VF

Skivrecensioner vecka 44

AMANDA JENSEN
”Happyland”
(Sony)

AMANDA JENSEN svängig popmusik. Nu byter Amanda Jenssen spår. Lite mörkare, lite mer enhetlig ljudbild och framför allt lite mer kabaré är det nu som gäller.
Det är gott om blås, jazziga inslag och ”Happyland” är på det hela taget väldigt retro. Något som egentligen passar Amanda Jenssens sträva stämma alldeles utmärkt. Låten ”Borderline” är det bästa exemplet på detta.

SKELLEFTEÅSONEN Pär Wiksten från Wannadies har producerat också den här skivan men hans känsla för starka melodier är inte lika tydligt närvarande här som på Jenssens debutskiva.
Och det är väl egentligen skivans största svaghet. Hur elegant låtarna än må vara uppbyggda och oavsett hur bra Jenssen sjunger är det få av dem som blir kvar hos en.
Förstklassiga ”Autopilot” kommer närmast och ”The Rebounder” svänger det också bra om. Riktigt lyckat blir det också när Jenssen drar ned på tempot. I låtar som ”Sing me to sleep” och ”Our time” briljerar hon med stor innerlighet och känsla.
”Happyland” har inga egentliga svagheter men heller inget som höjer sig tillräckligt över mängden.
NICLAS HOLMLUND

***

MATTIAS ALKBERG
”Nerverna”
(A west side fabrication)

ROCKABILLY. Matti Alkberg har inte gjort en ny punkplatta. Trots att han spelat in hos Umeåpunkaren Dennis Lyxzén i Mullsjö. Tillsammans med punkbandet ”Nerverna” är det snarare en skev och varierad mix av rock- och rockabilly som ryms på Luleåsonens fjärde album i eget namn.
Och det funkar alldeles utmärkt. Alkbergs styrka när det gäller innovativa arrangemang och träffande texter blir tydligare så här.
Med bibehållen energi och punkig kantighet är många låtar på skivan riktiga fullträffar. Glada ”Jag bara tänkte, liksom, att”, innerliga ”Nerverna” och svängiga ”Jag är en antenn” är de mest klockrena. Men även att göra om Weezers ”Buddy
Holly” till en snygg ballad
i ”Visst vet du att jag skiter i allt?” är fantastiskt. Snudd på genialiskt.
NICLAS HOLMLUND

***

BRÖDERNA LINDGREN
”Meningen med livet”
(Brus & knaster/Bonnier Amigo)
¿¿¿¿

POPELIT. Det här är en direkt fortsättning på Andreas och Mathias Lindgrens förra skiva ”Vuxen barnmusik”. Lika svängig pop och rock med fina texter som passar såväl gammal som ung. Det är till och med till stor del samma artister som står får sånginsatserna. Ebbot Lundberg, Nina Ramsby, Kristofer Åström, Mattias Alkberg och Caroline Wennergren är alla lika strålande som senast.
”Som raketer” med Alkberg är underbart fin.
Nytillskotten Britta Persson, Olle Ljungström, Those dancing days, Amanda ”Hajen”Bergman gör också väldigt bra ifrån sig. ”Annan sort” med Persson och ”Kasta iväg mig” med Ljungström är svensk musik av bästa märke. Så långt från ”Hits for kids” det går att komma.
NICLAS HOLMLUND

***

CAROLINA WALLIN PEREZ
”Pärlor och svin”
(Family Tree/Bonnier)
¿¿

HISSMUSIK. Jazzsångerskan Carolina Wallin Perez har gett sig på att tolka några av rockbandet Kents mest kända låtar. Spännande idé men det stannar tyvärr där.
Visst finns det några höjdpunkter där de starka texterna hos Eskilstunagruppen lyfts fram och tillsammans med Wallin
Perez vackra röst gör lyssningen mycket njutbar. ”Om du var här” och ”Kevlarsjäl” är mest lyckade.
Men mycket annat är bara platta och veka kopior av originalen. Lite som hiss-musik jämfört med Kents svärta. Det funkar helt enkelt inte.
NICLAS HOLMLUND

***

NÄÄÄK
”Näääk vem?”
(Slang Musik/Bonnier Amigo)
¿¿

FYLLESNACK. Han har, inte utan orsak, fått beröm för sitt utmärkande softa flow. Och på den partyorienterade svenska hiphopscenen står Näääk placerad med ledigt tillbaka-
lutade ben och dimmig blick. Kruxet är bara att den pårökta och ölstinna tillvaro han rappar om är endimensionell och vanvettigt förutsägbar. Titeln ställer frågan ”Näääk vem?”, och jag kan ge er svaret: den musikaliska motsvarigheten till ett utdraget fyllesnack.
HENRIK LÅNG

***

 THE MOUNTAIN GOATS
”The life of the world to come”
(4AD/Playground)
¿¿¿

OJÄMN. Den produktive John Darnielle författar snillrika och syrliga texter i en rasande takt. Som melodisnickrare och sångare är han dock ojämn, vilket avtecknar sig på detta senaste skivsläpp med Mountain Goats. Själva grundidén – att ge ut en samling sånger inspirerade av Bibelverser – är inte alls tokig, men utförandet är halvkokt. De oväntade formuleringarna, svärtan och svänget finns där, fast de varvas också med partier som obemärkt sveper förbi. För att tala klarspråk: detaljerna är mer minnesvärda än helheten.
HENRIK LÅNG

***

BROADCAST & THE FOCUS GROUP
”Investigate with cults of the radio age”
(Warp)
¿¿¿¿

KAMELEONTER. Det brittiska avantpopbandet Broadcast är sanna kameleonter: skiftande, ombytliga och oupphörligt tilldragande. Och när de nu gjort en skiva tillsammans med Julian House (som formgett gruppens samtliga album och dess-utom leder det egna projektet The Focus Group) går det verkligen att tala om ett möte mellan själsfränder. Den vindlande blandningen av psykedelia, vinjetter och filmiska ljudstråk är gyttrig, men står ändå ut som en lyckad syntes av de två gruppernas särdrag. Ett samarbete som lovar mycket gott inför nästa års renodlade Broadcast-album.
HENRIK LÅNG

***

RICHARD WALTERS
”The Animal”
(Kartel/Playground)
¿¿¿

GENOMSNITTLIGT. Originaliteten är inte den stora grejen med debutanten Richard Walters. Snarare står han mitt i singer/songwriter-hopen som en återhållsam Damien Rice, en publikfriande Bon Iver eller kanske till och med en uthärdlig James Blunt?
”The Animal” är en jämn insats, här finns nog med variation för att det inte ska bli trist men inte några större överraskningar. Plus i kanten dock för Coldplay-mässiga ”All at sea”.
Slitstark bruksmusik för värmeljus- och yllepläds-kvällar. Även om det finns både en och två artister som gör ungefär samma sak, fast mer angeläget.
JONAS LIDSTRÖM

***

JILL JOHNSON
”Music row II”
(Universal)
¿¿

VACKLANDE. Jill Johnson är en liten gåta.
Å ena sidan är hon en skicklig artist som vet vad han vill, å andra sidan är hon en fantasilös artist som inte verkar veta vad hon ska sjunga. Resultatet har blivit en djupt ojämn skiva där hon sjunger andras låtar.
Hon gör en grej av att hon tolkar gamla män som Bruce Springsteen och Bob
Dylan men Springsteens rakhet i ”No surrender” fixar hon medan hon inte klarar mystiken i Dylans ”What good am I”. Tillsammans med Björn Skifs dräper hon John Hiatts ”Thing called love” medan Bonnie Tylers ”It’s a heartache” är okej för att inte tala om balladen ”I can’t make you love me” som Bonnie Raitt gjort. Annat pendlar mellan anonymt och bra.
Kanske vore det bättre om Jill Johnson valde sånger som hon kan göra personliga istället för att tolka artister hon gillar.
LARS BÖHLIN

***

BONE GNAWER
”Feast and flesh”
(Pulverised)
¿¿¿

BLODFYLLT. 43-årige amerikanen Kam Lee är en märklig man.
Han har ett förflutet som brutal grymtare i band som Death och Massacre och han tycks aldrig växa upp. Han är en tonårig pubertetssjäl i en vuxen mans kropp och han tycker ännu att riktigt ruskiga splatterfilmer är det allra festligaste som finns.
Det är tur att han överlåter den musikaliska hjärnan och musikskrivandet till basisten och gitarristen Rogga Johansson (Paganizer, Ribspreader) och att han dessutom omger sig med två ytterst begåvade Umeåmusiker, gittarristen Ronnie Björnström (Ribspreader, Hate Ammo) och trummisen Morgan Lie (Naglfar, Hate Ammo).
Med denna rutinerade svensktrio som ryggrad lyckas Bone Gnawer riktigt bra med sin debut.
Även om Kam Lee ibland bara är för mycket är Bone Gnawer ett bra exempel på blodfylld dräparmetal där det bästa av två världar – amerikansk och svensk dödsmetal – möts.
DANIEL NORDSTRÖM

***

HYPOCRISY
”A taste of extreme divinity”
(Nuclear Blast)
¿¿¿

ETT SKOLEXEMPEL. Om det någonsin kommer att startas en högskolekurs i ämnet dödsmetal är det bara att använda House of Metal-aktuella Hypocrisy som facit. Bandet har egentligen allt som krävs inom genren. Tyngd, ett piskande driv, melodier och en karismatisk frontfigur i Peter Tägtgren.
Trots att bandet funnits sedan tidigt 90-tal låter bandet ännu lika vitalt och ytterligare kraft har det fått sedan trummisen Reidar ”Horgh” Horghagen, även känd från Immortal, anslöt för ett antal år sedan.
Det enda Hypocrisy saknar är möjligtvis originalitet. Men det kanske helt enkelt beror på att det är Hypocrisy som är originalet som bara råkar ha hundratals kopior.
Kuriosa: Det blev nyligen klart att Children of Bodoms gitarrist och frontman Alexi Laiho kommer att spela med Hypocrisy under den turné i Nordamerika som inleds inom kort. Det återstår att se om Laiho även följer med till Umeå och House of Metal i mars.
DANIEL NORDSTRÖM

***

PETER JÖBACK
”East side stories”
(King Island/Roxy Recordings)
¿¿

RÄCKER INTE TILL. På papperet verkar det lite fräckt: musikalkillen Jöback drar till New York och spelar in gitarrpophits från 90-talet. (Vi snackar R.E.M., The Verve och Radiohead här.) Som förr i tiden, när en god sångare och några standards var allt som behövdes för att göra ett bra album. Dessvärre funkar det dåligt. Tanken att ta inspiration från Rufus Wainwright och Divine Comedy är god, men Jöback lyckas inte ge låtarna luft under vingarna. I stället känns hans versioner med få undantag både stelbenta och tunna. Smeksam ljudbild signerad Lars Halapi, men det mesta känns för mycket som musikinslag från Oldsbergs ”Här är ditt liv”.
 JONAS LIDSTRÖM

• Kommentera
• Tipsa en vän
•  Skriv ut