Läste just i DN att “Svenska författare känner sig censurerade” av sina förlagsredaktörer. Gick vidare till en nedkortad variant av ursprungsartikeln i Vi läser och det jag ser gör mig både ledsen och irriterad. I våra grannländer blir bilderböckerna mer och mer djärva och konstnärligt utmanande. De tar upp nya ämnen och riktar sig till en allt bredare publik. Det norska samarbetet mellan Gro Dahle och Sven Nyhus (”Snäll”, “Roy”, “Den arge”) är oerhört vackert och fascinerande. De ryggar inte för ämnen som misshandlande fäder (”Den arge”) eller sorg (”Roy”). Stian Hole och hans böcker om Herman är minst lika spännande med deras psykologiskt stillsamma inblicken i en ung pojkes tankevärld. Det är en långt ifrån ofarlig värld och det oförståeliga sociala spelet och den rädsla vi kan känna inför förvandlingar är oerhört närvarande. I Danmark pågår tydligen en stor bilderboksrevolution där mediet utforskas och används till provocerande ämnen såsom mord och abort. Det handlar om att tänja gränser och om att vidga begrepp.
.
Och vad gör vi då i kreativa nyskapande Sverige? Blundar verkar det som. Låtsas som om barn aldrig stöter på alkohol, svordomar, cigaretter och ensamhet. Om vi inte erkänner att det kan vara så i böckerna så kanske barnet inte märker att mosterfarbror är alkoholist, att brorsansyrran som är 15 super på lördagarna och att honhan kallas för jävla fettofan på rasterna. När våra grannar blir allt radikalare gömmer vi oss bland granarna och längtar efter Bullerbyn. För föräldrarna köper inte såna hemska böcker, nej huvva! Och böcker ska ge pengar i fickan.
.
Annika Nasiell på Barnens bokklubb vill inte ha för utmanande böcker eftersom de då i högre grad skickas tillbaka. Och inte får de innehålla magi heller - för det “finns ju inte i verkligheten”. Nej, pedagogiskt ska det tydligen vara - och med det ställningstagandet försvinner hela tanken med boken som nöje och läsning som ett andningshål i vardagen i mina ögon. Nasiell tror att denna försiktighet beror på allt äldre föräldrar - men borde inte äldre föräldrar vara säkra nog i sig själva och därmed kunna bemöta barnens frågor om det svåra? Borde inte också dessa föräldrar vilja uppmuntra barnens fantasi?
.
Det är också intressant att Viveca Lärn pekar ut just de unga redaktörerna som politiskt korrekta och alltså också de som står mest ivägen. Det ska alltså vara redaktörerna i min egen ålder som är värst, min generation som är nymoralisterna. Mina generationskamrater som hindrar Inger Brattström från att skriva att den 16-åriga nazisten dricker öl - för att han är för ung. När jag gick i gymnasiet drack alla jag kände alkoholhaltiga drycker i någon mån - vissa så att de fick minnesluckor varje helg. Jag var nykterist a.k.a alien. Kanske gick dessa redaktörer gymnasiet på min hemplanet? För annars kan de väl inte ha missat denna verklighet? Förläggaren Birgitta Westin (Rabén & Sjögren) tycker att det nog är högre tak nu än förr, men hon har lång erfarenhet och är alltså inte en av dessa unga redaktörer som får kritik.
.
Kanske är de unga så pk och så rädda för att våga släppa förbi något som kan ses som farligt av osäkerhet - vi ska ju vara vuxna nu? Kanske är det dags att göra uppror? Jag vill inte ha en massa böcker om Nalle som ska gå och sova där handlingen under den 20 sidor långa boken går ut på att han/hon säger gonatt till föräldrar, leksaker, månen och lampan. Det finns redan så många. Jag behöver inte heller läsa fler pedagogiska böcker som talar om för mig att allt som är mystiskt har naturliga förklaringar och att skuggan utanför fönstret, som jag trodde var ett spöke, var kompisen Tobbe som vill leka. Jag vill ha inspirerade böcker som är konstverk. Böcker som lyfter mig och ger mig nytt liv, låter mig leva parallellt en stund. Jag vill ha revolution, inte stagnation.
Publicerad 2010/03/30 23:35 under Läserskan.
Oh-mi-gawd-oh-mi-gawd-oh-mi-gawd!
*
Det har kommit en ny Tiffany Achins-bok! AAAAAaaah! För mig är det som om jag är typ 12 och favoritpojkbandet släppt en ny skiva! Jag älskar Terry Pratchett, och jag älskar hans böcker om Tiffany extra mycket. Sjunde himlen! Nu måste jag bara få tag på den också.
*
(Oh-mi-gawd-oh-mi-gawd-oh-mi-gawd!)
På söndag (12/9) kommer jag till Norrbottens museum i Luleå för att hålla ett föredrag som heter “Drömmen om tanten”. Det är en del i en föreläsningsserie som hänger ihop med utställningen de har där nu. Här är ett litet tv-inslag om utställningen. Kom och lyssna vettja!
*
Två nya recensioner av mig har vatt i tidningen. Kolla in här och här!
Efter ett soligt besök på Bondens Marknad i lördags (mmm, färsk broccoli!) hade vi tänkt gå och lyssna på Stina Sundberg (talesperson för F!). Tyvärr hade jag helt fel idé om var hon skulle prata, så det blev en förvirrad promenad tills vi bestämde oss för att gå en sväng på stadsbiblioteket istället och låna serier. Biblioteket vet jag minsann var det är.
*
Det var ett tag sedan jag senast var där. I foajén var det politisk debatt. Jag var inte alls på humör - det är så ibland - så det var bara att skynda sig in på själva biblioteket. Till serieavdelningen på ungdomsdelen - de flesta serierna jag vill läsa står där och inte på vuxenavdelningen. Det är alltid bra att kolla på båda ställena.
*
Väl där inne började jag längta. Jag ville smyga mig fram och ta bibliotekariens plats. Jag smidde planer på att lura iväg henne med en färsk purjolök eller med blomkålshuvudet så att jag fick chansen att ta platsen (vem kan motstå färska grönsaker? ok ganska många, men det var vad jag hade till hands). Svara på barnens frågor, logga in tonåringen på datorn, ge toa-nyckeln åt föräldern. Vara informationssuperhjälte. Hitta svaren, rätt bok till rätt person.
*
Åh, vad jag önskar att jag fick jobba där på barn-och ungdomsavdelningen. Särskilt med ungdomarna. Det finns så många projekt jag skulle vilja göra. Just nu drömmer jag om att ha högläsning för ungdomar inne i det lilla aktivitetsrummet. Bjuda på varmt te och kanske någon kaka en gång i veckan, passa in tiden mellan det att skolan slutar och det är dags att åka hem och äta. Tända ljus och läsa någon bra ungdomsbok som jag också tycker om. Nedvarvning på hög nivå. Önskar att det hade funnits när jag gick högstadiet/gymnasiet. Det är så synd att det verkar som om högläsning har en åldersgräns. Det är ju inte som om det blir mindre mysigt bara för att man råkar kunna läsa själv. Och det är ju ett sådant bra sätt att dela en berättelse på, utan att själv behöva prestera. Ett sätt att vara med sig själv tillsammans med andra. Kravlöst. Och vem behöver kravlöshet och avslappning mer än tonåringar…
*
*
Men nu är det inte min arbetsplats. Jag är en besökare. Så med armarna fulla med böcker lämnade jag biblioteket. Väntade strax utanför larmbågarna på att sällskapet skulle bli färdig. Roade mig med att titta på det coola helautomatiserade återlämningssystemet och drömde om att få sätta upp böckerna (!). Biblioteksnörderi och önskedrömmande på hög nivå.
Jag har äntligen kommit mig för att se “Flickan från ovan” (eller “The Lovely Bones” som den heter på engelska). Jag hade nervöst sett fram emot det så det gjorde ont att inse hur dålig filmen var. Besvikelsen är stor. Filmen är nästan som en studie i hur man förstör alla goda poänger med en bok och lämnar ett resultat som är klyschigt, ytligt och extremt kitschig - och då menar jag inte på ett bra sätt.
*
Ärligt talat blir jag irriterad. Nästan alla lager på karaktärerna har skalats bort i filmen så hela problematiseringen av vad som är gott och ont faller platt. Massor av tid slösas bort på illamående-framkallande skildringar av det limbo där huvudpersonen befinner sig. De smarta reflektionerna av hur det kan tänkas vara där “på andra sidan” har fått ge vika för något sorts psykedelisk tripp som inte har något större djup. Sexet och åtrån som spelar så stor roll i bokens handling har redigerats bort för att sänka åldersgränsen. Tidsperspektivet och långsiktigheten som för boken till hjärtat har blivit ointelligent kapat. Man får inte veta något om vad som driver mördaren. Det är som om Jackson försökt göra en färgglad äventyrsfilm av en bok som egentligen är ett mörkt drama. Det finns så många fel och nästan inga rätt, vilket är galet hemskt med tanke på att boken är så rasande bra!
*
Se inte filmen. Den är ett slöseri med tid. Läs boken och välj en annan, bättre, film istället.
*
Det har tagit tid att skriva det här inlägget, varje gång jag börjat har jag hittat något “bättre” att göra. Ämnet råkar nämligen vara ganska tungt för mig personligen. För ibland så snubblar man över en bok som påverkar en i grunder och vänder upp och ner på världen. I sommar hette den boken “Odd Girl Out” (titeln anspelar på tjejen som blir utstött och inte får vara med) och den är skriven av Rachel Simmons.
*
“Odd Girl Out” fokuserar på hur aggressivitet hos tjejer tar sig uttryck, eller egentligen - som jag ser det- hur aggressivitet hos personer som har fått lära sig att det är fult och fel att vara arg ser ut. För aggressiviteten finns kvar, oavsett hur mycket den motas bort. Den är en av människans mest basala känslor.
*
Simmons teori är att innebörden i begreppet mobbning i stort sett kommer ur pojkkulturen. Det är killar som slåss och skriker glåpord åt varandra medan tjejer är så inskolade i snällhet och duktighet att deras negativa känslor inte alls får synas. Därför tar deras ilska och elakhet andra vägar, vägar som i mångt och mycket kan härledas till en rädsla att bli den som är utanför. Målet är att bli mer populär eller i alla fall inte utstött. Det är relationerna som är slagträt i den tysta mobbningen. Ryktesspridning som gör att alla vänner försvinner, svek där den ena säljer ut den andres hemligheter för att bli mer accepterad själv, ryktesspridning och skitsnack. Frustration och ilska byggs upp under ytan tills gruppen självrättfärdigt går emot en enskild, betydligt mer fördömande än vad som egentligen är nödvändigt. Det vanliga är också att den som blir utsatt inte har någon aning om varför alla är arga - och ingen berättar det heller. Det handlar alltså om en oerhört raffinerat och destruktivt socialt spel.
*
Det är också något som är svårt för lärare och andra vuxna att se. Detta är något som sker under ytan och det är väldigt svårt att konfrontera - inget påtagligt syns. Ytan är ofta sockersöt och den utsatte hävdar kanske själv febrilt att ingenting är fel. “Vi har ingen mobbning i vår klass”.
*
“Odd Girl Out” fokuserar på tjejer, men jag tror att dessa sociala mekanismer drabbar killar också. Simmons undersökningar är lokaliserade till USA, där skillnaden i uppfostran mellan killar och tjejer verkar vara större. Linda Alfons skrev i sin recension av “Flickors vrede” (som boken heter på svenska) att boken inte är helt jämförbar med svenska förhållanden eftersom jämställdheten nått längre här. Jag håller med om att det finns skillnader där men frågan är om det inte ofta faktiskt innebär att killarna också dras in i härvan av den dolda mobbningen?
*
Killar får vara traditionellt sett vara högljudda, bråkiga och slåss i stor utsträckning. Frågan är om den mer jämställda uppfostran leder till att killarna “ärver” kraven att förneka sin aggressivitet från den traditionella uppfostran av tjejer? Våld är ju absolut ingenting som ska uppmuntras och jag har intrycket att en av de viktigaste och mest centrala delarna vad gäller att göra pojkarnas uppfostran mer jämställd är just fördömandet av våld. “Alla ska vara med alla” är idealet och vi ska hjälpas åt. Men vad händer när alla inte vill vara med alla? Tvång? I vilket fall så blir det en tung situation där en eller annan form av konfrontation blir nödvändig.
*
Det är ju bra att vi rör oss bort från det fysiska våldet, men det får inte göra att vi inte tar det psykiska våldet på allvar. Jag har själv erfarenhet av det, och arbetar fortfarande med efterdyningarna. Det är en lång och ganska smärtsam process som jag knappast är ensam om. Därför måste vi lära både oss och våra unga att hantera sin ilska och sin aggression på sätt som är konstruktiva. Lära oss att konfrontationer inte måste vara negativa utan att de kan leda till bra saker. Lära oss kommunicera.
*
Den här boken var som sagt en omvälvande upplevelse för mig. Jag förstod aldrig vad som hände under grundskolan, varför jag aldrig kände mig accepterad. “Odd Girl Out” var en viktig pusselbit för mig. Min starka åsikt är att detta är en jätteviktig bok att läsa, för lärare och pedagoger, andra som arbetar med barn och unga (redan på dagis och i förskolan), vuxna som en gång varit unga och inte minst för ungdomar själva. Det är en lättnad att kunna se de sociala strukturerna som gör livet så svårt och det är först när vi ser dem som vi får makten att förändra dem.
*
Jag läste boken på engelska men den finns som sagt också översatt till svenska med titeln “Flickors vrede”. Tyvärr finns inte den svenska utgåvan att köpa i handeln längre, men den finns på biblioteket. Kolla också på antikvariat. Läs hursomhelst boken, men se till att du har tid och utrymme att reagera på den också. Ett hett tips är att läsa den i bokcirkel-form så att man sedan kan diskutera och lufta sina reflektioner.
*
Om du är på Norrlands Universitetssjukhus någon gång och måste vänta någon halvtimme (kanske är du snäll och följer med någon på en undersökning, kanske är du där själv, kanske väntar du på bussen), då har jag värsta mysiga tipset. Köp något varmt att dricka på Kahls i centralhallen i samma “rum” som informationen och sjukhusrestaurangen. Jag som inte dricker kaffe provade deras chai latte idag. Inte illa men 25 kr är snudd på dyrt om man inte har så mycket pengar. Te kostar 15. Tror att de kan ha choklad också med det stod inte på menyn och jag frågade inte.
*
Ta sen med dig koppen till Alva kultur, alltså till sjukhusbiblioteket som man kommer till när man går till vänster i centralhallen från Kahls räknat. Mitt emot bankomaterna ligger det. Längst in till vänster i biblioteket finns en liten soffhörna som man knappt vet om för att den ligger så dolt. Där kan man krypa ihop med en bra tidning eller bok och en filt. Jag tror till och med att man kan lyssna på musik där. Perfekt för en paus från sjukhusmiljön, särskilt nu när det börjar bli mörkt och kallt. När det blir höst är det ju viktigt att få så mycket stämning man bara kan…
*
Annons
Malin Persson tävlar i jujutsu-grenen duo på elit-nivå tillsammans med Maria Eriksson. Självklart ville jag veta vad hon gillar att läsa!
Namn: Malin Persson
Familj: Nyförälskad i pojkvännen som bor ett stenkast bort med sin dotter. Mamma, pappa och brorsan med respektive nya familjer bor en bit bort.
Ålder: 26
Just nu: har jag fastnat för att spela sällskasspel, yatzy och fia med knuff är favoriterna.
Kuriosa om dig själv: Jag har en prinsess-hall, med rosa väggar, en “tron”, prinsess-spegel och en krona.
När är det som bäst att läsa?
En ledig, helst regnig dag, gärna i sängen under täcket, så kan man bara somna om man känner för det.
Har du någonsin blivit förälskad i en karaktär i en bok? Vem i så fall och varför/varför inte?
Nä, det har jag nog inte blivit, om jag läst en serie böcker med samma karaktärer har jag nog lätt för att lessna och annars är de böcker jag läst nog bara skrapat lite på ytan på personligheterna. Ofta tycker jag man får lära känna en person utifrån för få perspektiv för att faktiskt bli förälskad. Jag har iof aldrig läst en biografi, vem vet då kanske man blir förälskad om det handlar om rätt person?
Vilken bok älskar du att upptäcka igen?
Jag har oftast svårt att läsa en bok flera gånger, när jag har läst den skänker jag oftast bort den till loppis eller någon vän. Det är samma sak med filmer och tv-program, har jag sett dem så har jag sett dem. Men det finns en bok som jag faktiskt läst flera gånger, tror nog att jag läst den 3 gånger och det är “Felicias Ö”. Den är så annorlunda och spännande, men framförallt ger den en skön känsla.
Vilken bok ska man undvika till varje pris?
“Den nionde insikten”´, jag kanske inte var tillräckligt motiverad att läsa den, men jag tyckte den första delen av boken var så fruktansvärt tråkig och ointressant att jag faktiskt slutade läsa den. Det händer inte särskilt ofta att jag ger upp en bok, men den boken gick bara inte.
Vilken bok är ett måste att läsa för en tonåring?
Ja, då måste jag ju säga Felicias Ö eftersom det är min favoritbok, som dessutom är en ungdomsbok.
Vilka tre böcker är dina favoriter genom tiderna?
“Felicias Ö” (igen), “Tidsresenärens hustru” som också är en spännande och annorlunda bok. Jag gillar när författaren vågar ta ut svängarna lite och kommit på saker som åtminstone inte jag läst förut :) Den tredje boken jag skulle säga är min favorit genom tiderna är “Ilja” som Ingela Persson har skrivit. Det är en tokspännande ungdomsbok som nog hamnar inom genren fantasy. Karaktären Ilja är en kvinna på flykt som kämpar mot ondskan.
Vilket är ditt bästa läsminne?
När man på lågstadiet fick gå upp till biblioteket i skolan, hela klassen släpptes in i det annars låsta rummet. Det luktade så speciellt därinne och det var spännande. Vi fick allihopa gå omkring bland hyllorna och välja varsin bok vi ville låna. Sen fick vi sitta där inne på biblioteket, på valfri plats, just den här gången som jag tänker tillbaka på nu så satt jag under ett bord och läste. Det var spännande, iaf när jag var liten :)
Ok, först var jag sjuk på ett sätt, sen på ett annat och sen hände det här så då blev det överraskningssemester. Men nu är jag tillbaka och kan delge er tips på det ena och det andra läsbara.
*
Jag är fortfarande helt inne på att läsa serier på internet, så ge mig tips på era favoriter. Senast läste jag ut den internet-tillgängliga delen av DAR och svär nu lågt över att pappersvarianten inte verkar gå att köpa inom EU. Det är för dyrt för min plånbok att importera från USA, så det är bara att uthärda abstinensen. Alla biblioteksnördar borde kolla in Unshelved, en ironisk blick på livet som bibliotekarie.
*
Den som vill läsa serier på papper tycker jag inte ska missa trilogin “The Good Neighbors” av Holly Black och Ted Naifeh. Mörk och farlig fantasy om älvor. Älvor är bland det farligaste som finns, ba så ni vet…
*
*
Annons
Det är dåligt med uppdateringar nu, vilket beror på att det har varit mycket annat på sistone. Nu är jag dessutom sjuk och därav kommer detta stiltje. Jag kommer tillbaka om några dagar. Tills dess kan ni läsa om VF-kollegan Clara (a.k.a UnderbaraClara) sommarläsning här.
Apropå min kritik av hur AdLibris framställer bibliotekarien på sin barnavdelning, kolla in den här artikeln om hur bibliotekarier framställs på film. Visst blir du peppad på att fråga dessa biblioteksproffs om boktips?
‘
Ta för allt i världen och gör lite filmer med uppdaterade bibliotekarier i, vaa?
På sista tiden har jag läst en del böcker som innehåller destruktiva förhållanden. Det har varit mycket lärorikt eftersom litteraturen verkligen kan visa hur luriga och bedrägliga kränkande beteenden kan vara. Inte i någon av böckerna var fysisk misshandel särskilt framträdande. Det var inte det som gjorde förhållandena sjuka. Det var istället det andra, det vardagliga och sunkiga nedsättande och respektlösa som hade huvudrollen i dessa dåliga förhållanden.
*
“Dramacon 1″ av Svetlana Chmakova inleds med ett insiktsfullt porträtt av hur svårt det kan vara att göra slut med sin första pojkvän, trots att han flirtar med andra, manipulerar och trampar på en. Huvudpersonen Christie är på sitt första animékonvent. Inte nog med att hon är där som besökare för första gången, hon är också författare till en manga. Hennes tecknare är också hennes pojkvän - den första killen som bjöd ut henne. Under konventet får hon skäl att ifrågasätta både sina och hans känslor.
*
I “Vad är det för fel på dig” brottas Leigh med en relation där hennes bästa vän och hennes pojkvän hatar varandra. Men hon håller fast vid att det inte är några problem med det. Allt borde ju fungera helbra, allt fungerar ju helbra, eller? Om allt nu är så bra, varför känns saker så skeva? Inbillning? Det är klart att pojkvännen är upptagen och sen och glömmer hela tiden - han är ju intelligent och läser massor med kurser hela tiden. Inte konstigt att de inte hinner prata. Inte konstigt att han knappt hinner se på henne? Inte konstigt att han är irriterad hela tiden och knappt vill ha henne på sitt rum. Eller? Detta är en jättebra bok som beskriver förvirringen hos en tjej i ett förhållande där allt bara ska vara så bra för att killen var snäll för ett år sen att hon övertalar sig att blunda för hur läget är nu. Och oroa er inte, detta är inte en spoiler, det är bara bokens utgångspunkt.
*
I böckerna ovan var huvudrollsinnehavarna unga tjejer som brottades med sina första relationer. Det är inte Rebecka Finchs situation i “Aphrodite’s workshop for reluctant lovers” av Marika Cobbold (”Afrodites klinik för motvilliga älskande” på svenska). Tvärtom. Hon har varit med om för många “Den här gången blir det annorlunda”-förhållanden. Och ja, det är en chick-lit bok, inte ens den bästa sådana. I så fall hade jag läst ut den. Nu ligger den på paus. För det intressantaste var början, när Rebecka insåg att hon blev lättad när hennes sambo missade tåget till romantikens stad Paris. När hon ser på sitt idylliska förhållande och sitt tidskriftsuppslagshem med nya ögon och inser att mannen i hennes liv sänker henne. Och varför. Relationsdynamiken och dess skevhet är så bra beskriven att det inte gör så mycket att jag tycker att resten av boken verkar bara en smula underhållande. Det var värt att läsa ändå.
Mumintrollet fyller 65 år i år, men det är knappast pensionsdax. Förvånansvärt många har missat mumins storhet, oftast för att de var för unga när de läste böckerna eller såg mumin (dockteatern) på TV. Varken muminböckerna eller de tecknade serierna tycks egentligen riktade till unga barn. Jag ser det snarare som något att njuta av från 12 år och uppå. Det finns så många undertexter och resonemang i berättelserna som åker över huvudet på en annars, på det där sättet att man vet att det finns något dolt, något man missar. Inte konstigt om man blir skeptisk då. Nä, läs böckerna som ungdom eller vuxen istället och gärna på sommaren, då är de som bäst tycker jag.
*
*
För oss som redan är övertygade muminfans produceras en massa jubileumsvaror. Arabia ger ut en jubileumsmugg, “Nattseglats”, man kan tapetsera väggarna med mumin (min personliga favorit är den här tapeten) och skaffa en jublieumskökshandduk. Själv kommer jag nog mest att satsa på ett varv till av muminserierna. Mums!
*
*
Ett intressant längre reportage om mumin och Tove Jansson finns här.
Ska du på loppis i sommar? Glöm inte att kolla in boklådorna - det går att göra väldigt roliga fynd där. Till exempel:
*
*
“En världsomsegling under havet” av Jules Verne med klassisk häftig framsida (utseendet förförde mig fullständigt) och “Cherry Ames: Privatsköterska” av Helen Wells. Amerikanska Cherry Ames är en klassisk sjuksköterskekaraktär som Wells började skriva om för att uppmuntra tjejer att bli sjuksköterskor i svallvågorna av 2:a världskriget. Första boken kom ut 1943 och sen rullade det på tills 1968 då den sista boken gavs ut. Min mamma hade några Cherry-böcker när jag växte upp och jag blev förförd. Jag lånade ytterligare några från en kompis mamma och läste alla jag kunde komma åt. Propagandan fungerade på mig: Jag funderade på att bli sköterska såpass att jag lärde mig att gå snabbt - för på sjukhus kan det bli bråttom men man får aldrig springa. Springande sköterskor kan oroa patienterna förklarades det i böckerna.
*
Men sköterska blev jag inte och det tror jag är för väl, det ligger nog inte för mig. När jag läser Cherry nu är det lika delar en nostalgiupplevelse och en insikt i den tidens ideal för unga kvinnor. Det är nästan som att läsa en skvallertidning - jag myser och förfasas om vartannat.
*
Jag hittade också:
*
*
“Husmoderns presentbok: Bakning och karamellkokning” från 1930 och “Husmoderns köksalmanack” från 1953. Båda för att jag är helt fascinerad av hur hemkulturen såg ut under 1900-talets första del. “Husmoderns köcksalmanack” innehåller många viktiga och intressanta instruktioner. Till exempel får man veta att när chefen och hans fru kommer på besök gäller det att hålla tungan rätt i mun när man planerar menyn. Vi får också veta att “en kvinna travar gärna vidare i gamla kända spår, men en man ser på det hela med friska ögon” när han börjar experimentera i köket. Ett extra plus också för reklamen däri, med slogans som: “Det är smöret som göret” och “Fammarps Champignoner med den fräscha aromen”. Vill man “säkra garderoben mot mal och deras larver - spruta med DDT (förstärkt med Octa-klor)”. Bland all historia från 50-talet finns också helt gångbara tips och trix som man kan ha användning av än idag. Bland annat finns det väldigt bra spartips.
*
Almanackan i all ära - bakboken är ändå i en klass för sig. Det finns 25 recept på olika pepparkakor. Jag får veta hur man vet om mjölet är av bästa kvalitet och att “Korinter, russin m.m. skall omsorgsfullt sköljas före användningen”. Det finns inga utsatta ungstemperaturer, eftersom man bakade i vedeldad ugn då, så det är medelvarm, varm, lätt värmd, het o.s.v ugn som gäller. Det ska bli väldigt intressant att baka utifrån de recepten. Visste ni förresten att man kan baka studenter? Hur smakar det?
*
Annons
Ibland kan lättlästa böcker kännas torra, som om de mest är tillverkade för att tvinga folk att läsa och inte författade för att vara en medryckande upplevelse. Men det finns författare som lyckas ta det lättlästa formatet och göra det till sitt eget. “Hemligheter” av Alison Prince hade nog inte varit lika bra som en vanlig roman. Hon använder de korta och skenbart enkla meningarna för att illustrera hur huvudpersonen kämpar för att dölja alkoholismen i familjen - inte bara för omvärlden utan också för sig själv. Det är oerhört fint och insiktsfull skrivet.
Min senaste recension där jag skriver om senaste Twilight-boken finns här. Kommer det fler bokserier i Twilightvärlden? Vad tror ni?
*
*
Apropå Twilight så vet den som följt den här bloggen att jag tycker att böckerna om Bella är helt ok. Däremot ställer jag mig helt kallsinnig till filmerna. De är osammanhängande och alla pratar så lååååångsamt med syrsspels-framkallande tystander mellan meningarna och så har de typ bara 4 ansiktsuttryck var att skifta mellan. Därför kändes det lite bra att läsa att Mr R. Pattinson själv håller med om att filmerna är ganska obegripliga när de ska stå på egen hand.
*
Jag börjar förresten (heeelt baserat på skvallertidningar såklart) tycka att Robert Pattinson inte verkar må så bra av all uppmärksamhet. Ibland verkar han rätt konstig. Det skulle nog jag också göra om jag hade den pressen på mig, så jag tycker synd om honom. Men är han attraktiv? Njä. Inte med alla “JAG VILL VARA IFRED” och “LÅT MIG FLY”-signaler som han skickar ut. Not cute i mina ögon. Och stackars lilla 18-årige Taylor Lautner och hans stackars kropp, undrar vad karusellen och vikt-berg-och-dal-banan gör med hans kroppsuppfattning.
*
För mig får alla fansen ha både Lautner och Pattinson för sig själva (nån som tänker “1 down, 5 000 000 to go!”?). Kristen Stewart verkar vara den som klarar pressen bäst, hon är klart coolast av trion tycker jag. Men kanske handlar det bara om att hon hanterar det annorlunda. Apropå det- varför tjatar alla om “Team Jacob” och “Team Edward”? Personligen har jag alltid tillhört “Team Bella”.
Jannice skrev en så bra bloggkommentar här att jag tycker att den ska få publiceras i en egen post:
*
“Tänkte ge ett boktips så här i sommartider. Det är en ganska gammal bok, men nog så bra. Vitterväder av Börje Lindström, skräck/norrland/sommarsverige. Jag läste den första gången i mellanstadieålder, och sen har jag läst om den ett par gånger, den är verkligen så bra! Dessutom en av de få skräckböcker som jag har tyckt höll hela vägen…. skitläskig “trots” att det är en barn/ungdomsbok.”
*
Fast den är gammal så går den fortfarande att få tag på, både att köpa och på biblioteket såklart. Jag har också läst den och den var betydligt läskigare än jag var beredd på - på gott och ont. Jag kunde inte sluta läsa och jag kunde inte heller somna :-)
*
Annons
Om du vill ha en bok som luktar svensk sommar, där varje bild är en tavla och idyllen är så idyllisk att man nästan börjar gråta så är “Sommar” av Sara Lundberg helt rätt. Strunta i att det är en pekbok - den är så vacker att den passar vem som helst, och jag tror faktiskt att den till och med är mer idyllisk än Astrid Lindgrens Bullerbyn. “Sommar” är en riktig konstupplevelse för alla - även för de riktigt små såklart - samtidigt som den ger en inblick både i Sveriges kulturmiljö och i den svenska kulturens dröm om landet. Röda hus med vita knutar med andra ord!
*
*
Ett extra plus är att boken är miljömärkt. Alla barnböcker från nystartade Alvina förlag produceras med hänsyn till påverkan på miljön.
Min recension av Frida Åslunds “Fridas nya värld” har kommit upp på nätet. Läs, läs :-)
*
*
Namn: Pär Sundling
Familj: Två katter, en flickvän
Ålder: 27
Just nu: firar femårsjubileum med upplyst filmblogg, är aktuell med bibliotekariejobb i Stockholm
Kuriosa om dig själv: älskar te och musik, tränar BJJ
*
När är det som bäst att läsa?
Jag kan inte läsa när jag är trött för då somnar jag väldigt snart. Har tänkt på det ofta; att jag måste vara pigg för att kunna klara av läsning. Sen tycker jag nog också att årstiden och vädret gör sitt för att bestämma vilka de optimala förhållandena för läsning är. Vid en varm sommardag ligger jag helst i solen i nån park och läser, medan det vid en snöig vinterdag eller regnig oktoberkväll är soffan som gäller (med levande ljus och en rykande varm kopp te vid sidan). Läsning är som bäst, tycker jag, när man kan koppla av och dras in i bokens värld utan att det egna medvetande stretar emot. Om jag inte når detta sinnestillstånd, vilket jag nog sällan gör dessa dagar, blir skönlitteratur inte särskilt njutbar. Därför läser jag mest facklitteratur, artiklar och poesi nu förtiden.
*
Har du någonsin blivit förälskad i en karaktär i en bok? Vem i så fall och varför?
Nej, det tror jag inte. Jag blir mest förälskad i riktiga människor. Och vissa låtar.
*
Vilken bok älskar du att upptäcka igen?
När jag gick i tvåan i lågstadiet var jag väldigt rebellisk i skolan. Jag skulle alltid göra saker på sätt som läraren tyckte var “fel”. När vi i klassen skulle föreslå böcker för högläsningen valde jag “Staden som försvann” av Stephen King. Läraren tyckte självklart att den inte passade: den var för lång, för läskig och en vuxenbok. Jag minns inte vilken bok som valdes till slut, men uppeldad av lärarens orättvisa behandling tog jag hem boken och läste den under några skräkfyllda dagar och kvällar. Sen kunde jag berätta för mina klasskamrater om det hemska huset, den ruttnande kroppen som hängde flinandes från nån takbjälke därinne, samt en rad andra episoder som (ibland) gör herr King så läsvärd. Sen dess har jag läst den sju gånger och konstigt nog finner jag fortfarande saker som rubbar min tankevärld.
*
Det är också speciellt att gång på gång återupptäcka en bok som präglat min barndom så mycket när boken i sig just handlar om en författare som återupptäcker sin egen barndoms mörka landskap.
*
Vilken bok ska man undvika till varje pris?
Jag köpte en gång en psykologibok som jag inte minns namnet på. Den handlade iallafall om hur människor kunde sammanfattas i olika typer utifrån hur de handlade. Det hela var ett skrattretande koncept där exempelvis typen “pansarvagnen” var en sån som körde över folk pang på, medan “krypskytten” mer subtilt försökte sätta kuggar i hjulet i det dagliga livet. Den totala dumhet och brist på kritiskt tänkande som bokens författare visade upp fick mig att kasta bort den. Jag uppmanar alla att aldrig läsa den. Själv har jag lyckats bra eftersom jag ju inte ens minns vad den heter…
*
Vilken bok är ett måste att läsa för en tonåring?
Någon borde skriva en bok som får tonåringar att förstå att det finns ett liv efter tonåren. Men ingen lär lyckas med det. Ingen har lyckats övertyga mig om att det finns ett liv efter trettio.
*
Vilka tre böcker är dina favoriter genom tiderna?
När jag var tonåring läste jag “En dag i Ivan Denisovitjs liv” och “Brott och Straff”. Dessa har stannat kvar i mitt hjärta. För fem år sedan läste jag “Sjömannen som föll i onåd hos havet” av Yukio Mishima, och det var en helt fantastisk bok. Det få bli de tre.
*
Vilket är ditt bästa läsminne?
Jag vet inte, det är ärligt svårt att välja. Jag har många lässtunder jag minns med ömhet. Jag minns hur madrassen luktade när jag läste “Ingen tobak inget halleluja” i sommarstugan med Nick Caves “Tupelo” på högsta volym. Det var en fin dag. Senaste läsminnet är när jag febrig läste “Pestens tid” och världen runtomkring (alltså den verkliga världen) var i full fart med att uppgradera svininfluensan till pandemi-nivå. Själv hade jag nog bara nån vanlig feber. Men det var spännande att höra undergångsklockorna och i boken få en försmak av vad som skulle komma.
*
*
Annons
Hmm… En skola som i hemlighet utbildar kvinnliga legosoldater som tvingas ta in pojkar… Lovande grundplot för den här serien som tyvärr inte har hunnit så långt än. Men jag kommer att hålla ett öga på den ett tag, det kommer jag.
 Sök! Nu 50580 annonser |
|
|
Läs Jonas Fahlmans blogg om Skellefteå AIK och hockey
> Annonsera |
Annons:
Umeå
RSS
Tack :-) Detta är ett ämne som verkligen engagerar mig, och som jag tycker förtjänas att diskuteras. Pendeln svänger hela tiden mellan pedagogik och fantasi när det gäller barn- och ungdomslitteratur. När förlagen väljer att satsa på säkra och pedagogiska kort i en minskande utgivning av litteratur så väljer de också bort något. Något som har gigantiskt mycket potential. Det är något som jag tycker att alla vi som är intresserade borde diskutera mer, ställa mer krav och mer frågor kring. Vilka böcker vill vi ha? Vilka bilderböcker vill vi själva läsa? Finns de? Det är klart att de finns till viss utsträckning, men är det tillräckligt?
(Anmäl kommentar)
6 april, 2010 kl 13:48
Tänkvärt inlägg. Och det är så skönt med en blog med verklig intellektuell diskussion.
(Anmäl kommentar)
5 april, 2010 kl 20:37