VF

Jag försöker läsa mycket. Inte bara på sommaren, men kanske särskilt då.  Här kommer en liten läslogg med det jag hittills läst i sommar - med både tips och varningar.

Låt den rätta komma in av Johan Ajvide Lindqvist. Vampyrboken som blev en film har väl inte undgått någon. En riktigt vidrig berättelse som gjorde mig nedstämd och som jag fick tvinga mig att läsa ut. Inte på grund av vampyren utan för allt det andra i boken som bara andades misär. Magkänslan säger uck -  men jag antar att det är meningen  så på sätt och vis fyller den nog sitt syfte.

Men inte om det gäller din dotter av Jan Guillou. Har inte läst mycket av honom förut och har svårt för Guillou som person. Men i brist på annat blev det denna bok och den var faktiskt rätt bra! Lättläst, snabb och ganska rolig läsning, speciellt kängorna Janne delar ut åt mediasverige.

Kronprinsessan av Hanne Vibeke Holst. Riktigt lättläst bok som jag plöjde mig igenom en natt för att jag inte stod ut att vara ovetande om slutet. Jag gillar Hannes böcker sedan tidigare. De är enkla men har ett djupare feministiskt budskap. Det är en konst att skriva för den stora massan och samtidigt inte bli platt och “för enkel”.

När jag läst Kronprinsessan var jag ju bara tvungen att hoppa rakt på uppföljaren Kungamordet. Bitvis riktigt otäck då den behandlar makt, kön och kvinnomisshandel. Lika lättläst och fängslande som Kronprinsessan. Tilläggas bör kanske att böckerna, titlarna till trots, inte har någonting med kungligheter att göra.

Sedan gav jag mig i kast med Oliver Twist av Charles Dickens. Som jag konstigt nog inte tidigare läst den där. Nåja. Härlig och rolig var den i alla fall. Nu känner jag mig ungefär 200 procent mer allmänbildad. Det är den funktionen klassiker har. Att täppa till hål i ens hjärna.

Därefter slukade jag Lysande utsikter av Charles Dickens. Den är ännu mycket bättre än Oliver Twist!

Sedan plockade jag fram en bok jag länge velat läsa, Unni Drougges  Boven i mitt drama kallas kärlek. En självbiografisk berättelse om hur Unnis kärleksförhållande med en pojkspoling till slut blir så destruktivt att hon överger sina barn. Jag blev knäpp av den här boken! Knäpp och arg, på Unni och på hennes galna pojkvän. Det är stundtals plågsamt självutlämnande och tragiskt, men också väldigt bra. Då och då var jag tvungen att skrika ut frustrationen till Jakob över bokpärmen - fan vilken jävla idiot han är!

Gladare blev jag inte när jag därefter läste Ann Heberleins självbiografiska bok Jag vill inte dö jag vill bara inte leva. Ja ni hör ju själva - inte så muntert. Men fy vad bra den var!

 På inrådan från min svärmor Annika läste jag sedan en helt underbar bok av danskan Dea Trier Mörch, med titeln Kastanjeallén. Stämning och magpirr rakt igenom. Som en vuxenversion av Astrid Lindgrenmysiga Barnen i Bullerbyn. Nu ska jag läsa allt som finns av henne. En ny favoritförfattare!

Jag gillar tråkiga mysdeckare men Mord i sinnet av P.D James var faktiskt för tråkig för min smak. En bok kan inte inledas med hundra sidor förhör. Det är bara tråkigt och inte mysigt. Bort!!

Jag har länge tänkt läsa Amerikan Psycho av Bret Easton Ellis. Och som jag ångrar mig nu när jag läst den. Jag borde låtit den vara. Den är så genomvidrig att jag hade svårt att läsa färdigt den. Bra, men genomvidrig. De fruktansvärda våldsskildringarna var jag tvungen att bläddra förbi. Det gick bara inte att läsa. Och till på köpet hade någon suttit och strukit under alla otäcka ställen i boken och gottat sig i dem. Sjukt.

För att mota mardrömmarna i grind, orsakade av boken ovan, plockade jag fram en annan bok jag länge velat läsa. Vit Oleander av Janet Fitch. Hittills kan jag bara konstatera att detta kan bli en vansinnigt bra bok. Men eftersom mer än hälften är kvar kan jag inte ge ett definitivt utlåtande ännu.

 Jag har inte direkt varit tacksam över skolmat och billiga förskolor tidigare. Eller förmånliga studielån och så vidare. Jag har helt enkelt inte reflekterat över det. Men nu när jag blivit vuxen faller fjällen från mina ögon. Så fantastiskt det är! Förra veckan när jag var sjuk besökte jag en läkare. 100 kronor kostade den timslånga sejouren. Tänk vad en timmes massage eller hårklippning skulle kosta i jämförelse!? Och sedan köpte jag medicin. Det blev ganska dyrt men jag vet att skulle det bli ännu dyrare så finns ett högkostnadsskydd som bekostar det. Tacksamhet!

Jakob har varit i valet och kvalet över vilken utbildning han ska gå. En av utbildningarna han vill läsa finns på distans i Göteborg. Tyvärr inte studiemedelsfinansierad. Den skulle kosta oss 400 000 kronor. Det är många vackra slantar. Men tillslut bestämde sig Jakob för att söka en universitetsutbildning istället. Som verkar ännu bättre. Och dessutom är GRATIS! Helt sjukt. Han får ju till och med betalt (nästan 3000 i månaden) för att gå den.

En vän till mig har studerat i Frankrike och höll på att bli knäpp av den franska byråkratin. Hon var så glad när hon sedan skulle börja plugga i Sverige och kom i kontakt med CSN och upptäckte hur enkelt och smidigt allting här är. Och förhållandevis rättvist. Och hu som jag klagat på CSN tidigare!

Jag älskar Sverige. Visst är det mycket som skulle kunna funka bättre. Men överlag är jag så glad och tacksam över att det mesta faktiskt fungerar. Att den skatt jag betalar ger mig rätt till all denna service.  Att vi kan äga saker tillsammans och nyttja dem tillsammans!

Om man precis som jag har svår pollenallergi är sommaren rätt trälig ibland. Jag hatar allergimediciner för de gör mig trött och håglös, så jag har hittat några andra alternativ som passar mig bra

1 Näskannan är en himla bra sak. Man fyller den med lite saltvatten sedan häller man genom ena näsborren, in i huvudet och ut genom den andra. Kanske inte låter så fräscht men funkar verkligen för det rensar näsan på pollen. Finns att köpa på apotek och yogawebshops.

2 Skölja ansiktet, ögon och näsa i iskallt vatten. Vet inte varför men det hjälper. Bra mot klåda är det också

3 Befinna sig nära vatten och ta många kalla bad. Min allergi dämpas alltid drastiskt när jag fått ta ett dopp. Dels lossar väl pollen från kroppen och håret men jag tror också att det är den kalla chocken som ger kroppen en hälsosam skjuts.

4 Och jag vet att detta är ett lite kontroversiellt råd; men jag får mindre kli i ögonen av kontaktlinser och mascara. Har jag på mig det så undviker jag att pilla i ögonen. För så fort man börjar gnugga där blir det tusen gånger värre. Rött och irriterat. Därför använder jag alltid linser när jag är allergisk. Men tvättar dem noga på kvällen. Testa själva vettja!

Har ni några fina tips till en allergisk loser som mig?

Något av det bästa vi gjort sedan vi flyttade hit är att anlägga ett jordgubbsland. Nu går jag varje dag och proppar munnen full av solvarma söta godbitar. Just jordgubbar besprutas så hårt att det känns skönt att ha sina egna. När jag anlade landet gjorde jag det med en markduk, vilket gör att det blir minimalt rensande av ogräs. Jag rullade helt enkelt ut markduken över landet och fäste den med stenar i kanterna. Sedan gjorde jag kryss i väven med en mattkniv och stoppade ner plantorna. En i varje kryss. Nu kommer det bara upp lite strån här och var mitt i jordgubbstuvan och det är ju busenkelt att rensa bort jämfört med att hålla ett helt land rent från kirskål och annat…så blir det mer tid att njuta och mindre att slita.

Jag gillar inte plastredskap. Speciellt inte i matlagning där varma vätskor kommer i kontakt med plasten och giftiga ämnen kan utsöndras. Ett exempel är ämnet bisfenol som nu tack och lov ska förbjudas. Det är ett hormonstörande ämne som (bland annat) finns i många nappflaskor. Jag letar ständigt alternativ till plasten och just durkslag vill jag helst inte ha i plast. De utsätts ju ofta för heta vätskor - kokande pastavatten osv. Så när jag på loppis hittade detta durkslag för en femma slog jag till direkt. Ingen plast så långt ögat kan nå. Skönt.

Vad jag hatar när jobb tar så mycket energi att jag inte orkar träffa vänner. Att så många mail ska skrivas att  jag glömmer att svara på mina bästa vänners sms. Att så många viktiga jobbbeslut ska fattas att jag inte förmår fatta ett enkelt beslut om att ses och fika. Jag är sämst i världshistorien på att hålla kontakten även utan dessa distraktioner. Och ju tröttare och deppigare jag blir desto mer drar jag mig undan. Det är en ond cirkel. För ju sämre man mår desto mer behöver man ju sina vänner! Ibland tror jag att den kunskapen behöver bankas in med våld för att fastna i mig.

Jag ska banne mig göra detta till en socialare sommar. Kliva ur den onda cirkeln. Det får blir ett midsommarlöfte från mig. Ni som läser får hålla mig ansvarig om det inte infrias.

Ett yrke jag skulle trivas med är visual merchandising. Att skylta och styla i butiker. Kan knappt tänka mig något roligare. När jag jobbade i klädbutik var skyltfönstrena höjdpunkten. Att styla ihop så att det blev aptitligt. Så att plaggen syntes på ett nytt sätt. Skapa världar, bygga karaktärer. Åh vad kul det är! Problemet är att jag inte skulle kunna stå för det jobbet fullt ut. För poängen med bra skyltning är ju att öka försäljningen. Och att dagligen bara jobba med att öka konsumtionen känns helt fel för mig. Omoraliskt ur miljösynpunkt. Tyvärr. För himla kul är det.

Så jag skyltar och stylar här hemma istället. Nästan varje dag. Flyttar runt blommor och tavlor. Gör nya stilleben. Möblerar, byter kuddar mattor och gardiner. Planterar om i nya krukor och hänger upp kläder på väggen för att introducera en ny färgskala…ja hela tiden händer det något nytt. Poängen är inte att det måste bli bättre. Bara nytt och annorlunda och framförallt ge utlopp för all kreativitet som bubblar i huvud och händer.

När vi renoverar längtar jag ihjäl mig efter att bli färdig med de stora dragen. Så att jag kan börja pilla i detaljer. Börja skylta och styla och dona och experimentera igen. Sånt som är roligt på riktigt. Leka visual merchendiser.

Vad har hänt med mig, jag som en gång var en sån beautynörd? Som gjorde ansiktsmasker och målade naglarna och krullade håret och duttade och snuttade och tyckte att det var roligast i världen. Som redan på lågstadiet klädde om i klackskor och kjol efter skolan. Tog på lösnaglar och peruk och satt och var chic och lekte “modellmamma”vid skrivbordet. Jag har gjort mig så fin och fiffad i så många år och älskat det. Vad har nu hänt med mig? Jag orkar knappt applicera mascara längre för det är jobbigt att tvätta bort.

Jag sörjer min förlorade hobby. Och skyller den på att min främsta beautynördkompis bor i Frankrike och inte längre har tid att gå timslånga promenader med mig för att diskutera hudkräm. Och så skyller jag lite på mitt i.d. puder, som är så bra att en livslång jakt på en perfekt foundation tog slut över en natt.

Måtte detta bistra öde aldrig drabba andra nördar. Det är så sorgligt när en hobby går upp i rök.

Jag har en jobbig egenskap. Jag är sjukligt sentimental. Det är ju inte så farligt om det handlar om rimliga saker. Typ som att träffa barndomsvänner man inte sett på flera år. Men jag fäster mig vid sådant som inte alls har betydelse. Gör jag något särskilt den 13 maj som var trevligt är jag så sorgsen om jag nästa år inte får göra samma sak. För då var det ju sista gången. Jag är också sentimental åt andra som inte alls bett om det. När min vän slutförde sin juristutbildning fick jag magknip av att tänka på det - Tänk, Sanna kommer aldrig mer läsa juridik på Umeå universitet. Ja, tänk ändå, nu är den tiden förbi.  Stackars mina vänner. Jag kan sucka om obskyra gymnasieminnen, en sten jag en gång ägde, ett skivomslag jag minns med värme. Sucka djupt och vemodigt och samtidigt lite lyckligt. Det här är ingen överdrift, har jag stannat på en p-ficka för att kissa  på väg till mormor, måste jag peka och säga till Jakob när vi far hem igen; Tänk där kissade jag en gång! Minns du? Det var tider det…

Två tankar jag tänkt idag när jag jobbat i trädgårdslandet:

Ni vet hur man säger att en vara är prisvärd som om det vore en bra sak? Att varan är värd sitt pris? Det måste betyda att dansk fläskfilé som säljs till skamligt lågt pris måtte vara av skamligt låg kvalité. Man får det man betalar för. Samma sak gäller sladdriga partytoppar från H&M. Det är prisvärt, det! Ger man inget får man inget.

 Ni vet hur man säger till ungar som ska dela på glass eller kakor - Den som delar får välja sist. Det tycker jag är en bra princip i samhället i stort. De personer som fördelar makt och pengar i samhället borde få välja bit sist. Då skulle det nog bli ganska jämt delat tror jag.

Bästa bloggen: Kan inte välja en, det varierar rätt mycket, men kolla i min länklista

Blogg jag följt längst: Ebba von Sydows, ända sedan tiden på Expressen

Sorgligaste bloggen: Kissies. Jag vill bjuda hem henne och vara snäll men flickan. Det verkar ingen vara.

Bloggen jag kollar oftast:  Bloggkommentatorerna

Blogg som får mitt blod att koka: Linda Skugges. Både av ilska och beundran.

Enda manliga bloggaren jag regelbundet följer: Emanuel Karlsten. Fast det var en lögn. Läs längre ner.

Blogg som jag medvetet undviker att läsa: Katrins. Hon säger så många sjuka saker som jag inte orkar bli arg över för jag tror inte en sekund på att hon tycker så där på riktigt.  Hon är bara bra på pr.

Blogg jag läser i hemlighet och skäms över: Daniel Nyhléns blogg på Svensk Damtidning

 Storbloggar jag aldrig läser: Engla, Kenza, Stine-Lee

Blogg som jag aldrig tänker börja läsa: Carl Bildts. Verkar aptråkig.

Personer som jag önskar ska börja blogga: Hanna Hellquist, och Kronprinsessan Viktoria

Vad säger ni i denna fråga?

Om jag har ett enda tips till unga tjejer så är det att sluta invänta andras godkännande och bara köra istället. Kör så det ryker. Många killar är väldigt duktiga på detta. De drar ihop band och påstår att de ska spela på skolavslutningen. De talar rätt ut i klassrummet fast de inte kan svaret. De väntar inte. De bara gör.

 Jag har förstått att människor kan bli sura på mig ibland. Varför blir hon alltid tillfrågad? Varför varför varför? Ja, inte är det för att jag är den mest begåvade i hela Sverige. Jag har visserligen talang för det jag gör. Men jag drar ihop saker själv och väntar inte med att bli tillfrågad. Men när jag sedan blir tillfrågad så tackar jag ja utan att tvivla på min kompetens. Och framförallt så är jag inte rädd för att “misslyckas”. Jag gör saker jag inte kan. Jag gör ett radioprogram fast jag aldrig jobbat med radio. Jag ger ut mig egen tidning där jag fotar, skriver och stylar själv. Jag som varken är utbildad journalist, fotograf eller stylist. Visst önskar jag ibland att jag hade en utbildning att luta mig mot. Men faktum är att många som utbildat sig ändå inte skulle våga göra vad jag gör. Ett visst mått av naivitet och dumdristighet är nämligen bra att ha på fickan. Annars är det vanligt att man tänker “när jag är nog bra ska jag göra xxx” istället för att direkt göra xxx och blir nog bra under tiden. Verkligheten är den bästa skolan. Hoppa över steg 1,2,3 och gå direkt på 4:an så slipper du fastna i förberedelser.

 Jag ser så många möjligheter bland unga tjejer. Någon skriver fantastiska noveller, någon är bra på att fota, en annan på att spela gitarr. Men på grund av blyghet och missriktad ödmjukhet så tar man sig aldrig fram. Men gissa vad - ingen kommer att upptäcka er. Det jobbet måste ni göra själv. Det handlar inte om att vara en arrogant jävel utan ödmjukhet. Det handlar om att sluta tro att passivitet är ödmjukt när det i själva verket är fånigt. Och det finns massor av chanser och möjligheter om man slutar vara passiv. Om man vågar vara jobbig. Ring upp en redaktion och tjata er till att få skriva några artiklar på prov. Meddela din lärare att du minsann ska spela solo på julavslutningen. Ta ordet i klassrummet eller på jobbet och säg ditt hjärtas mening.  Tänk inte så mycket. Bara kör. Fake it till you make it och allt det där. Det är så grabbarna gör. Det är bland annat därför de styr världen.

Igår fick jag frågan in en intervju om hur jag gör för att inte ta åt mig av elaka kommentarer. Jag vet inte säkert men detta vet jag; Flickor skolas i att skämmas om de gör någon arg arg eller besviken. För många tjejer inklusive mig själv har det varit det otäckaste som finns - denna misstanke att någon inte tycker om mig. Att någon är arg på just mig. Att jag har gjort fel.

Och när man bloggar får man det plötsligt svart på vitt: Det finns folk som inte bara ogillar mig utan också avskyr mig! Och plötsligt när det otäcka blir verklighet så slutar det vara otäckt. Jaha, big deal, någon avskyr alltså mig? Och vad händer? Slutar jorden snurra? Nej verkligen inte. Det enda som händer är att denna person inte gillar mig. Sedan händer exakt ingenting mer.

Jag tror att man kan bli väldigt skadad av bloggvärldens hårda kommentarer. Eller så blir man härdad. Det är nog oftast en kombination av båda. Men att vid ung ålder inse att det inte är någon idé att söka alla människors godkännande och beröm; det gör en människa fri.  Jag ser det i mitt eget liv. Nu vågar jag så mycket! Jag tror så starkt på min egen förmåga. Och jag är inte rädd för vad andra ska tycka. Och där ligger nyckeln till att bli framgångsrik och glad. I kärlek, på jobbet - ja alla sammanhang.

 Så tack till er som fått mig att förstå att er negativa skit inte betyder ett skit - men att den kan användas till näringsrikt gödsel för min kreativiteten. Det är härligt att vara fri!

Gissa om jag blev glad när snälla Isabella berättade att hon skapat en Facebookgrupp med namnet: “Vi som älskar Underbaraclara”. Jag tänkte gå med men kände mig samtidigt väldigt fånig och lite självgod. Är detta god vett och etikett av mig? Att själv gå med i en grupp med ett sådant namn? Inte sjutton vet jag. Jag är ju i princip FB-analfabet. Men skit samma tänkte jag. Skit i etiketten och den falska blygsamheten -  jag blev ju faktiskt jätteglad! Så nu är jag medlem. Ni  kan gå med här om ni vill.

I Pikant idag visar jag hur man kan städa miljövänligt med ättika och bikarbonat. Det är det enda jag använder när jag städar hemma. Förutom tallsåpa och linoljesåpa. Och en snutt Yes ibland. Jag fattar inte vid vilket tillfälle jag skulle behöva använda något annat? Alla dessa kemikaliestinna grejerna som finns i butikerna är totalt onödiga. Lovar.

1 När jag var liten förstod jag inte hur det hängde ihop med Jesus. Han blev ju många år gammal. Men ändå föddes han på jul och dog på påsk. Och däremellan är det ju bara fyra månader?! Oerhört mystiskt.

2 På dagis hade ett av storbarnen samma födelsedag som mig. Det gick bara inte att greppa; han var ju två år äldre men ändå född på samma dag?! Oerhört mystiskt.

Idag ser jag till min lättnad att frågetecknen rätat ut sig

Eminenta författaren Kerstin Thorvall har dött. Jag föreslår att vi hyllar henne med att läsa den fantastiska serien Berättelsen om Signe eller varför inte boken med titeln Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Jag älskar Kerstin! Vila i frid

All the time

I was making this

 I was thinking of you

Mvh Gud

När jag går någonstans med min syster händer spännande saker. Jag blir plötsligt osynlig. Människor i alla åldrar vänder sig om efter henne. Fastnar med blicken. Men själv märker hon inget. Jag antar att det är så med vissa människor. De trollbinder. Och om det vore någon annan än min syster som gjorde mig osynlig kanske jag blev lite ledsen.

 Men jag blir bara glad. För att hon är just min syster.

Man kan lära sig många viktiga saker av djur. Melker påminner mig varje dag om att vila och ta det lugnt. Han vilar och mediterar ju dagarna i ända. Han ligger uppkrupen i soffan och snarkar och fiser. Och han är precis lika älskad för det. Han bidrar inte till hushållskassan. Han städar inte. Han diskar aldrig. Han lagar aldrig mat. Han presterar faktiskt ingenting som är oss till egentlig nytta. Förutom att han finns där. Får mig att skratta. Är len att klappa. Gör att vi tänker snälla tankar. Och är inte det prestation nog? Hur många människor kan man egentligen säga gör samma sak? Dagarna i ända? Ja, det skulle vara barn då. Totalt onyttiga men ändå oersättliga.

Ps. Glad påskafton på er alla!

- Hur mår hon nu egentligen?

- Jo men hon verkar ändå må rätt ok. Hon tar det bra.

Jag vet inte om jag bara talar för mig själv eller andra i samma situation. Men jag vill inte höra av någon annan att jag tar det bra. Detta fruktansvärda att min mamma är död. Hur fan kan man ta det bra? Det säger den som försöker intala sig att andras sorg inte är så farlig. Ibland får jag en sådan fantastisk lust att ta det dåligt. Riktigt dåligt. Slå sönder porslin. Skrika högt. Krocka med bilen.  Men man ska inte vara för högljudd och besvärlig. Det finns en gräns för hur högt man får sörja. Och hur länge. I alla fall om någon annan redan har bestämt att hon tar det bra.  Man vill skrika - ropa inte hej innan bäcken till mig! Jag vill själv vara den som säger att det är ok. Kanske inte imorgon. Men en liten stund idag. För det kan kännas som att dessa ord, hon tar det bra, när de kommer från någon annans mun är ett förminskande av ens egen sorg. Även om det inte var uppsåtet.

Tänk vad befriande om någon sa om den som sörjer:

- Hon mår skit och hon tar det riktigt dåligt. Och vem fan kan klandra henne?