VF

Ibland blir folk förvånade när de upptäcker att vi saknar mikrovågsugn - Hur klarar ni det egentligen? Jo, det går alldeles utmärkt. Vi har valt bort mikro för att att den är ful, platskrävande, och gör att maten smakar trist. Men också på grund av att mikron förstör maten. Och det finns faktisk fog för det påståendet. Här är några av de saker som sker med mikrad mat:

Näringsvärdet i maten minskar med 60-90 procent

Mikrad bröstmjölk påverkas med  förändrade aminosyror som omvandlas till att bli giftiga för barnets nervsystem och njurar

Mat som mikras tillsammans med/inuti plastförpackningar kan skapa det cancerframkallande ämnen DEHA

Matsmältningen har svårare att bryta ner mikrovågsvärmd mat.
Näringsämnena förändras så att det leder till tillfälliga försämringar av blodet.

 Alkaloiderna (viktiga cancerhämmande ämnen) försämras hos grönsaker.

 Aktiva proteiner (enzymer) destabiliseras och inaktiveras.
Mjölkens struktur ändras och den blir surare.
Biotillgängligheten av vitaminer och mineraler minskar.
Matens vitalkraft försämras kraftigt.

(Källa; de Vetenskapliga tidsskrifter som hänvisas till i de här

här här, här och här internetartiklarna. Dvs inte artiklarna själva, utan deras källor!)

Blir vardagen krånglig utan mikro? Nej det tycker jag inte. Jag är så van. Mitt frysta bröd stoppar jag i ugnen istället för mikron. Där blir det färskt och saftigt istället för segt och blött. Frysta matlådor värmer jag i en kastrull på spisen. Te kokar jag i vattenkokaren. Det är lätt som en plätt. Har man småbarn har Ekoblogg flera fina tips för ett liv utan mikro.

Jag har visat den här bilden förut men nu visar jag den igen! Det här är anledningen till att jag äter smör istället för margarin. Och självklart väljer jag ekologiskt. Både Bregott och vanligt Smör finns nu i ekologisk variant och det diffar bara någon krona. Det är det värt för att korna ska få ha det lite bättre! Och för att man själv ska bli friskare. Och till varje pris ska man undvika fuskprodukter som Becel och Lätt och lagom.

 Så här framställer man margarin (källa aktavara.org)

•Fett utvinns ur exempelvis rapsoljefröer med hjälp av extraktionsbensin.
•Fettet syrabehandlas med fosforsyra och sedan används lut för att få bort lecitin och fria fettsyror.
•Oljan bleks för att avlägsna den naturliga färgen. Lukt och lösningsmedelsrester tvättas bort, så kallad deodorisering.
•Om fettet ska härdas, d v s få en fastare form används vätgas och nickel.
•Om man använt palmolja nedkyls den och filtreras ibland tillsammans med lösningsmedel för att kunna dela upp i fraktioner med olika smältpunkt.

En ny tjej har börjat blogga här på VF. Stina heter hon. Blott 14 år gammal men redan en duktig fotograf. Kolla in vettja!

Författaren, krönikören och journalisten Hanna Hellquist skrev ett fint kåseri i DN innan jul. Hon nämner mig i texten så en vän tipsade  mig att läsa den, men jag fick aldrig tag i tidningen. Eftersom varje människa vill veta vad som skrivs om dem i DN ville jag egentligen maila Hanna och fråga om krönikan. Men då skulle jag ju verka alldeles för brydd och det är ju inte coola människor.

  Men som av en händelse skickade Hanna krönikan till mig. Och eftersom jag är varken är cool eller obrydd så publicerar jag den i min blogg. Lite som man visar upp ett fint betyg från fröken för sina föräldrar. För att man är glad. Och samtidigt är jag ledsen. Det är helt enkelt bottenlöst sorgligt när den man älskar går och dör. Men av någon anledning är det trösterikt att höra om andra som går igenom samma sak.  Det är därför jag trots allt orkar skriva om det ibland här på bloggen. Kanske blir det lättare för någon av er? Tack i alla fall fina fina Hanna!

 DN 23/12-2009

“Clara Lidström heter en begåvad tjej som bor i Norrland och bloggar under namnet Underbara Clara. Jag läser hennes blogg slaviskt. Hon tar fantastiska bilder och skriver tillbakalutat och familjärt och så är hon en jävel på att baka och pyssla och inreda och jag brukar kolla på de där bilderna och önska att jag hade det lite mer som Clara för hon verkar ha det så bra, men så skriver Clara någonting riktigt ärligt om sin vardag som får tillbaks en till verkligheten och det är därför jag tycker så mycket om henne.

Claras mamma dog i cancer. Claras mamma dog ifrån henne. Nu ska Clara fira jul utan sin mamma.

Hon skriver om hur julen skulle ha sett ut om hennes mamma hade levt, hur hennes mamma skulle sytt henne julgardiner och kikat förbi med en påse lussekatter men nu kommer det ingen mamma för hon finns inte längre och då måste Clara gråta, skriver hon.

Jag gråter inte längre. Jag vet inte vad jag gör. Det är så tomt.

Det här är den första julen utan pappa. Mamma och jag ska tillbringa den i Stockholm, långt bort från de karlstadska traditionerna som aldrig kommer att bli desamma utan karln som stövlade in i den nystädade lägenheten vid tolvsnåret, gick in med skorna och satte sig direkt och rökte vid köksbordet, trots att mamma och Göran har kommit överens om att man bara får röka under fläkten fast allra helst på balkongen. Göran har astma.

Hemma hos mig får man röka hur mycket som helst. Det gillar mamma. Så mamma och jag ska äta lax och dricka champagne och röka inomhus, kanske kommer min kompis Paul förbi på julafton, jag hoppas verkligen att han gör det för jag vill inte att den här julen ska påminna om någon annan, jag vill inte att det ska vara en riktig jul. Pauls mamma är också död. Om Clara hade bott i Stockholm hade hon kunnat få komma förbi också, och låna min mamma lite för min mamma räcker hur långt som helst, hon räcker till alla och blir över och det är därför som jag inte gråter längre”

Det var snöstorm igår. På radion varnade de för att inte ge sig ut på vägarna. Men vi hade inget annat val så det blev vägarna ändå. 30 på vissa 110-sträckor. Två gånger körde jag fast men tog mig loss, blev så nöjd över mig själv. Att jag lyckades tänka klart och rationellt och inte få panik. Dessutom tränade jag ett stenhårt vattengympapass på kvällen. Tog i så jag blev alldeles blå. När jag kom hem vid halv tio efter en skakig bilresa ställde jag mig och städade köket.  Med gott humör ska tilläggas.

Vissa dagar är det upp och andra dagar ner. Inte så mycket att fästa sig vid. Men när det är upp och ner  är det skönt att slappna av och följa med. Gunga i vågen. Inte ifrågasätta. Acceptera det.

Ha en fin torsdag vänner!

 Ibland när jag skriver provocerande inlägg hotar folk med att jag ska sluta läsa din blogg. Då tänker jag alltid; Jag tror faktiskt aldrig att du läst min blogg. Aldrig på riktigt förstått vad jag menar. Ofta känns det precis så. Att folk läser in i bloggen vad de vill läsa, inte vad jag egentligen skriver. Därför fascineras jag över hur ni tänker. Och jag blir genuint intresserad av att förstå vad som pågår i era huvuden. Därför ber jag nu, utan dold sarkasm, om lite förklaringar.

Ni som valde att bli arga på mig över föregående inlägg om kycklingindustrin. Kan ni inte utveckla era tankar?  Jag tycker att det här är viktiga frågor, men eftersom ni inte kommer med några rationella argument utan bara blir arga och besvikna på mig, känner er fördömda osv är det omöjligt att förstå er. Min upplevelse av situationen är att ni väljer att skjuta budbäraren för att budskapet är obehaglig. Ni reagerar på mig, istället för att reagera på faktan jag för fram. Men det är ju som sagt bara hur jag upplever situationen.

Blir ni arga över fakta hämtad från bla, jordbruksverket och livsmedelsverket?  Eller blir ni arga över bilderna jag lägger upp? Väljer ni ilska för att jag har en annan åsikt än er? Och vilka ordval valde ni särskilt att bli upprörda av? Ni som valt att känna er fördömda, peka gärna ut exakt vad i texten som gjorde att ni valde att känna så. För jag tror nämligen att man kan välja hur man reagerar. Och jag vill lära mig mer om era val.

Jag tänker aldrig sluta skriva om viktiga ämnen, eller anpassa mig efter folk som hotar med att sluta läsa så fort vi tycker olika saker. Det rör mig inte i ryggen. Däremot vill jag hemskt gärna veta hur du som blev så kränkt tycker att man ska skriva om hönsslakt? Hur hade du föredragit att bli delgiven denna fakta? Och varför valde du att bli upprörd över mitt sätt att göra det på?

ps, jag är osäker på om jag låter ironisk, men det är i så fall inte min mening. Jag vill verkligen ha svar!

Jag fick frågan hur jag som är uppvuxen i stan trivs med att bo på landet. Är det inte omständligt om man till exempel glömt att köpa någon viktig sak? Ptja, men om sanningen ska fram märker jag knappt någon skillnad mot för förut. Jo, frestelserna är färre när man inte har en kiosk med sena öppettider rakt över gatan. Men annars tänker jag inte på det. För när jag bodde i hus nära city så drog jag mig ifrån att fara dit. Glömde jag köpa en grej på stan väntade jag med köpet tills jag skulle dit nästa gång. Det kunde ta ett par tre dagar.  På det sättet är det ingen skillnad. Saknar jag något särskilt får jag vänta tills Jakob eller jag ska till stan, eller någon ska komma hit. Det dröjer max ett par tre dagar.

Jag känner mig heller inte isolerad. Vi har aldrig haft så mycket folk på besök som vi har nu. Alla vill komma. Men även när jag inte har mycket besök känner jag mig hyfsat social. Jag har ju daglig kontakt med hundratals bloggläsare och folk som mailar och skriver brev. Det räcker rätt bra för mig. Men så är jag ju lite av en eremit också. Eller Ferdinand. Jag trivs bäst där jag kan sitta ifred och lukta på blommorna. Jag kommer ihåg att jag som liten hade ångest på helgerna för att jag inte vågade säga nej när kompisar kom och ville leka. Jag var tvungen att ljuga ihop någon bortförklaring. Så att jag kunde få vara själv. Tänk vilka konstiga bekymmer ändå. Skönt att inte längre vara liten.

Det är samma vår som jag och Jakob blir ihop. Vi går en kvällspromenad. Det är ljust fast klockan är mycket. Men kvällen är kall - i älven flyter isflak. Vi går hand i hand på cykelbanan och värmer varandra. Bakom en krök ser vi en människa som ligger framstupa i ett dike, med cykeln under sig. Stor som en björn är han. Och stinker sprit. Vi går fram till mannen för att se hur han mår. Men han är inte kontaktbar. När vi ruskar om honom verkar han totalt borta. Vi försöker fråga vad han heter men allt som hörs är ilskna grymtningar. Här kan du inte ligga, säger jag. Du fryser ju ihjäl. Var bor du någonstans?

Jag får inget svar, men på cykelbanan närmar sig en annan man. Något mindre berusad. Men lika tärd och sliten.

Han blir såndär ibland. Det är inge att bry sig om. Han har cyklat omkull. Imorn ska han till jobbet men hur fan ska det gå när han har druckit så mycket? säger han och skakar på huvudet.

De båda männen är i femtioårsåldern men ser ut som åttioåringar. Rynkiga och orakade.

Jag blir mer och mer förtvivlad. Hur ska han ta sig hem då? Var bor han? Mannen skakar på huvudet och pekar otydligt över axeln till svar. Men den stora björnlika mannen i diket verkar piggna till av vår konversation. Med gemensamma krafter baxar vi upp honom på en parkbänk och sätter oss bredvid honom. Ett gäng ungdomar går förbi och skrattar. Vi frågar om de har en mobil vi kan låna, att ringa efter skjuts eller taxi. Men de svarar oss inte. Mannen på parkbänken slutar grymta. Istället verkar han lite trött och ledsen. Jag vet inte hur det går till men snart så talar vi med varandra på riktigt.

Fyfan, jag har också varit femton år och glott på alkisarna på stan och tänkt att sådär blir aldrig jag. Och nu sitter jag här.

Efter nästan en timme på bänken får vi iväg mannen och hans vän. Han stöder sig på cykeln som svajar betänkligt. Innan han går säger han. Ni är fördjävla fina människor. Lova att aldrig börjar med spriten.

Jag lovar det säger jag.

Det är rena rama blidvädret nu. Efter flera dagar kring -30 är jag så tacksam när det ligger på -13 istället. Jag tog  sparken på ett motionspass ikväll, ungefär vid halv tolv på fredagsnatten. Föret är något utöver det vanliga. Man kan sparka lika fort som man cyklar. Man bara glider fram och förbi mellan träden. När jag blir för anfådd slänger jag mig i en snödriva och beundrar stjärnhimlen. Det är väldigt svårt att vara stressad här. Det finns så mycket plats för tankarna.

Idag blev jag blev intervjuad för ett reportage till en tjejtidning. Vi pratade om varför jag valt att bo som jag gör. Det fick mig att inse att jag är som mest inspirerad och kreativ när det knappt finns några yttre nöjen att roa sig med. Jag går igång på när förutsättningar är halvdana. När det är lite torrt. Jag gillar motlut och vill helst vara underdog. Därför blir jag apatisk i städer. Inte för att jag ogillar dem. Men för att allt redan finns.  Det blir för enkelt. Och för svårt. Min drivkraft när det gäller kreativitet är att av ingenting göra någonting. Det har jag fått från min farmor. Hon målade blomrankor i trappen och prydde köksskåpen med vackra mönster. Hon hade inte pengar men massor av fantasi. Och sådant går jag igång på! När det inte finns särskilt mycket hittar man på desto mer. Därför trivs jag bra med att bo lite avlägset till.  Men också för att man kan göra sparkutflykterna klockan tolv på  fredagsnatten.

Vår halvskruttiga bil har med jämna mellanrum kajkat ihop i vinter. Vägrat starta. Vi har ofta stått på parkeringar och varit tvungna att be andra människor om hjälp. Av någon anledning har det bara varit sura gubbar närvarande att fråga. Jag har fått magknip när de himlat med ögonen och suckat åt oss. Tveksamt har de låtit oss koppla startkablarna till deras bilbatteri. Jag förstår inte. Hur kan det vara jobbigt? Själv blir jag själaglad när jag får ett tillfälle att hjälpa någon med barnvagn i bussen. Och skulle någon fråga mig om starthjälp till bilen vid 25 minusgrader skulle jag tycka att det kändes gott i hela kroppen att kunna erbjuda det. Det är ju så sällan man blir tillfrågad.

Hur bemöter man då sådana tjurgubbar? Jo med kärlek och överseende. Jakob och jag har tackat så enormt mycket för den stora vänligheten, nu räddade du verkligen dagen, jamen det gjorde du faktiskt, ha det så bra nu och varmt tack igen. Och långsamt sett dessa män tina upp framför våra ögon. När vi skiljts åt verkar de själva tycka att de gjort en mycket god insats. Kanske far de hem till kärringa och berätta att de hjälpte några ungdomar att starta bilen. Låter lite besvärade men känner sig innerst inne riktigt snälla och glada.  Och nästa gång någon hamnar i knipa är de inställda på att hjälpa till. Eftersom de nu betraktar sig själva som bussiga och hjälpsamma.

Ont ska med gott fördrivas. Slughet och beröm är bättre än ilska och bannor. Det är lärdomen jag drar av detta.

Jag stod i köket igårkväll och bakade och lyssnade på radio. Jag kände mig alldeles lycklig i magtrakten. Var kommer den här känslan ifrån egentligen? När jag bodde hemma hatade jag att baka och laga mat. Det var så bökigt,  massa disk och resultatet ständigt otillfredsställande. Men första veckan hemifrån ställde jag mig och gjorde kåldolmar enligt mormors recept och surdegsbröd. Och nu är det nästan som knark. Jag bara MÅSTE baka någonting. Det är inte roligt om man är tvungen. Men när man gör det på eget initiativ är det så härligt. Kreativt, handfast, rejält. Det är lite som med kondition. Ju mer man gör desto mer orkar man. Om man aldrig lagar mat eller bakar så blir det otroligt jobbigt när man väl ska göra det. Men om man donar lite varje dag blir det lättare än att borsta tänderna.

Tre drömyrken jag har

Sockerbagare (tänk att det yrket finns på riktigt!)

Konditorägare

Vanlig ordinär bagare

 På kvarteret där jag växte upp hade de flesta god ekonomi. De var inte överklass. Men välbärgad medelklass. I min skolklass fanns det många som reste utomlands två gånger varje vinter. Vissa hade två bilar, stor båt, sommarstuga, motorcykel och ett fint hus. Visserligen var det belånat upp över skorstenen. Men ändå. Mina föräldrar med sina högst ordinära yrken (sjuksköterska och musiklärare) hörde förstås inte till de rika. Men vi hade alltid så vi klarade oss.

 På min skola gick barn från samma kvarter som jag. Men även barn med annan bakgrund. Dessa människor fick jag  lära känna. Bli nära vän med. Men idag när jag ser på mina vänner så slås jag av likriktningen.  För ju äldre jag blir desto mer inskränkt blir jag. Jag har ingen bekant som är invandrare. Under tolv års skolgång har jag bara haft tre klasskompisar med annan hudfärg än grisskär. Av dem har två varit adopterade. Min bekantskapskrets består av stabil medelklass med ambitioner. Jag har  sju vänner som utbildar sig till läkare. Någon ska bli  psykolog, en annan jurist.

Sånt tänker jag på när man pratar om friskolor. Det är min oro. Vad händer när kristna går till en skola och muslimska barn till en annan? Vad händer när välbärgade människors barn bara pluggar med varandra? Och underklasskidsen går för sig? Redan nu är samhället alldeles för segregerat. Och var ska ungar med olika bakgrunder egentligen lära känna varandra om de aldrig får mötas? Måtte de aldrig bli så inskränkt som jag är.

Att skriva är verkligen det roligaste som finns när det går bra. När det blir riktigt schvung i texten. Sitter och skriver på ett frilansuppdrag och det blir så bra att jag fnittrar högt åt mina lustigheter. Mycket man skriver känns törrt. Speciellt om tiden är knapp. Bäst blir det när man kan ägna flera dagar åt en text. Många korta stunder då man kan skriva.  Sedan ändra och gå tillbaka. Förkasta och älska.

Varje gång jag ska skriva något nytt tänker jag förtvivlat

- Det här kan aldrig bli något. Nu är gången när jag misslyckas. När jag måste lämna in ett blankt dokument eller ännu värre - en text så dålig att den blir refuserad. Men på något magiskt vis lyckas jag alltid väva ihop. Ibland blir det varken roligt eller begåvat. Bara okej. Men ibland sjunger det. Svänger det. Som ett tight bands tung-gung och orden lämnar pappret.

Ikväll är en sådan kväll.

Den här bloggen är en av mina nyfunna favoriter. Söta saker bakar som bara den och allt verkar bli gott gott gott! Kolla in.

Jag längtar till julen så att jag håller på att spricka. Samtidigt tänker jag på vänner till mig som hellre firar jul själva än med sin familj. Vänner som upplevt så mycket fylla och elände under julhelgen att de hellre är i ensamhet än råkar ut för samma sak igen.

Det är trede året i rad jag skriver om  IOGTS kampanj för en Vit Jul för alla barn. En jul utan alkohol, där barn slipper uppleva obehaget av en närstående vuxen som druckit för mycket. Jag tycker förvisso aldrig att barn ska behöva uppleva det. Men under julhelgerna eskalerar alkoholkonsumtionen, med flera lediga dagar tätt inpå varandra, där möjligheterna att dricka sig berusad är många.

Självklart skriver jag på för en helnykter julhelg. Ja, ett helnyktert liv är ju ännu bättre.

Ni som vill kan också göra det här

Idag får de flesta sina jultidningar.  Och jag sitter och läser breven från er. Det känns som jag har vänner över hela landet. Jag blir alldeles rörd och samtidigt skäms jag för att jag borde väl inte bli rörd över det? Alla ni som skrivit till mig, oavsett om det är vackra kort eller en adress på en liten lapp - alldeles oavsett blir jag så glad. Att ni tagit er tid. Att någon vill mig något känns så gott i magen. Märkvärdigt.

Samtidigt får jag megaprestationsångest över tidningen. Tänk om folk blir besvikna? Tänk om tänk om tänk om…tills jag blir tokig och inte klarar av att tänka en enda tanke till…

Så liten och så stor kan man vara under en och samma dag. Nu ska jag lägga mig under täcket och vila. Har nämligen fått starka magkatarrkänningar. Sådant botas bäst med vila, ayurveda och Anne på Grönkulla.

Jag har korrläst min tidning säkert hundra varv, men först när den var tryckt upptäckte jag att sirapsmängden fallit bort ur receptet på min mormors pepparkakor. SÅ förtvivlad! Jag föreslår att alla ni med tidningen hemma genast plockar fram den och antecknar sirapsmängden i receptet som är 250 gram!

Vissa saker är tråkiga när man är vuxen. Som att göra trista inköp. Vi behöver verkligen en ny dammsugare, för just nu använder vi en industridammsugare som är ett tungt åbäke som ständigt välter vilket föranleder långa haranger av svordomar från min sida. Dessutom suger den på att suga. Jag önskar att jag hade en sådan där sladdlös rackare som fick glida över golvet som en liten vessla. Men att lägga pengar på en sådan känns ju bara så tråkigt och oinspirerat.

Vår diskmaskin har gått sönder och för tillfället njuter jag handdiskningens fröjder. Men en vacker dag måste vi ändå investera i en ny maskin. Det drar jag mig verkligen för. Tänk vilka roliga tapeter man skulle kunna köpa för samma sköna slantar?

Vi har precis investerat i en präktig snöskyffel. Herrejemima. Ni hör väl själva hur tråkigt det är att köpa en sådan? Ytterligare förklaring överflödig

/ Tack och hej från gnällombudsmannen

Fick en kommentar från en tjej som tyckte att det var skönt att jag inte var “så jobbigt snygg i verkligheten”. Det  fick mig att tänka på att många nog blir förvånade när de ser bloggare live. Jag blir också det. De har konstiga dialekter och ser större, längre eller kortare ut i verkligheten. Vi bloggare tenderar ju att bara lägga upp en viss typ av bilder, sådana där vi själva känner oss snygga. Och eftersom man har en väldigt snäv uppfattning av sitt “perfekta fotoansikte” blir det också ett väldigt ensidigt porträtt som visas.

Förra hösten på VRblogawards träffade jag massor av bloggare. Alla såg precis ut som jag trott. Fast ändå inte. Först blev bilden blek, för den stämde inte riktigt. Men efter en stund smälte det nya och gamla samman,  Som på en hologrambild man vickar. Och då blev de vackra på riktigt. För jag såg att dem på riktigt. Riktiga genuina människor. Inte ett ansikte på en skärm, med fotominen påklistrad.

Alla stora bloggare har en sak gemensamt; de blir bra på bild. De kanske inte är snyggaste tjejen i klassen, men de har rätt sug i blicken. Den går rakt genom datorn. Och människor tilltalas av det. Precis som att den som sjunger renast och finast inte behöver vara den som starkast berör. Det beror på helt andra saker.

Så det jag egentligen vill påpeka är att alla skitsnygga bloggtjejer man följer varje dag inte nödvändigtvis är skitsnygga i verkligheten, bara för att de är det på en bild. Ändå kan de vara hundra gånger vackrare. Därför att verklighet är vackert.

 Mvh Fröken Politiskt korrekt (men det bjuder jag på)

Kära Kropp och knopp

Jag är en tjej  på 23 jordsnurr som har ett problem:  Jag har inte gjort annat än bakat och pysslat i flera månader. Men så fort jag får en ledig stund sätter jag igång att baka och pyssla igen.

 Förra helgen sedan skulle jag och min kille Jakob göra något kul. Jag kokade knäck och Jakob städade pannrummet och eldade papper. Glad och sotig konstaterade han att det var det roligaste han gjort på flera veckor…och jag kände samma sak.

Många vuxna säger till oss att vi är för unga för att hålla på med det här. “Ni borde inte ha så bråttom. När man är ung vet man inte vad man vill. Saker kan så lätt gå till överdrift och bli skadligt” Jag försöker förklara säga vad jag tycker men ingen vuxen lyssnar ju! De säger bara “Vänta några år. När ni blir stora kommer ni att förstå att det finns en tid för att vara vuxen och en tid för att vara barn. Fall inte för grupptrycket”

 Och nu har till och med några kompisar börjat reta mig. Och jag vet inte vad jag ska göra.  Kan det vara skadligt att koka knäck? Att baka ofta? Ska man akta sig för saxar och papperspyssel när man är 23? Är jag normal som känner så här?

Ps, säg inte att jag ska prata med fröken eller kuratorn för det har jag redan gjort och det hjälpte inte. Ds

/ Hälsningar en frågvis tjej

Jag är så glad över att jag gör sådant som jag egentligen inte vågar. Eller inte ens vet om jag kan. Jag är väldigt öppen för att prova. Om någon säger, kan inte du testa att göra det här? så provar jag gärna. Till dessa saker hör att göra en egen tidning. Att överhuduvtaget ge sig på att jobba som journalist när jag saknar utbildning. Att hålla föredrag. Att predika. Att provspela som programledare. Att skriva debattartiklar. Att leda lovsång. Att sälja illustrationer. Att styla mode och inredning.  Att skriva en bok. Att pitcha annorlunda artikelidéer. Ordna egna konserter. Och även när ingen frågat - erbjuda mig.

Jag är så glad att jag vågar. En kreativ släkting sa till mig när jag var liten: Du måste hålla dig framme. Tro på dig själv. Ingen kommer att fråga om du vill vara med. Du måste själv fråga. Tyvärr är många tjejer dåliga på det.  Men när jag inte tyckte att jag fick sjunga nog mycket i skolan ledsnade jag och fixade en egen liten konsert. Där bara jag sjöng. Väntade inte på att någon skulle fråga lilla mig.

Jag är så glad att jag är dum nog att vara frimodig. Och naiv nog att tro att jag alltid kommer fixa det. Och dessutom förutsätter att människor kommer gilla mig.

Det är sådana dårskaper som bär människor genom livet