir inte offren kränkta en extra gång i kontakt med domstolsväsendet åtminstone (men det är himla naivt att tro å andra sidan).
Jag skriver faktiskt ett skolarbete om kvinnomisshandel just nu. Det finns skrämmande statistik som säger att anmälda brott har fördubblats på 20 år, från ca. 13000 till 26000. Iofs kan ökningen bero på att fler vågar anmäla, men jag tror att det tragiskt nog är fler som blir misshandlade. Pga vårat hårda samhällsklimat.
Så sant. Själv hade jag ett märkligt förhållande för några år sedan. Han var världens gulligaste, men när han efter några månader visade kontrollbehov och svartsjuka (bl a så läste han i min dagbok, när jag inte var hemma) så var det som att varningsklockorna började ringa. Dessutom var jag inte så kär i honom och därför var det lättare att lämna den relationen. Men vad gör man när man är störtförälskad och inte vill lyssna på varningsklockorna??? Det är svåra grejer att ta beslut om när man befinner sig i det. Men jag håller med att när det gått så långt som till slag så har den psykiska terrorn många gånger pågått i år innan det första slaget. I den situationen behöver man hjälp att ta sig ur. Men det är så svårt för människor som inte varit i den situationen att förstå komplexiteten i situationen. Det är allt för lätt att anklaga och säga att kvinnan är svag… Orättvist och dessutom en mycket förenklad bild av ett komplicerat och svårt problem.
När en man har gått så långt att han slår, då har han redan börjat förbereda med att långsamt bryta ner kvinnan. Precis som du säger, en gliring här, en oresonlig situation där -som gör att kvinnan hela tiden anpassar sig till mer och värre saker. Det psykiska börjar långt innan det fysiska och till slut blir det “normalt” att bli behandlad som skit.
Det värsta i det hela är att vi tar tag i det på fel ände. Lär männen (våra söner) att uttrycka sig verbalt. Att det är okej att ha känslor som man inte alltid är stolt över men som ska bearbetas. Hade vi lärt våra män från första början hur man löser konflikter utan att ta ut sin frustration genom att trycka ner eller slå någon och hade vi fostrat våra pojkar till att bli ansvarsfulla män med respekt för sig själv och sina nära så hade vi kanske sluppit behöva få ens den första förolämpningen.
Så sant Clara. Jag vet. och den psykiska misshandeln är värre. så är det. Är så himla tacksam att jag är där jag är idag. Med mina flickor. Vi mår bra! :)
Det här var nog det bästa jag läst på länge. För det börjar ju inte vid första slaget, det börjar långt innan. Men sånt har man alldeles för ofta överseende med, man översätter det till någon form av enorm kärlek. Vilket det ju inte är. Sen sitter man där med ett blått öga helt paff och undrar hur i helvete man hamnade där. Vill inte gå för, ja, svartsjukan, manipuleringen och gliringarna var ju tecken på kärlek, och kärlek kan man ju inte bara ge upp..
Nej, absolut det bästa jag har hört någon säga när det gäller våld inom relationen!
h, Clara, jag sitter i Skottland och laser din blogg och i dag blir nog forsta gangen jag kommenterar.
Sant, sant, sant, men sa otroligt svart. Personligen sa har jag lart mig var mina granser gar den svara vagen, men ocksa jag lamnade det forhallandet alldeles for sent. Det finns inga klara riktlinjer for kvinnor (eller men) om vad som ar psykiskt misshandel, man kan bara ga pa kansla, och nar karlek ar inblandat sa blir den radarn svarlaslig.
Men, otroligt bra inlagg.
Väldigt sant. Jag har en vän som blev slagen av sin pojkvän, och hon bara; det var verkligen inte det som var det värsta, det var all psykisk skit han utsatte mig för.
det stora problemet är att det knappt finns någon riktig hjälp att få! Polisen säger att lite får man stå ut med, och han känner sig så hemma - klart att han ska få komma hem. Vems hem? Sociala myndigheter i små kommuner går mer på vem man är släkt med, avundsjuka och vad man har hört på byn än vad kvinnan säger. Tråkigt men så är det! Vi måste förändra synen på kvinnan, rättigheter och trovärdighet är sådant som måste finnas i verkligheten också, inte bara på papper!
Vill bara säga också:
att när han skyller på kvinnan börjar hon lätt tvivla på sig själv, undrar om det kanske är så att hon kan se till att det här inte händer mer, att inte trigga honom genom att säga och göra vissa saker. Kvinnan anstränger sig, men det hjälper inte för mannen hittar alltid någon anledning att få ur sig det han måste, sin frustration och ilska.
Gränserna för vad som är godtagbart och inte börjar suddas ut. Ingenting av det som kvinnan från början tyckte var rätt är längre rätt, allting vänds upp och ner och följer mannens sneda referensramar. För en stund kanske han håller med henne, är ångerfull, men sedan är han tillbaka i sitt beteende och förnekar stark allting. Kvinna känner det ofta som om hon håller på att tappa förståndet över varför han inte kan följa en linje utan istället svänger hit och dit. Hon börjar mer och mer se sig genom hans ögon och försvinner mer och mer medan han växer. Det är då ofta som det första slaget kommer. Jag vet för jag har varit där
Helt sant!! Man glömmer att relationen inte inleds med slag utan att det är starka känslor inblandade, ofta passionerade förhållande som gradvis ändrar karaktär.Därför är det så svårt att se förändringen och kvinnan anpassar sig för att undvika gliringar och nedsättande kommentarer. Om första dejten började med ett knytnävsslag så vore det en annan sak.
Clara, jag håller med dig om att ”Gå efter det första slaget” är ett alldeles försent riktmärke. Det finns så många andra varningssignaler som man borde vara uppmärksammad på, men som försvinner i alla andra kärlekskänslor.
För det är ju inte så att en kvinna faller för en man som behandlar henne illa från start, utan hon faller ju för de andra sidor han visar som t ex att han får henne att bli glad, att de har roligt tillsammans, att han förstår vissa bitar av hennes person som kanske ingen annan har gjort, att de har samma dröm om något osv. Men mitt i det här glada, i det som skulle vara lycka så händer något och det kan hända väldigt snabbt.
Mannen säger något till kvinnan som gör henne illa och hon kan inte förstå - hur kunde han säga så, de som är så förälskade. Kanske ber han henne om ursäkt efter en stund, säger att han inte menade det, att han var dum och aldrig ska göra så igen. Men så händer det igen och efter ett tag ber han inte om ursäkt längre utan skyller på kvinnan.
Problemet i många fall tycks vara att kvinnor inte vet vad de vill ha. Föstå mig rätt. Jag tror att många svåra relationer skulle undvikas om var tjej ansåg sig värdig (där har vi också ett problem) den partner hon önskar. Det är inte fel att sätta upp kriterier för vem man vil bo med, ha sex med, dela allt med. Grundläggande kriterier som sunda värderingar, trohet, välvilja, trygghet osv.. Ja det är kanske att vara kräsen. Men sänk aldrig dina krav för att du inte tror du är värd en kärleksfull partner.
Du har definitivt en poäng, Sedan kan det vara svårt att förklara för dessa tjejer vad som är fel när man inte konkret kan peka på det på samma sätt som ett slag. Sen brukar de vara blinda för all logik i vilket fall. Hur som helst så måste vi stödja och göra vårat bästa även när de inte vill lyssna, självklart innan slaget.
Nej Clara, det är inte naivt att säga så. Det är ett tydligt riktmärke när man ska gå. Det finns något som heter “normaliseringsprocessen”,när i det här fallet mannen begränsar kvinnans liv tills hon uppfattar sin situation som “normal”. Det handlar inte om gliringar, tydlig manipulation osv., det är ett mycket djupare psykologiskt spel från mannens sida. Första slaget brukar vara en väckarklocka både för kvinnan och omgivningen. Vem som helst kan hamna i en sådan situation, till och med du Clara, så med ditt uttalande kränker du många kvinnor som råkat ut för övergrepp. Vi får inte skuldbelägga dessa kvinnor.
CLARA: Jag håller helt med dig. Jag vet också vad normaliseringsprocess är. Jag vet att det är ett djupt psykologiskt spel för jag har själv sett det på nära håll. Men jag förstår inte vad i mitt inlägg som motsäger det? Jag är helt enig med dig i allt utom “kränktheten”. Det får jag höra vare sig jag skriver om cancer eller skitpapper. Så det tror jag inte på. Folk borde sluta bli så kränkta känner jag.
Jeg er ikke enig med deg Clara, syns det er et godt råd. Altfor mange kvinner har tenkt etter det første slaget at det var en engangsforeteelse. Poenget er at når man først har gått over den store terskelen det er å ty til vold er det mye enklere å gjøre det igjen. Min mor sa det til meg da jeg var ung og hun var frivillig på et krisesenter, og jeg har aldri glemt det. Hun sa jeg aldri skulle tåle ett eneste slag, og hvis det skjedde skulle jeg gå min vei og ikke komme tilbake. Nå har jeg vært heldig, aldri møtt voldelige menn. Eller det kan være at voldelige menn ikke liker meg ? Uansett, jeg har lært min datter akkurat den samme tingen, og det håper jeg hun aldri glemmer.
Hon började skriva för att orka sig igenom det och för att bearbeta allt. Hon säger att det var tusen gånger jobbigare när hon väl lyckats ta sig ifrån honom. Men hon skriver om allt från det att de först träffades till vad som blev.
Men det kan också vara svårt! Det kan vara så svårt att veta var man ska dra gränsen. Jag kan tänka mig att många kvinnor mår dåligt av pikar de får från sina män, av gliringar, av kontrollbehov från deras mäns sida - men att de tänker att “inte kan jag lämna honom för sådana småsaker”. Dessutom kan kärlek få en att ha överseende med så mycket. Elaka kommentarer, utpressningsaktigt beteende, att man aldrig får tillbaka något fast man ger och ger. Det är inte lätt att gå trots att man vet att det kan bli värre. För trots att man VET det kan man inte FÖRSTÅ det. Det kan inte hända mig, tänker man. Och trots att psykisk misshandel kan vara nästan lika plågsam som fysisk är det så lätt att bortförklara och förminska den. Det är svårt.
Vi välkomnar våra läsares röster i debatten och är angelägna om att en mångfald av röster och åsikter kommer till tals på folkbladet.nu. För att kunna delta i samtalet på ett sätt som bidrar till konversationen för dina medläsare vill vi att du känner till våra regler:
Vi accepterar inte provocerande, nedsättande eller generaliserande omdömen om ras,religion, språk, kön eller sexuell läggning. Angrepp på enskilda individer accepteras inte och det är inte heller tillåtet att spekulera eller ta ställning i skuldfrågan i artiklar om brott eller olyckor.
Dina kommentarer kan komma att publiceras i vår papperstidning.
Tänk på att om du gör ett inlägg som strider mot lagen så kan du själv komma att hållas ansvarig för det.
I och med att du klickar på "Skicka kommentar" medger du att du har läst och godkänt reglerna gällande kommentering.
Man kan läsa statistik som fan läser bibeln säger Gudrun Schyman i debatt med Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson. Man kan tycka vad man vill om Schymans politik men en exceptionell talare är hon. Och till skillnad från när Maud Olofsson debatterade med Åkesson sist, så fullkomligt knäckte Schyman Åkessons resonemang. Medan Olofsson tillät Åkesson att fastna i offerrollen (som tyvärr är vanligare än ovanligt) så visar Schyman på bristerna och kunskapsluckorna i Sds partiprogram. Nästan humor blir det när Åkesson håller upp en bild av den muslimsk kvinnan Sakine som ska stenas för en påstådd kärleksaffär, och samtidigt vill att vi ska tro att han tycker synd om henne. (Trots att Åkesson annars menar att människor i hennes situation inte ska få skydd i Sverige. Alldeles oavsett hur svårt förföljda de är i sitt hemland)
Faktum är att den folkgrupp i Sverige som står för den förkrossande majoriteten av alla våldtäkter och våldsbrott är svenskarna själva. Mest strategiskt vore det förstås att utvisa hela högen. Undrar var Åkesson vill skicka dem?
Hon skriver pressar du alltid brösten mot alla nya människor du posar med? Är det såhär du gör för att klättra på karriärsstegen
Ja ni hör ju själva vilken vidrig kommentar. Men minst lika otäckt är Blondinbellas svar:
Är jag förvånad att det är en Emma och inte en Emil? Nej.Så länge de här existerar kommer de aldrig att bli jämställt bland kvinnor och män. Jag är trött på snack om kvotering för att få in kvinnor till styrelser, det är inte männen som är problemet. Det är vi tjejer själva som jämt lägger krokben för varandra och när vi beter oss såhär och vem fan vill jobba med oss då?
Kära Blondinbella. Jag tycker inte heller att det är minsta konstigt att just en Emma och inte en Emil som skriver skit till dig - du har antagligen 90 procent kvinnliga läsare. Enkel statistik. Ta och räkna alla positiva kommentarer du får på din blogg. Jag är övertygad om att det mesta berömmet faktiskt också kommer från tjejer. Och nu kanske du inte håller med mig när jag säger det här - men det är inte kommentarer som den där som är problemet - det är inlägg som dina. Eftersom det du gör är att slå fast hur dumma kvinnor är. Varför har du gått på den myten? Det är du alldeles för smart för. Ärligt talat tycker jag att det är rätt tramsigt att döma ut ett halva jordens befolkning bara för att några av idioterna på jorden är kvinnor. Idioter finns det gott om av båda könen. Men när du skriver det du skriver befäster den förljugna bilden av kvinnor som intriganta häxor. Som hatar att se andra kvinnor lyckas. Varför vill du vara med och befästa en så osann bild? Det finns faktiskt en fara i att reproducera en myt. Tillslut börjar folk tro att den är sann.
Jag kan erkänna att jag själv ibland fallit för myten om den bitchiga kvinnan som bara lägger krokben. Men oj vad jag blivit motbevisad på bloggen. Jag är faktiskt lite chockad av hur många peppande, härliga och generösa tjejer det finns. Helt fantastiska. Som köper mina tidningar, som kommenterar på min blogg, som tipsar och mailar och hälsar och hejar.
Och vilka läser din blogg egentligen ? Vilka såg till att Bella & Tyrashow blev en hit? Vilka köper damkläderna från ditt märke Classified? Vilka shoppar sminkprylarna du tipsar på på Bellme? Vem betalar egentligen din lön? Alla godhjärtade män?
Tänk efter Bella. Kvinnor är din målgrupp och din fanbase. Bajsa dem inte i ansiktet för att du har fördomar om dem. Idioter är inte idioter främst för att de har snippa. Utan för att de är - ja just det - idioter.
Det har varit ett himla liv om att FI eldat upp 100 000 kronor. Vissa har tom hävdat att de borde skänkt bort pengarna till fattiga barn i Afrika istället.
Jag ställer mig frågan, vad var meningen med tilltaget? Jo att på ett effektivt sätt väcka intresse för och sätta ljuset på partiet FI och vad de står för. PR alltså. PR sysslar alla partier med. Och för små partier med liten budget måste det till kluriga saker för att få uppmärksamhet. Och vad kan då vara klurigare än att elda upp 100 000 kronor? Andra partier bränner ju också pengar - på dyra reklamkampanjer i tv och på att affischera hela städer. Där bränns långt mer än 100 000 kronor kan jag lova. Och varför är det bättre att bränna pengar på det än på en klotgrill? Hundratusen är småpotatis för stora partier. Men inte kommer väl någon till moderaterna och säger - Kära nån så onödigt att ni gör PR för er själva. Själviskt! Barnsligt! Tänk så många barn i Afrika som kan äta sig mätta för dessa pengar.
Så vad tycker jag då om tilltaget att elda upp hundratusen kronor? Jamen grattis Gudrun - du är ett PR-geni! Medier och människor gick rakt i din gillrade fälla.
Missförstå mig inte. Jag är inte rojalist. Men jag blir ilsk när jag hör så många knota om den överdrivet stora bevakningen av Viktoria och Daniels bröllop. Kära nån! Fotbolls-VM håller på en hel månad och för närvarande spelas tre matcher tre gånger om dagen. Med försnack och eftersnack. I två kanaler. Addera alla OS, Alpina Världscupen, Fotbolls-EM, Hockey-VM, skidskyttetävlingar, Vasaloppet - ja all bevakning kring sportevenemang. När skitnödiga killar i kostym snackar om “vattenbärare” och ritar i datorn för att visa vilken spelare som borde stått var för att göra mål. Grånade gubbar som diskuterar en sträckt vadmuskel på så fruktansvärt stort allvar att man undrar om det är frågan om ett tredje världskrig. Och detta gör dom på allra bästa sändningstid. Året om.Varje år.
Så jag kan inte alls förstå varför tung bevakning av ett kungabröllop - som endast sker var 35e år - kan väcka så ont blod. Men kanske är det så att kärlek bröllop och flärd räknas som traditionellt kvinnliga intressen. Tramsiga intressen. Så oseriöst! Till skillnad från den (intellektuella?) hockeyn och fotbollen, som är traditionellt manliga intressen med hög status. Ingen man med makt skäms för erkänna att han intresserar sig för fotbolls-VM. Nej det är bara naturligt - trots att det är ett världsmästerskap som Sverige inte ens kvalificerat sig till.
Om man sett Milleniumtriologin på teve, eller kanske Kommissarie Winter kan det hända att man reagerat på alla nakna (kvinnliga) kroppsdelar. Kommissarie Winter har en fru som fått fyra repliker men två sexscener och i Millenium humpas det och skumpas så att skinkorna dallrar.
Hur många djupt rynkiga och svårt acneärriade manliga skådisar finns det inte i dessa serier? De har flottiga pannor och putmagar. Men målas upp som värsta drömhunkarna. De får ligga med pangbrudarna som även när de passerat 40 fortfarande är vrålsnygga. Lena Endre, Marika Lagerkrantz, Sharon Dyall, Eva Fröling och Amanda Oms är bara några exempel. Fräscha och fläckfria utan ett enda acneärr eller överskottskilo.
Först reagerar man kanske inte över sexscenerna. Man är glad för en motvikt till all amerikans förljugen skit. Men ganska snart blir detta tvångsmässiga dokumentenande nästan komiskt. För svenska sexscener är ofta besvärande ingående. Och ändå ska de stå där helt okommenterade. Som för att bevisa hur frisläppta och obrydda vi är i Sverige. Fine, men om vi nu är så frisläppt kan man ju undra varför det aldrig visas helnäckande män? Tror filmskapare inte att kvinnor skulle vilja se det? Eller är männen i serierna helt enkelt för gamla och oattraktiva för att exponeras? Vad handlar detta egentligen om? Och varför måste utvecklandet av det “naturliga filmsexet” ske på kvinnors bekostnad, till mäns nöje? Vad är det som är så nyskapande med det? Det är ju samma förljugna skit som jämt vanligt. Bara i en lite snyggare kostym.
Svensk filmindustri - tillåt mig att spy en smula.
Jag är mycket skeptisk till lågenergilampor. De ska tydligen ska vara väldigt “miljösnälla” men det har jag svårt att förstå. Bland annat av dessa anledningar:
Kvicksilver är sedan länge förbjudet i Sverige. Men inte i lågenergilampor. Konstigt nog eftersom vi har massor av lampor i hemmen. Och således massor av kvicksilver som bevisligen är mycket farligt för alla levande organismer.
Glödlampor drar visserligen mer energi än lågenergilampor men genererar i sin tur mycket värme, vilket gör att man inte behöver ha lika varmt hemma. Dessutom har Sverige redan nu ett överskott på energi.
Det har under veckan rapporterats, bland annat i Ekot, att lågenergilampor kan avge skadlig strålning. Schweiziska strålskyddsmyndigheten (som står bakom studien) rekommenderar att man ska hålla ett avstånd på minst 30 centimeter till dessa lampor pgav strålningsrisken. De säger också att ingen ordentlig studie har gjorts av vad som händer efter långvarig exponering, men nämner i intervjun i Ekot både rubbat immunförsvar och cancer. (Och under tiden detta utreds är vi alltså försökskaniner!)
Kvicksilverlampor som går sönder är en hälsofara. Om en varm lågenergilampa krossas bör man enligt kemikalieinspektionen snabbt öppna ett fönster, stänga dörren och lämna rummet i en halvtimme för att undvika inandning av det förångade kvicksilvret. En kall lampa ska samlas upp med ett styvt papper. Därefter ska golvet våttorkas och trasan ska läggas i en burk som förseglas och märks ”kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”. Burken ska sedan lämnas till en återvinningscentral.
Allt sammantaget tycker jag det finns skäl till att vara skeptisk till dessa “miljövänliga” lampor. Faktum är att det enda miljösnälla jag kan komma på med dem är att de lyser så fult att människor helt låter bli att tända dem.
Ibland blir jag tokig av den här bloggvärlden. Jag hittar en blogg med någon som bor mycket vackrare än jag själv. Som verkar ha massa kosing att anlita hantverkare för. Man läser om någon som är sådär provocerande naturligt smal och undrar varför man inte är likadan. En bloggare syr alla sina kläder själv och är förstås mer begåvad än Lars Wallin. En annan bloggare har precis det långa hår som jag vill ha men aldrig kan få. En kvinna har tre välartade barn och inte en bristning på magen. Och några har det perfekta förhållandet och vaknar magiskt kära vareviga morgon…oftast blir jag peppad, inspirerad och glad av att läsa bloggar men ibland blir jag också missunnsam, nedslagen och stressad. Man når ju omöjligt upp till den där nivån. Det är så lätt att jag glömmer att bloggare är vanliga människor med vanliga problem. Och ändå är jag ju själv en bloggare!
Så, för att påminna mig själv och andra: Bloggar visar bara upp fragment av verkligheten. För att vi inte orkar, vill eller vågar exponera mer. Då väljer man det vackraste. Det gör de allra flesta. Glöm inte bort det.
Ibland när man talar om våld mot kvinnor säger någon förnumstig människa “Gå efter första slaget”. Som om det vore ett rimligt riktmärke. Så naivt. Som att man bara går ifrån den som slår en. När en relation har urartat till den grad att man blir slagen är det inte lätt att gå. Gå istället vid första gliringen. När någon försöker manipulera dig. Gå när din partner är orimligt svartsjuk. Gå bara gå. Eller sök hjälp. Det är svårt nu men det är säkert ännu svårare sedan.
Att säga gå efter första slaget är lika konstruktivt som att be någon som drunknar att lära sig simma.
Varje kvinnodag hör man någon som säger, Vad orättvist. Varför finns det ingen mansdag?
Jo därför att 365 dagar om året tillhör de män som styr i världen. De äger varenda dag på hela året. Varför är det så provocerande att det då finns en dag när man reflekterar lite extra över kvinnors situation? Och varför - VARFÖR - måste man poängtera att män har det minsann också svårt, så fort man pratar om att kvinnor kan ha det svårt?
Det finns väl ingen feminist som tvivlar på att män har det svårt. Feminism är att se att det finns patriarkala strukturer i samhället. Som gör att några få män styr över alla andra kvinnor och män. Som låser fast människor i föreställningar om hur de borde vara. Detta är feminister - och många kvinnor överlag - engagerad i. Ändå lastas de för att de inte talar om mäns frigörelse i nog stor uträckning. Men kära nån - ta ditt ansvar som man. Gör något! Säg något! Tyck något! Engagera dig i jämställdhetsfrågor i din vardag. Stå upp för din rätt att visa känslor, gråta, vara barnledig etc. Eller vad du nu anser är problemet för dig som man i dagens samhälle. Och stå upp för kvinnornas frågor. Istället för att vara passiv och sedan blir sur på feminister. Varför ska kvinnor driva din frigörelse om inte du tänker driva deras? Jämställdhet är ingen kvinnofråga. Det är en mänsklig rättighet. Det är något som du och jag och alla ska ta ansvar för.
Till de som blev arga, ledsna eller kränkta över att jag skrev illa om mikrovågsugnar i förra inlägget ber jag om ursäkt. Jag visste inte att så många mikrovågsugnar läser min blogg.
För visst är ni väl mikrovågsugnar? Hur kan ni annars bli arga över att jag är nedlåtande mot Er? Jag nämnde ju inte er i inlägget. Antingen är ni mikrovågsugnar eller så identifierar ni er så starkt med er ugn att ni inte klarar av att den blir kritiserad, för då tror ni att någon kritiserar er?
Har ni mer sorg, ilska, besvikelse, hatmail eller okvädningsord på lager åt mig - langa hit dem. Jag blir inte ledsen. Era åsikter har inget med mig att göra. Jag önskar bara att ni kunde resonera likadant.
Visste ni att under krisåret 2009 har SE Banken avsatt mer pengar till chefsbonusar är vad de kommer göra i vinst? Samma sak gäller förlusttyngda Swedbank. Under detta år har bankbonusarna tom. ökat! Trots att vi är mitt uppe i en finanskris orsakad av -just det - bankerna. Jag är så väldigt glad att jag lämnat Swedbank. Har noll och intet förtroende för dem. Vi är istället med i den medlemsägda banken JAK. Där kan man låna pengar utan ränta och det var på det sättet vi köpte vårat hus. Samtidigt sparar vi våra pengar där och möjliggör således att andra kan låna av oss utan ränta. Det känns bara helrätt! Dock måste man ju också vara med i en traditionell bank för att kunna använda kontokort och få sin lön utbetald. Då valde vi Icabanken. Mest för att de har supersnabb internetservice. Du kan utföra precis alla dina tjänster via nätet, det är aldrig telefonkö och det är öppet dygnet runt. Sådant gör mig lite gladare. När man vill fråga Swedbank någonting sitter man i telefonkö i en halvtimme för att sedan få reda på att den där frågan kan vi inte svara på över telefon. Du får komma till vårat kontor istället. Det stängde dock för en halvtimma sedan och ligger fem mil bort. Hooray!
Jag slutar aldrig förvånas över inavlade svenska Elle. Pinsamt ofta kramas samma personer ihjäl i alla deras tidningar. Ett exempel är Lovisa Burfitt. När jag fortfarande läste ELLE så stod det om henne i var och vartannat nummer. Undrar om någon på redaktionen är bästa kompis med Burfitt? Inte för att hon inte är bra, men kom igen. Det finns ju andra som är ännu bättre. Nu har de i alla fall utsett årets bäst klädda. Och på listan med de bäst klädda har de placerat Elsa Billgren som Årets Vintage, Ida Pyk som Årets t-shirt och Filippa Berg som Årets bohem. Krystade genrer? Jamen alla tre bloggar ju på ELLE.se! Då måste de inkluderas. Men missförstå mig inte. Jag tycker till exempel att valet av fantastiska Elsa Billgren är klockrent. Men alltihop sammantaget gör att Elle känns inskränkt och oseriöst. Ungefär som resten av modesverige. Sällan eller aldrig skrivs kritiska recensioner av svenskt mode. I alla fall aldrig av svenska modejournalister. De stryker bara medhårs. Jämför man dem med svenska nöjesskribenter förstår man snart hur absurt det är. Där råder nämligen ingen brist på folk som har åsikter.
Men den svenska modeindustrin utgörs av en liten klick där ingen vill stöta sig med någon för alla känner alla. Journalisten är bästa kompis med grundaren av det kända märket vars lillebrors flickvän är en känd stylist vars bästa kompis driver en stor modeblogg på den kända tidningen…ja så fortsätter det i all oändlighet. Kanske är det därför jag inte längre läser svenska modemagasin?
Isabelle Ståhl skriver endebattartikel i Expressen om hemmafrutrenden.
“Plötsligt vill trendiga bloggtjejer som Underbaraclara och Niotillfem laga perfekt glaserade muffins ur mormors kokbok och sy lapptäcken och väggbonader, snarare än att gå ut och festa och förverkliga sig själva.Att gifta sig ungt, ha puffiga kjolar har blivit hippt igen.”
Jag slutar aldrig förvåna mig över att kvinnligt självförverkligande bara får se ut på ett enda sätt för att vara rätt. Hur frigörande är det? Många människor som inte tänkt längre än näsan räcker tror att självförverkligande alltid ligger i att festa, vara sexuellt frigjord samt göra karriär i en stor stad. Jag kommer från en vanlig svennebanan-bakgrund. Den största revolt jag kunde göra mot allt som förväntades av mig var att bli frälst, gifta mig ung, och flytta ut på landet. Visst hade jag kunnat dra till Stockholm, hyrt en lägenhet i andrahand och tagit ett extrajobb för att finansiera mitt festande. Men då jag inte sysslat med mitt självförverkligande. Då hade jag sysslat med någon annans. Jag hade absolut inte haft den karriär eller den inkomst jag har idag. Och jag vet att jag hade varit väldigt olycklig.
Det händer rätt ofta att jag får kritik, i synnerhet av folk som kallar sig mina sk bloggvänner. Syrliga inlägg om att husmorsbloggar är bakåtsträvande. Det tar jag med ro. För jag vet att jag minst av allt är bakåtsträvande. Dels för att jag är en av få stora bloggare som ens skriver om feminism och berör dessa svåra frågor. Men framförallt för att jag är ett bra exempel på någon som förverkligat sin egen dröm. Inte någon annans.
Jag förstår mig inte på Gina Tricots val av underklädesmodell. Är det meningen att de hundratusentals kvinnor som handlar där ska kunna identifiera sig med den här tjejen? Hon som har lår som buktar inåt?
Eller Lindex val av Caroline Winberg som modell för märket. Som är så smal att hon snart går av.
Förbannade fega skitföretag. De gömmer sig bakom anorektiska tjejer för att låna lite status till sina högst mediokra plagg. För en riktigt smal brud skänker den där moderiktiga känslan som plaggen i sig inte förmår göra. Trä vad skit som helst över huvudet på en modell. Det kan vara en sopsäck, eller en lappkåta. Addera snorhöga klackar och kalla det för faaaashion!
Ps. Kom inte och jama om att “det finns faktiskt tjejer som är så där naturligt smala….” för det skiter jag ärligt talat i. Jag skulle vilja se några riktigt naturligt feta människor. I en enda annons. Någonsin.
Jag går på dagis och en av pojkarna använder fula ord som jag inte förstår. Knulla. Fitta. Jag är rädd för honom trots att han bara är tre år gammal. När hans mamma hämtar honom har hon ett blåöga
Jag går i första klass när en kompis berättar att en man ringt till henne när hon varit ensam hemma. Han ville fotografera henne naken. Hon förstår inte varför.
Jag går i högstadiet och folk skvallrar om killen som står åtalad för gruppvåldtäkt. Många tvekar och säger; fast den där tjejen knullar ju runt med alla…
Jag och min syster är i Barcelona. Vi sitter på en parkbänk och dricker kaffe. En bit därifrån står en ung man med en cykel. Han verkade vänta på något, för han har stått där länge. Plötsligt upptäcker jag att han har snoppen framme. Han tillfredsställer sig själv medan han ser på oss. Jag blir så djuriskt djävla förbannad. Så jag reser mig upp och går fram och säger fy fan du är så djävla vidrig och dessutom har du en liten snopp. Jag känner mig lite tuffare men på kvällen kan jag inte somna
Jag jobbar i butik och när jag ska hem sent är det kolsvart ute. Jag är rädd. Alla talar om hagamannen. En kund berättar att hon tar kökskniven med sig när hon ska slänga soporna. Och en natt när hon är hon ute möter hon en man som hon inbillar sig är hagamannen. I vild skräck rusar hon hem.
Jag väntar på tunnelbanan. En kvinna kommer gående. Hon är fint fixad i håret och bär mörka solglasögon. Men någonting i hennes gångstil avslöjar henne. Hon verkar ha ont i höften. Och över munnen syns stora svarta märken. Omsorgsfullt översminkade
Kvinnovåld, säger de. Är en kvinnofråga.
Hur kan det vara en kvinnofråga när det är männen som slår?
Det här är det värsta jag vet. När man köper ett gammalt hus och sliter ut allt som är fint. Spegeldörrar, roliga tapeter, udda kakel. Målar hela skiten vitt och lägger in trägolv. Som att våldta huset ju! Sedan säljer man det dyrt när husets själ är ordentligt fördriven
En annan sak jag stör mig på är alla helvita hem i inredningstidningarna. Man säger “vi ville bevara den gamla lantliga stilen så vi målade allting vitt”
Fel fel fel. Det fanns ingen förr i tiden som var så korka att hon målade allting vitt. Då blev ju allt skitigt! Så otroligt opraktiskt. Det var murrigt och mörkt och så var det med den saken. Måla gärna vitt om ni vill. Men det är ett modernt påfund.
Jahaja. Här fick ni en dos inrednings-pms till livs på kvällskanten.
Tänka sig. Vilket hallaballå det skulle bli om jag skrev så. Ändå är det många många som behagar skriva så till mig. Att jag är en idiot som är kristen. Någon påpekar att jag verkar vara för smart för att vara kristen. Vissa undrar hur jag som är så “himla vettig” kan vara så knäpp att jag tror på Gud.
Då har jag bara en liten fråga till er: Har det aldrig slagit er att anledningen till att just jag är en sådan “vettig tjej” kanske är att jag är kristen? Att det går hand i hand hos mig. Även fast du kanske inte tror det.
Människor är inte legofigurer som man enkelt kan plocka isär i olika bitar. Vi är virvlande sockerkakssmetar. Det går inte att skilja gulan från vitan och mjölet från sockret. Vissa saker är oskiljaktiga.
Och att säga så där till mig är lika logiskt som att säga till någon: Du är jättetrevlig och dum i hela huvudet.
Ni har all rätt i världen att tycka att jag är dum i huvudet. Varsågod. Men ifall ni tycker att jag är vettig så får ni bara acceptera att det finns vettiga människor som tror på Gud. Så det så!
Det tråkigaste med seriestarter och säsongspremiärer är att man upptäcker hur mycket fett alla kvinnor sprutat in i kinderna under sommaruppehållet. Alla kända kvinnor ser numera ut som riktiga babyfaces. Fett i kinderna är grejen liksom. Madonna är ett bra exempelpå de onaturliga bullarna. Carolina Gynning ett annat.
Fast det är varken givande eller kul att peka finger åt andra kvinnor. Det intressanta är ju förstås att fundera på varför branchen vill att vuxna kvinnor ska ha lika mycket fett i kinderna som en nyfödd bebis. Och lika lite kroppsbehåring.
Vi som är födda på 80 och 90-talet har vuxit upp med budskapet att den högsta lyckan som finns är valfrihet. Elevens val, gymnasielinje, klassinriktning. Vi laddar hem teveserier när det passar oss. Vi väljer vad vi vill se och när vi vill se det. Vi har växt upp med söndagsöppet, Seven Eleven, ja till och med öppet på julafton. Men vet ni vad jag har upptäckt? Det finns en stor glädje i att inte behöva välja.
Där vi bor finns det bara en liten affär. Allt jag vill ha finns inte där. Och det är bara att acceptera. Jag springer inte runt i andra mataffärer utan gillar läget. Om jag blir sugen på godis klockan åtta på tisdagskvällen är butiken stängd. Vill jag ha godis måste jag köra flera mil och då struntar jag i det. Jag måste inte själv kämpa med min karaktär och vela hit och dit. Beslutet är redan fattat och det är underbart. Den dag jag vill skicka mina barn till skolan så måste jag inte grubbla och utvärdera ett tiotal. Det finns ett enda alternativ och jag kan först försöka vara nöjd med det.
Valfrihet är inte höjden av lycka.
Valfrihet är inte höjden av olycka.
Men friheten att ibland slippa välja. Det är bra grejer det.
Det tröttaste jag vet är bloggar som bara provocerar. Jag har mycket svårt att bli upprörd på varken Kissie, Dessie eller Blondinbella. Vissa av sakerna de skriver skulle man kunna gå i taket av. Men när någon så uppenbart bara vill provocera så blir man ju såklart inte ett dugg provocerad. Om en i övrigt vettig människa skrev det som tex Kissie skriver så skulle jag kanske reagera. Men i det här faller så känner jag mest ett starkt behov av att gäspa. Det är inte meningen att vara nedlåtande eller hånfull. Jag har ingenting alls emot Kissie. Hon är bara genuint ointressant. Gör mig varken arg eller upprörd. Jag känner mig likgiltig.
Jag hoppas och tror att den här typen av bloggar så småningom kommer ta kål på sig själva. För det är lite samma sak som med Big Brother. Första åren var det väldigt spännande. Sensationellt att se någon pippa och snacka skit i tv. Men ganska snart så kände man istället den där bekanta känslan av trötthet.
När någonting har som enda poäng att chockera och provocera finns det ett tydligt bäst före datum. Snart är läsarna mättade. De har vant sig. Slutat bli chockerade. Och slutar läsa.
Alex Schulman gick från att vara “nätmobbare” till fin familjefar i bloggvärlden. Och han har aldrig haft fler läsare. Det om något bevisar väl min tes.
Några av er som läser verkar sitta därhemma och tänka
Den där Underbaraclara, hon är inte så god och from som hon vill verka. Ni sitter nog därhemma och känner er anklagade. Hon med sin höga moral, hon som ska verka så kristen, hon som ska vara så himla duktig, hon är minsann inte ett dugg bättre än mig.
Och så fort jag gör eller skriver något minsta tvivelaktigt så blir ni skadeglada! Triumferade skadeglada. Ni insinuerar att jag är omoralisk och falsk. Ni påstår att jag är fördömande. Att jag utger mig för att vara bättre än jag är. Att jag är beviset på att kristna inte alls är bättre än andra människor. Och alltid lyser er skadeglädje igenom. Du är minsann inte så djävla bra som du tror. Du är inte bättre än mig.
Men hörni. Jag har en nyhet till er :
JAG ÄR INTE BÄTTRE. JAG ÄR INTE PERFEKT. JAG ÄR MEDVETEN OCH HÖGST VILLIG ATT ERKÄNNA DET
I sjäva verker är alla utom just ni medvetna om det. Jag har aldrig påstått att jag är bättre än er. Varken jag eller någon annan normal läsare av den här bloggen tror att jag är perfekt. Så sluta sparka in öppna dörrar. Sluta triumfera när jag klantar mig. Det finns inget att triumfera över. Jag erkänner direkt.
Det verkar dock som att ni bli provocerade av mina livsval. Ni tror kanske att jag dömer alla som inte är kristna, nykterister, och äter ekologiskt? Och eftersom ni tror att jag fördömer er så skyndar ni er att fördöma mig. För säkerhetsskull.
Men ni lägger av med det nu va? Det finns inga perfekta människor. Kristna är inte perfekta. Kristna erkänner att de är ofullkomliga. Det är därför vi behöver Gud!
Umeå
RSS
Det är naivt att tro att man “bara går ifrån” den som slår en men inte naivt att tro att man går efter den första gliringen?
Jag tror alla kan säga någon gliring till någon. Det är på en helt annan nivå att slå en annan människa. En människa som väl har tagit steget ut och slagit en annan har överträtt en gräns som det sen är lättare att gå över igen, och även om inte alla behöver vara återfallsslagare, så blir tyvärr flera av dem det, så jag tycker inte alls att det är dumt, förnumstigt eller naivt att säga till någon som blir slagen att lämna personen i fråga efter första slaget.
Tyvärr verkar många tro att slag alltid har föregåtts av psykisk misshandel, men så är det inte. Det behöver inte handla om, som Clara antyder, lång tid av “urartning”.
(Anmäl kommentar)
6 april, 2010 kl 18:25
Till Eva (som postade sin kommentar 31/3 kl. 09.15). Jag kan knappt hålla tårarna tillbaka när jag läser ditt inlägg. Så fint skrivet, jag känner så för dig! Du måste prata med någon, speciellt eftersom du skriver att du ofta hamnar i situationer där folk trampar på dig. Du måste bygga upp dig själv lite mer! Stärka dig. Du får jättegärna skriva till mig om du vill, huvudsaken är att du pratar med någon. Tänker på dig och hoppas du ska börja må bättre. Lycka till.
(Anmäl kommentar)
3 april, 2010 kl 10:22
Jag har varit där. Och jag gick innan första slaget. Och jag hade sannerligen behövt läsa det här inlägget då. Att det inte är lätt nu, men att det säkerligen är ännu svårare sen.
För galet vad svårt det var. Alla älskade honom - han var ju så bra för mig. Och han ville ju bara hjälpa mig att må bättre. Det var ju en bra tanke - även om han inte har så smidig när han gjorde det. Men inte var det någon orsak att lämna honom…
Till sist var jag mentalt nerbruten - men med vänners hjälp fick jag upp ögonen och tog steget att gå.
Att skriva om detta tycker jag inte är att skuldbelägga. Det är att visa på sanningen. Att ge mod. Bra Clara att du tog upp det!
CLARA: TACK snälla du! Heja dig
(Anmäl kommentar)
2 april, 2010 kl 22:18
Så bra at du tar opp et så viktig tema Clara! Dette er det som gjør bloggen din så spennende :) Stå på! Forresten har vi en lignende, men kanskje bedre, setning i Norge: “Gå FØR han slår”.
Glad påsk! :)
(Anmäl kommentar)
1 april, 2010 kl 23:06
Jag gillar dig Clara, men här pratar du nog lite mer än du har vett till. Du har nog inte varit där, du kan inte veta. Man är fast långt innan den där första gliringen. Oavsett när man vågar resa sig och gå är man en hjälte, oavsett om det var innan eller efter första, tredje eller sjuttonde slaget/elaka ordet. Om man har rest sig vet man och kan se tillbaka på när det började gå utför, det ser man inte när man är mitt uppe i det, det är först när man kommit till den där gränsen när man förstår att nu, just exakt nu gick det för långt, nu har jag fått nog, nu går jag.
CLARA: Jag är enig med dig. Man är fast långt innan den första gliringen. Det är nog svårt att gå redan då. VILKET JAG SKRIVER I INLÄGGET om du tagit dig tid att läsa det.
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 22:21
hej clara, bra inlägg, men jag ville egentligen tacka för tidningen! har precis läst igenom hela, och den är verkligen jättebra! bättre än jultidningen faktiskt, bra jobbat tjejen! jag kommer definitivt fortsätta köpa den om det blir fler nummer! kram!
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 17:36
Du har faktiskt rätt. Vi prata’ om just det här i skolan idag och min lärare sa precis så, att man ska gå efter första slaget.
Han sa det som om det skulle vara den lättaste saken i världen, att bara gå. så då sa jag att det är nog bra mycket svårare än så. Har det gått så långt att man blivit slagen av den man en gång älskat, så har man nog redan blivit ganska så söndersliten… slaget kan mest få det som känns på insidan att synas på utsidan.
och insidan som är så mycket känsligare.
Men hur som haver, jag blev så glad när jag såg din fina fina fina tidning i postlådan. Just nu sitter jag själv och knåpar ihop en layout till vår skoltidning… lite avundsjuk på att min inte blir lika fin som din. Men men, jag blev i alla fall grymt inspirerad!
Kram!
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 16:37
Jag har, precis som Eva här ovan, varit där. År av psykisk misshandel och manipulation gör det väldigt svårt. I mitt fall var killen mycket äldre än mig och jag trodde att jag inte riktigt visste hur saker skulle vara i ett förhållande, att jag kanske var så självisk som han ville påstå. Däremot, kanske till skillnad från flera andra, slog jag tillbaka med råge när det första slaget föll (det var givetvis också oerhört av mig - “ingen kvinna har någonsin slagit mig - hur vågar du?!?!?!?!”) och lyckades efter månader av förföljelser och trakasserier bli av med aset.
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 15:38
Det är oerhört ovanligt att kvinnan lämnar mannen under tiden som den psykiska misshandeln smygstartar med glirningar. För det brukar ske strax efter förälskeprocessen, forskning har till och med visat på att om signifikanta andra försöker prata med henne om mannens beteende och försöka få henne att lämna honom så kan det istället få en tvärtom reaktion och stärka relationen i en slags romeo & julia-liknelse. Men tanken var god! Och jag håller med om att alla kvinnor som utsätts BÖR lämna då, men verkligheten är en annan.
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 14:29
Det här har ingenting med inlägget att göra, jag vill bara säga tack för tidningen! Fick den idag! Ska lusläsa den och prova på alla recept och pyssel. Den gjorde min dag! Tack!
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 13:58
så sant!
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 13:57
jag tänkte bara säga att jag fick hem din tidning idag, jag har bara hunnit kolla igenom den snabbt men den verkar toppen! tack!
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 13:52
Väldigt klokt skrivet!
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 12:49
Bra sagt! Jag har jobbat med misshandlade kvinnor ut tjejer som utsatts för sexuella övergrepp.
Om det vore så lätt att bara “gå” så hade väl alla gjort det.
Blev förresten världens lyckligaste nyss när jag kom hem på lunchen. För Posten hade kommit, och i högen av tråkiga räkningar/info-brev låg din fina tidning! Underbar!
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 12:25
Vad då skuldbelägga? Det är ju alldeles klockrent! Alla dessa kommentarer om idioter till kvinnor som inte går trots att de blir slagna, DET är skuldbeläggande. Vore det så att de män som slår bara smackade till på första dejten skulle ju naturligtvis ingen vara så dum att de stannade, det börjar ju inte med ett slag, utan precis som Clara skriver, med gliringar, svartsjuka och gränsöverskridningar osv. Däremellan är de dessutom hur gulliga som helst, och det är INTE lätt att ta sig ur en sådan destruktiv relation. BRA skrivet Clara!
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 11:14
Mycket bra skrivet Clara! Det är inte svårt att veta var man drar gränsen om man haft en god och kärleksfull relation till sina föräldrar. Har någon lärt dig rätt och fel i livet och har dina föräldrar behandlat varandra med respekt; då vet du var gränsen dras. Varför vill ofta kvinnor skylla ifrån sig? Att det inte är lätt att se de första tecknen.
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 10:03
Jag fick hem din tidning igår och jag vill säga att jag gillar den skarpt! Längtar till nästa nummer dyker upp i brevlådan.
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 9:19
Jag har varit där.
Mitt i helvetet…
Det var längesen nu. Men jag pratar fortfarande inte om det. Jag har ingen att prata med det om.
När slagen började bli mer frekventa hade jag redan tappat kontakten med mina vänner och min släkt. Vi umgicks bara med hans släkt. Resan till detta stadium tog två år.
Jag hade behövt att någon såg. Att någon förstod. Min mamma såg nog att jag inte mådde bra, men hon ville inte lägga sig i. Hon orkade själv inte. Vännerna hade jag ju redan tagit avstånd ifrån. De brydde sig inte längre om mig.
Jag var helt ensam med den man som i sin dåliga självkänsla läste in att jag var skulden till den. Och jag kunde ju inte lämna honom och göra honom mer illa?
Detta har påverkat mig på många plan. Jag hamnar ofta i situationer där jag blir mobbad. Både före och efter detta förhållande som varade i fem år. Jag tror inte att jag har förstånd att skydda mig själv längre.
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 9:15
Bravo!
Tack för en superfin tidning. Var stooooolt!!!
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 7:08
Emma och a:
Clara skriver att det är “snusförnuftigt” och “naivt” att säga att man ska gå efter första slaget. Hon menar att man ska gå vid första tecknet på att något inte stämmer. De kvinnor som blir utsatta märker inte de första tecknena och sen sätter normaliseringsprocessen i gång. Efteråt kommer skuldekänslan för att man varit så “dum” att man inte märkt något och kanske inte heller lyssnat på vad andra försökt säga. Jag menade att om man som Clara säger att man ska gå… och inte har gjort det, så skuldbelägger vi kvinnor i stället för att hjälpa. Clara menar säkert väl, men uttalar sig väldigt kategoriskt.
Jag håller med J och Szlivia att det är mer angeläget att arbeta med hur pojkarna/ männen uppfostras i sin kvinnosyn./marja
(Anmäl kommentar)
31 mars, 2010 kl 0:58
Jag ser inte heller någon kränkning i Claras text, som någon skrev. Jag ser att det står att hon tror att det är svårt att gå när det gått så långt som till fysiskt våld, och min hjärna ser en känga till de som definierar kvinnomisshandel som enbart fysiskt våld. Jag ser inte “du borde gått tidigare din dummer”, jag ser “vi ska stötta varandra tidigare, innan det gått så långt”.
Men det beror naturligtvis på vilka ögon man läser med. Jag har bara mina som referens, och någon annan har bara sina egna.
CLARA: Tack snälla. Det var precis så jag menade!
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 23:35
Min kollega fick din första tidning i brevlådan idag, så nu längtar jag på jobbet i morgon för att få kika i den…. spännande! Ville bara säga det…
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 21:52
Jag förstår hur du tänker. Men verkligheten är tyvärr än annan.
Det kan alla vi som känner någon som varit i denna situation vittna om. Om det vore så enkelt att dessa kvinnor kunde gå vid första gliringen så hade de nog gjort det. Väldigt många “friska” välmående kvinnor gör just det varje dag. Men för dem som inte gör det sitter problemet så mycket djupare.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 21:49
Bra skrivet! Och jag försökte läsa genom det flera gånger för att hitta skuldbeläggandet som “julie” skrev om, men jag hittar det inte. Jag uppfattade det istället som tvärtom- ett stöd för alla utsatta, och alla de som kommer att utsättas i framtiden. Och att det inte är så lätt att “gå efter första slaget” Vari ligger skuldbeläggandet?
CLARA: Det fanns inget skuldbeläggande. Det är skitsvårt att gå när som helst i ett sjukt förhållande. Jag har full förståelse för det! Har sett det själv på nära håll tom.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 21:47
Jag håller med Marja som skriver: “…så med ditt uttalande kränker du många kvinnor som råkat ut för övergrepp. Vi får inte skuldbelägga dessa kvinnor.”.
Det du gör är helt klart att skuldbelägga. Jag får känslan av att du tycker att de får skylla sig själva - det är så otroligt komplexa mekanismer bakom det hela. För att inte tala om skammen!
Jag tycker det ofta är så att du “spottar ur” dig saker som du verkar ha tänkt på mycket, men egentligen verkar det bara vara någonting som du har en stark åsikt om. Du har oftast ingen som helst grund för det du skriver. Snälla, tänk efter vad du skriver innan du publicerar det, vi måste (som en person ovan tidigare skrivit) ta hand om varandra - inte klanka ned på och hänga ut.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 21:26
sant. dock är det inte det lättaste för den som faktiskt är förälskad i personen att inse att det blir inte bättre. han/hon kommer inte att förändras. att det bara kommer bli värre.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 20:29
Bra att den här frågan lyfts för diskussion. Jag tror inte att misshandel har ökat utan att den misshandlade har större resurser att anmäla idag än förr, och att det finns en större förståelse och fler nätverk idag än förr. Sedan tror jag heller inte att det är kvinnorna som är svaga utan det är männen som är det. (tack för en bra blogg)
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 19:24
Jag provoceras en smula av dig, men jag tycker om din blogg. Skum kombo.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 19:11
Ja.. det är nog svårt att förstå hur svårt det kan vara att lämna någon som slår en om man aldrig har varit i den situationen.
Och ofta kommer de fysiska slagen efter att det gått en tid då man redan är intrasslad i relationen av en många olika känsloband.
Det är viktigt att vi är lyhörd på våra medsystrar.
CLARA: Amen på det!
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 18:46
du får det att låta så himla enkelt men detta är det värsta du kan säga till en misshandlad kvinna. kvinnor i destruktiva förhållanden går ofta och hoppas och tror att det kommer att bli bättre, att han kommer att förändras. det kanske inte är förens vid första slaget som man inser att det bara kommer bli värre. tanken var god men jag blev uppriktigt besviken när jag läste detta. jag har alltid sett dig som en klok kvinna med klockrena åsikter och tankar men detta va bara blaha
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 16:55
Jag förstår inte varför man skulle säga något som helst till ett offer i fråga om när det ska ta sig ut. Såväl psykiskt som fysiskt illa behandlade kvinnor (i förhållanden med män som är förövarna) utsätt för normaliseringsprocessen.
Det enda man kan göra är att göra allt för att männen inte ska fostras in i den kulturen. Annars kan man vara rätt tyst tycker jag och definitivt enbart stötta den utsatte. Tack och lov är det också det vi får lära oss på juristlinjen så förhoppningsvis blir inte offren kränkta en extra gång i kontakt med domstolsväsendet åtminstone (men det är himla naivt att tro å andra sidan).
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 16:46
du har så rätt clara!
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 13:32
Jag skriver faktiskt ett skolarbete om kvinnomisshandel just nu. Det finns skrämmande statistik som säger att anmälda brott har fördubblats på 20 år, från ca. 13000 till 26000. Iofs kan ökningen bero på att fler vågar anmäla, men jag tror att det tragiskt nog är fler som blir misshandlade. Pga vårat hårda samhällsklimat.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 13:19
Så sant. Själv hade jag ett märkligt förhållande för några år sedan. Han var världens gulligaste, men när han efter några månader visade kontrollbehov och svartsjuka (bl a så läste han i min dagbok, när jag inte var hemma) så var det som att varningsklockorna började ringa. Dessutom var jag inte så kär i honom och därför var det lättare att lämna den relationen. Men vad gör man när man är störtförälskad och inte vill lyssna på varningsklockorna??? Det är svåra grejer att ta beslut om när man befinner sig i det. Men jag håller med att när det gått så långt som till slag så har den psykiska terrorn många gånger pågått i år innan det första slaget. I den situationen behöver man hjälp att ta sig ur. Men det är så svårt för människor som inte varit i den situationen att förstå komplexiteten i situationen. Det är allt för lätt att anklaga och säga att kvinnan är svag… Orättvist och dessutom en mycket förenklad bild av ett komplicerat och svårt problem.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 13:01
Kära Clara.
Du har så rätt så.
När en man har gått så långt att han slår, då har han redan börjat förbereda med att långsamt bryta ner kvinnan. Precis som du säger, en gliring här, en oresonlig situation där -som gör att kvinnan hela tiden anpassar sig till mer och värre saker. Det psykiska börjar långt innan det fysiska och till slut blir det “normalt” att bli behandlad som skit.
Det värsta i det hela är att vi tar tag i det på fel ände. Lär männen (våra söner) att uttrycka sig verbalt. Att det är okej att ha känslor som man inte alltid är stolt över men som ska bearbetas. Hade vi lärt våra män från första början hur man löser konflikter utan att ta ut sin frustration genom att trycka ner eller slå någon och hade vi fostrat våra pojkar till att bli ansvarsfulla män med respekt för sig själv och sina nära så hade vi kanske sluppit behöva få ens den första förolämpningen.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 12:05
Så sant Clara. Jag vet. och den psykiska misshandeln är värre. så är det. Är så himla tacksam att jag är där jag är idag. Med mina flickor. Vi mår bra! :)
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 11:28
Det här var nog det bästa jag läst på länge. För det börjar ju inte vid första slaget, det börjar långt innan. Men sånt har man alldeles för ofta överseende med, man översätter det till någon form av enorm kärlek. Vilket det ju inte är. Sen sitter man där med ett blått öga helt paff och undrar hur i helvete man hamnade där. Vill inte gå för, ja, svartsjukan, manipuleringen och gliringarna var ju tecken på kärlek, och kärlek kan man ju inte bara ge upp..
Nej, absolut det bästa jag har hört någon säga när det gäller våld inom relationen!
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 11:05
h, Clara, jag sitter i Skottland och laser din blogg och i dag blir nog forsta gangen jag kommenterar.
Sant, sant, sant, men sa otroligt svart. Personligen sa har jag lart mig var mina granser gar den svara vagen, men ocksa jag lamnade det forhallandet alldeles for sent. Det finns inga klara riktlinjer for kvinnor (eller men) om vad som ar psykiskt misshandel, man kan bara ga pa kansla, och nar karlek ar inblandat sa blir den radarn svarlaslig.
Men, otroligt bra inlagg.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 9:56
Väldigt sant. Jag har en vän som blev slagen av sin pojkvän, och hon bara; det var verkligen inte det som var det värsta, det var all psykisk skit han utsatte mig för.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 9:31
det stora problemet är att det knappt finns någon riktig hjälp att få! Polisen säger att lite får man stå ut med, och han känner sig så hemma - klart att han ska få komma hem. Vems hem? Sociala myndigheter i små kommuner går mer på vem man är släkt med, avundsjuka och vad man har hört på byn än vad kvinnan säger. Tråkigt men så är det! Vi måste förändra synen på kvinnan, rättigheter och trovärdighet är sådant som måste finnas i verkligheten också, inte bara på papper!
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 9:30
Vill bara säga också:
att när han skyller på kvinnan börjar hon lätt tvivla på sig själv, undrar om det kanske är så att hon kan se till att det här inte händer mer, att inte trigga honom genom att säga och göra vissa saker. Kvinnan anstränger sig, men det hjälper inte för mannen hittar alltid någon anledning att få ur sig det han måste, sin frustration och ilska.
Gränserna för vad som är godtagbart och inte börjar suddas ut. Ingenting av det som kvinnan från början tyckte var rätt är längre rätt, allting vänds upp och ner och följer mannens sneda referensramar. För en stund kanske han håller med henne, är ångerfull, men sedan är han tillbaka i sitt beteende och förnekar stark allting. Kvinna känner det ofta som om hon håller på att tappa förståndet över varför han inte kan följa en linje utan istället svänger hit och dit. Hon börjar mer och mer se sig genom hans ögon och försvinner mer och mer medan han växer. Det är då ofta som det första slaget kommer. Jag vet för jag har varit där
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 9:15
Helt sant!! Man glömmer att relationen inte inleds med slag utan att det är starka känslor inblandade, ofta passionerade förhållande som gradvis ändrar karaktär.Därför är det så svårt att se förändringen och kvinnan anpassar sig för att undvika gliringar och nedsättande kommentarer. Om första dejten började med ett knytnävsslag så vore det en annan sak.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 9:13
Clara, jag håller med dig om att ”Gå efter det första slaget” är ett alldeles försent riktmärke. Det finns så många andra varningssignaler som man borde vara uppmärksammad på, men som försvinner i alla andra kärlekskänslor.
För det är ju inte så att en kvinna faller för en man som behandlar henne illa från start, utan hon faller ju för de andra sidor han visar som t ex att han får henne att bli glad, att de har roligt tillsammans, att han förstår vissa bitar av hennes person som kanske ingen annan har gjort, att de har samma dröm om något osv. Men mitt i det här glada, i det som skulle vara lycka så händer något och det kan hända väldigt snabbt.
Mannen säger något till kvinnan som gör henne illa och hon kan inte förstå - hur kunde han säga så, de som är så förälskade. Kanske ber han henne om ursäkt efter en stund, säger att han inte menade det, att han var dum och aldrig ska göra så igen. Men så händer det igen och efter ett tag ber han inte om ursäkt längre utan skyller på kvinnan.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 9:08
du skriver så klokt att jag blir tårögd ibland haha det är faktiskt sant
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 0:52
Problemet i många fall tycks vara att kvinnor inte vet vad de vill ha. Föstå mig rätt. Jag tror att många svåra relationer skulle undvikas om var tjej ansåg sig värdig (där har vi också ett problem) den partner hon önskar. Det är inte fel att sätta upp kriterier för vem man vil bo med, ha sex med, dela allt med. Grundläggande kriterier som sunda värderingar, trohet, välvilja, trygghet osv.. Ja det är kanske att vara kräsen. Men sänk aldrig dina krav för att du inte tror du är värd en kärleksfull partner.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 0:08
Du har definitivt en poäng, Sedan kan det vara svårt att förklara för dessa tjejer vad som är fel när man inte konkret kan peka på det på samma sätt som ett slag. Sen brukar de vara blinda för all logik i vilket fall. Hur som helst så måste vi stödja och göra vårat bästa även när de inte vill lyssna, självklart innan slaget.
(Anmäl kommentar)
30 mars, 2010 kl 0:03
vill läsa mer!
(Anmäl kommentar)
29 mars, 2010 kl 23:35
Nej Clara, det är inte naivt att säga så. Det är ett tydligt riktmärke när man ska gå. Det finns något som heter “normaliseringsprocessen”,när i det här fallet mannen begränsar kvinnans liv tills hon uppfattar sin situation som “normal”. Det handlar inte om gliringar, tydlig manipulation osv., det är ett mycket djupare psykologiskt spel från mannens sida. Första slaget brukar vara en väckarklocka både för kvinnan och omgivningen. Vem som helst kan hamna i en sådan situation, till och med du Clara, så med ditt uttalande kränker du många kvinnor som råkat ut för övergrepp. Vi får inte skuldbelägga dessa kvinnor.
CLARA: Jag håller helt med dig. Jag vet också vad normaliseringsprocess är. Jag vet att det är ett djupt psykologiskt spel för jag har själv sett det på nära håll. Men jag förstår inte vad i mitt inlägg som motsäger det? Jag är helt enig med dig i allt utom “kränktheten”. Det får jag höra vare sig jag skriver om cancer eller skitpapper. Så det tror jag inte på. Folk borde sluta bli så kränkta känner jag.
(Anmäl kommentar)
29 mars, 2010 kl 23:06
Jeg er ikke enig med deg Clara, syns det er et godt råd. Altfor mange kvinner har tenkt etter det første slaget at det var en engangsforeteelse. Poenget er at når man først har gått over den store terskelen det er å ty til vold er det mye enklere å gjøre det igjen. Min mor sa det til meg da jeg var ung og hun var frivillig på et krisesenter, og jeg har aldri glemt det. Hun sa jeg aldri skulle tåle ett eneste slag, og hvis det skjedde skulle jeg gå min vei og ikke komme tilbake. Nå har jeg vært heldig, aldri møtt voldelige menn. Eller det kan være at voldelige menn ikke liker meg ? Uansett, jeg har lært min datter akkurat den samme tingen, og det håper jeg hun aldri glemmer.
(Anmäl kommentar)
29 mars, 2010 kl 22:43
En blogg om vägen tillbaka för en tjej som varit där http://ellvira.blogspot.com/
Hon började skriva för att orka sig igenom det och för att bearbeta allt. Hon säger att det var tusen gånger jobbigare när hon väl lyckats ta sig ifrån honom. Men hon skriver om allt från det att de först träffades till vad som blev.
(Anmäl kommentar)
29 mars, 2010 kl 22:20
Men det kan också vara svårt! Det kan vara så svårt att veta var man ska dra gränsen. Jag kan tänka mig att många kvinnor mår dåligt av pikar de får från sina män, av gliringar, av kontrollbehov från deras mäns sida - men att de tänker att “inte kan jag lämna honom för sådana småsaker”. Dessutom kan kärlek få en att ha överseende med så mycket. Elaka kommentarer, utpressningsaktigt beteende, att man aldrig får tillbaka något fast man ger och ger. Det är inte lätt att gå trots att man vet att det kan bli värre. För trots att man VET det kan man inte FÖRSTÅ det. Det kan inte hända mig, tänker man. Och trots att psykisk misshandel kan vara nästan lika plågsam som fysisk är det så lätt att bortförklara och förminska den. Det är svårt.
(Anmäl kommentar)
29 mars, 2010 kl 21:40