VF

Skivrecensioner vecka 39

Lars Winnerbäck

“Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”
(Universal)

DET SKA sägas på en gång. Rakt ut bara.
Utan omsvep.
Jag tillhör inte dem som blivit helt frälst på Lars Winnerbäcks vispop. Visst går det att uppskatta de starka melodierna. Visst är rösten behaglig och visst är texterna väldigt starka.
Men ändå har något fattats för att jag ska stämma upp unisont i hyllningskören.
Kanske tyngd?

MEN DÄRFÖR BLIR jag glad när jag lyssnar på Winnerbäcks nya skiva med den krångliga titeln ”Tänk om jag ångrar och sen ångrar mig igen”.
Här kombinerar Linköpings stolthet de ovan nämnda styrkorna med ett 80-talsrockigt anslag och det låter mycket bra. Fiolerna och den akustiska gitarren är nedtonade och istället plockas syntarna och elgitarren fram.
Tanken går spontant till Kent och svärtan i sånguttrycket påminner stundtals om den hos
Thåström.
Med denna mörkare grundton blir balladerna aldrig i närheten av tråkiga. ”Jag fattar alltihop” är ett exempel och fint krängande ”Fribiljett mot himlen” likaså.
Och genialiskt uppbyggda ”Berätta hur du gör” är ren och skär rockpoesi.
Steget bort från den patenterade Winnerbäckska vispopen är knappast för stort för att skrämma bort fansen. För det är det egna uttrycket alldeles för starkt.

JAG VET INTE om det är den nya musikaliska inriktningen Winnerbäck syftar på med skivans titel ”Tänk om jag ångrar och sen ångrar mig igen”. Men för mig är det solklart att han inte behöver ångra någonting.
För den här skivan är nämligen den bästa han gjort.

Niclas Holmlund

Skriet
”Skriet”
(Novoton/Playground)

ÖDESMÄTTAT. Duon Skriet har spjutspetskompetens när det kommer till att konservera energin från ett replokalsjam och fästa den på skiva. I grund och botten spelar de primitiv bluesrock med spår av åttiotalsband som Gun Club, men taggigheten är inbäddad i en skir, avgasgrå dimma som förvränger perspektiven och får Isak Sundströms svartsynta texter att bli till inbjudande men spöklika omfamningar. Souliga ”Ben & hjärtan” med sin evighetslånga coda är en höjdpunkt, monotont hittiga ”Fåglarna” är en annan. Skivan i sin helhet tål att köras på repeat under höstens kvällspromenader säsongen ut.
Jonas Lidström

Kings of Convenience

”Declaration of dependence”
(EMI)

MEDITATIVT. Att lyssna på norska duon Kings of convenience är nästan meditativt om man gör det intensivt. De ljuva akustiska gitarrerna och lena stämmorna har en väldigt lugnande inverkan i sin vältajmade växelverkan. Popmusiken är avskalad och varje detalj upplevs passa in perfekt i det musikaliska pussel som Erlend Øye och Eirik Glambek Bøe lägger tillsammans. Allt är så fantastiskt väl avvägt och melodierna så skira att de är nära att upplöses av sig själva.
Det här är ett drömskt Simon and Garfunkel med neddraget tempo men med samma mycket höga klass.
Niclas Holmlund

 Ebba Forsberg
”Ta min vals”
(Eboth/Bonnier Amigo)

SKA MAN tolka Leonard Cohen på svenska är det så här det ska göras. Mikael Wiehe är en strålande textförfattare och har gjort lyhörda tolkningar som håller sig, så gott det går, nära originalens intentioner och sedan smakar den lysande sångerskan Ebba Forsberg på orden. Till och med en så pass vältolkad sång som ”Halleluja”sjunger hon som om det var hennes eget blod.
Som tredje part i detta lyckosamma samarbete har vi producenten Andreas Dahlbäck och ett skickligt band som hittat en varm och öppen ljudbild som passar Cohen och Ebbas röst.
Lars Böhlin

David Sylvain
”Manafon”
(Samadhi/Playground)

UTMANAR. Den notoriskt ambitiöse David Sylvian utmanar även med sitt nya album. Grundmaterialet består av tystlåten improvisationsmusik, tillkommen under några sessioner där bland andra Christian Fennesz, saxofonisten Evan Parker och pianisten John Tilbury fått spela fritt och kravlöst.
Därefter har Sylvian pusslat ihop bitarna till nio skilda stycken och lagt sin egen röst ovanpå alltihop. Det är ett prövande förhållningssätt, där de atonala dragen och frånvaron av rytmik understryker att minimalism varit ett honnörsord.
Men de spridda ljudskärvorna fyller ändå sin funktion i helheten; mellan instrument och sång upprättas ett växelspel, som ger must och färg åt Sylvians lyriska betraktelser och grubblande monologer. Och det är just denna syntes mellan ett teoretiserande perspektiv och ett personligt utförande som gör ”Manafon” till ett fullkomligt unikt verk.
Henrik Lång

Ann-Sofi Söderqvist
”Grains”
(Phono Suecia)

KÄNSLOFYLLT. Trumpetaren och kompositören Ann-Sofi Söderqvists samarbete med Norrbotten Big Band och Lena Swanberg är en känsloladdad timma jazz. Efter en fanfarisk inledning sjunger Swanberg som under meditation, ackompanjerad av en dov bordun, klingande trianglar och ett följsamt piano. När sedan basen tuggar igång och saxarna öser på ler vi, åskådarna klappar och Swanberg både växer och fängslar. Liveaspekten skänker vacker autenticitet.
Arrangemangen behåller sin fräschör och nytändning och kulminerar i det sista, dynamiska ”Element”. Swanberg blir en aning övermogen i ”Pisagua” men Söderqvists och Dan Johanssons båda flygelhornsinsatser lyfter och Tim Hagans trumpetsolo är känslofyllt och stadigt trevande, precis som plattan i sin helhet.
Anna Wallentin

Pearl Jam
”Backspacer”
(Universal)

VARIERAT. Pearl Jam var rätt arga på George W Bush och hans politik och det märktes tydligt på förra och ganska furiösa skivan som kom för drygt tre år sedan. Men sedan Barack Obama intagit Vita huset har Seattlebandet nu en sak mindre att koncentrera sin ilska på.
Nya plattan ”Backspacer” är därmed en tillbakagång till det mer varierade Pearl Jam. Det är både punkrökare och singer/songwriter-stil. Och det fungerar faktiskt riktigt bra även om det som vanligt i Pearl Jams fall finns transportsträckor.
I lättsmälta ”Amongst the waves” har man en ny ”Alive” och i ”Supersonic” öser man på rejält. Men skönast är ”Just breathe” tydligt inspirerad av Eddie Vedders musik till Sean Penn-filmen ”Into the wild”. Där firar hans röst sköna triumfer.
Henrik Larsson

Taxi Taxi!
”Still standing at your back door”
(Rumraket/Playground)

STRÄV MELODIK. Tvillingsystrarna Berhan hade knappt hunnit börja gymnasiet innan de utropades till indie-Sveriges framtidshopp. När fullängdsdebuten nu kommer har de bidat sin tid, vilket märks på det starka och egna låtmaterialet.
Johan Berthling från briljanta folktronica-akten Tape har producerat, det är följsamt men också opolerat på ett nästan dokumentärt sätt – ofta låter stämsången som under en filt på tonårsrummet och de skorrande gitarrerna är straight out of kommunala musikskolan. Ändå kommer jag inte in i Taxi Taxi!’s värld, utan blir mer en utomstående betraktare till ungdomsgrubblerierna och kärleksvåndan. Kanske hade det varit en annan femma om rösterna fått blomma ut ordentligt.
Jonas Lidström

Three Minute Madness
”Disgraceful”
(Mondo Nuevo Records)

STARK DEBUT. Det rockar rejält när Umeåbandet Three minute madness släpper sin debutskiva. Som en korsbefruktning av säg Foo Fighters och Guns ’n roses levererar bandet röj med känsla. Med sångaren Fredrik Normans starka insats i förgrunden och variationsrika låtar att luta sig tillbaka mot rakt igenom handlar det tveklöst om en stark debut. Ett spår som ”Friend or foe” har jag dessutom med mig långt efter det jag slutat lyssna. Känslan av att Three minute madness musik gör sig bättre på scen än på skiva är dock svår att skaka av sig. Det lär bli en bra kväll på Droskan i Umeå ikväll.
Niclas Holmlund

Horde of Hel
”Blodskam”
(Regain)

NÅR INTE FRAM. Jo, då. Sundsvalls Horde of Hel kan sin black metal. Det är old school och det är ett klassiskt sound.
Det är visserligen kompetent, men bandet lyckas aldrig förmedla den svärta och nerv som de riktiga häxmästarna inom genren lyckas göra.
Vi har helt enkelt hört det här förut. Lite väl många gånger.
Daniel Nordström

• Kommentera
• Tipsa en vän
•  Skriv ut