VF

Skivrecensioner vecka 9

LÄTT ATT GILLA. Moto Boy gjort en skiva för alla som kan uppskatta en gedigen sammansmältning av patetik och passion.    FOTO: SCANPIX

MOTO BOY
“Lost in the call”
(Songs I wish I had written/Border)

OSKAR ”Moto Boy” Humlebo dras obönhörligen till det dramatiska. Denne glamoröse svärmare i rött läppstift har smäktande popsånger som sitt gebit, och använder sin ljusa stämma med glasklar precision. Ändå är anslaget på detta andra album lugnare än väntat: av den tidigare svulstigheten finns bara skärvor kvar. Sorgsenheten är snarast antydd, den patenterade falsettrösten tyglad och körerna överutnyttjar aldrig de sakrala kopplingarna.

ANNARS känns huvuddragen omedelbart igen: det är granna arrangemang och obetvingliga melodier i parti och minut, allt skickligt iscensatt av Moto Boy själv. Möjligtvis saknas den där himlastormande urladdningen; det överraskande momentet som spränger det prydliga ramverket. Å andra sidan finns här så många starka låtar, kringvärvda av stråkar och sparsamt elgitarrackompanjemang, att tvivlaren i mig snabbt tystnar. Och när gränsen mellan det fromma och det liderliga suddas ut – som i ”Don’t release me from your spell” och avslutande ”The way I feel tonite” – är musiken lika inbjudande som en omfamning.

NÅGOT SÄGER mig att än större saker väntar i framtiden. Men redan nu har Moto Boy gjort en skiva för alla som kan uppskatta en gedigen sammansmältning av patetik och passion.
HENRIK LÅNG

ANNA HAMILTON
”Captured”
(Hamilton music 2010)

UTMÄRKT. Sällan har sex låtar på en ep gjort mig så glad och imponerad.
Umeåstudenten Anna Hamilton från Stockholm har allt. En enorm musikalitet, intressant röst, egna låtar med rätt personlig edge och en smittande skaparglädje.
Varenda spår på ep:n har potential att bli stora P3-hits. Framför allt bubbliga popstänkaren “Walk of shame” fastnar och man går omkring med känslan av att Hamilton åstadkommit detta med samma självklara lätthet som exempelvis Salem Al Fakir bestitter i sitt artisteri.
Det är bara en tidsfråga innan hela Sverige vet vem Anna Hamilton är. Alla kommer att vilja ta del av  denna färgglada pop med helt rätt mått av melankoli och elektroniska inslag.
Modernt och snubblande nära perfektion.
SARA LUNDVALL

FRIGHTENED RABBIT
”The winter of mixed drinks”
(Fat Cat/Border)

SKILSMÄSSOPLATTA. Frightened Rabbits sångare och låtskrivare Scott Hutchison räds inte att konfrontera det egna känslolivet. Efter att häromåret ha levererat en fullskalig skilsmässoplatta (den utmärkta ”The midnight organ fight”) ställdes han inför en konstnärlig utmaning. Skulle han fortsätta att ventilera separationen eller göra något radikalt annorlunda? Hutchison valde det förstnämnda alternativet: texterna på ”The winter of mixed drinks” bär tydliga spår av uppbrott, rotlöshet och en strävan efter självförverkligande. Allra mest så i ”Swim until you can’t see land”, skivans absoluta nyckelspår, där behovet av flykt och ett själsligt reningsbad skildras med febrig intensitet.
Och de övriga medlemmarna tar förnämligt tillvara på de rejäla refrängerna och raka melodierna. Kunde Arcade Fire bli världskända ser jag inget som hindrar detta gäng från skotska Selkirk att uppnå samma position. Det vore dessutom fullkomligt välförtjänt.
HENRIK LÅNG

ELIN ÖREBRAND
”För evigt och för alltid”
(Kommunikation musik)

SNÄLLT. På Klabböle-tjejen Elin Örebrands andra soloalbum är kärleken till ett barn ständigt närvarande. En tuff graviditet har legat till grund för ett lite lugnare tempo med en hel del doft av blues.
Örebrand ägnar sig inte åt några omskrivningar. Hon har istället anammat den svenska popmusikkulturen där man berättar rakt på sak utan särskilt mycket
poetisk lyrik.
Lyssnaren får bland annat ta del av hennes vardagsliv som lattemamma och  nyfunna lycka som vanlig Svensson. Ibland tenderar den tydliga berättarrösten att överskugga musiken, men överlag hittar Örebrand en fin symbios mellan text och musik.
Extra bra fungerar duetten “Kärleken vit” och titelspåret “För evigt och för alltid”.
Elin Örebrand har funnit ett mer utvecklat sound och ett större djup sedan debuten för tre år sedan.
Det är tydligt att hon vet vem hon är som artist och även om undertecknad uppskattar mer svärta och skit under naglarna hos en singer/song-writer så finns absolut en scen och en
publik för Örebrand.
Någon måste sjunga fint och vara snäll också.
SARA LUNDVALL

ELIAS & THE WIZZKIDS
”Just do it!”
(Hybris)

CHARMIGT. Det är inte utan viss reservation jag väljer att ge Elias & The Wizzkids en fyra i betyg, ty frågan är om de inte rentutav förtjänar en femma. Gruppens andra album ”Just Do it!” är nämligen så oerhört medryckande, charmigt och intelligent att det är en ren fröjd att ta del av.
Trots upprepade genomlyssningar blir det aldrig tröttsamt utan man överraskas ständigt av bandets avundsvärda fingertoppskänsla för att ohämmat lyckas blanda influenser som 60-talspop, 70-talsdisco och 80-talets syntpop med senare års indiepop till en fantastiskt välbalanserad enhet.  De fans som flitigt lyssnat in sig på Elias & The Wizzkids debutalbum ”A Little Mess” kan på ”Just Do It!” inledningsvis få svårigheter att känna igen sig i mer än Elias Åkessons röst.  Detta kan säkerligen kännas bittert men misströsta inte! Ni kommer ändå inte bli besvikna; ”Just Do It!” är nämligen ett jättekliv i rätt riktning.
JENNIE STAFFANSDOTTER

JOHN HIATT
”The open road”
(New West/Playground)

BAKTUNGT. John Hiatt tillhör sedan länge de durkdrivna musikhantverkarnas skrå. Den strävsamme rootsmannen från Indiana är med andra ord en sångare och låtskrivare som
representerar trygg kompetens. Baksidan av myntet är emellertid den återkommande egenheten att fastna i duktig, men betänkligt baktung, bluesrock. På ”The open road” bjuds vi dessvärre en del av den varan: några nummer får motorn att hacka under en annars behaglig färd fylld av klipska berättelser från förarsätet.
Som vanligt blir det som allra bäst när den råbarkade soulådran får utlopp: ”Wonder of love” och ”My baby” artikulerar både livsvisdom och innerlighet. Rollen som insiktsfull och omhändertagande ciceron bemästrar ju Hiatt fortfarande, trots att toppformen är en bit bort.
HENRIK LÅNG

STESO SONGS
”Now It’s Dark”
(Lyckan)


KARAKTÄRSLÖST. Karolina Stenström, vilket artisten bakom namnet Steso Songs egentligen heter, släpper sitt debutalbum ”Now It’s Dark” på eget skivbolag. Musiken är ofta avskalad med stommen i relationen mellan piano och röst och det är svårt att inte dra paralleller till artister som Tori Amos och Regina Spektor. En stor skillnad är dock att dessa artister lyckas med konststycket att förmedla en känsla, vilket inte går att säga om Stenström. För där man skulle önska att rösten slingrade sig i harmoni med musiken återfinns på ”Now It’s Dark” endast en nasal, monoton stämma som tuffar sig fram likt ett lokomotiv genom ett platt landskap.
Slutresultatet blir trist och karaktärslöst, vilket är oerhört synd då albumet innehåller många vackra och tänkvärda texter som är värda att ta del av.
JENNIE STAFFANSDOTTER

PETER MORÉN
”I spåren av tåren”
(Morén Pop/Bonnier Amigo)

LYFTER INTE. Även om Peter Morén har sysslat med mycket annat är han kanske mest känd som medlem i Peter, Bjorn and John.
Dock har hans andra album som soloartist inte många likheter med den visslande trion. ”I spåren av tåren” är nämligen till stor del uppbyggd av något så otippat som folkhemska element med litterära intertexter prydligt inbakade i gammal soulpop/schlager.  Ibland funkar det riktigt bra, som i den smått melankoliska ”Esther”.
Dessvärre tenderar man att fort ledsna på Moréns Olle Ljungström-aktiga stämma som alltför ofta låter väldigt krystad, vilket i sin tur gör att den dynamik som texterna kräver för att kompositionen ska lyfta uteblir.
JENNIE STAFFANSDOTTER

• Kommentera
• Tipsa en vän
•  Skriv ut