VF

Häftig historia från ösigt Indien

TEMPOSTARK. Aravind Adiga har gjort succé i Storbritannien med romanen ”Den vita tigern” som imponerar med sitt tempo och berättarstil. FOTO: AKASH SHAH 

BOK
ARAVIND ADIGA
”Den vita tigern”
Översättning: Eva Mazetti-Nissen
Schibsted förlag

LÄNGST BAK I DEN svenska utgåvan av ”Den vita tigern” finns något som i alla fall jag inte träffat på tidigare i en roman: en guide för läsecirklar med diskussionsfrågor samt en kort fråga-svar-intervju med författaren Aravind Adiga. Alltsammans praktiskt inneslutet av romanens pärmar.
Jag kan inte hjälpa att jag spontant rynkar på näsan åt tilltaget (så målgruppsanpassat och färdigtuggat!) samtidigt som förlaget har helt rätt i att det är en bok som passar bra för bokcirkelläsning – både hög sidvändarfaktor och rik på intryck. Kanske är det ett framtidsgrepp?

I STORBRITANNIEN har ”Den vita tigern” gjort stor succé, hyllats och vunnit Bookerpris. Boken är en temperamentsfullt galopperande brevmonolog med huvudpersonen Balram Halwai som avsändare och Kinas premiärminister Wen Jiaobao, av alla människor, som mottagare. Balram redogör för sitt livs historia, längs vägen hinner han också med att måla upp en både livlig och intensiv bild av Indien, även om berättelsen aldrig byter spår i sin allt hetsigare färd mot den ödesdigra stund då Balram slutligen kommer att mörda sin arbetsgivare.

TEMPOT OCH berättarstilen är romanens stora styrkor, förutom den uppenbara dragningskraft som landet Indien fortsätter att utöva på oss västerlänningar. Det Indien som visas upp här är ett samhälle som slits mellan uråldriga sociala strukturer och de löften om bredare tillgång till rikedom och bekväma västerländska livsstilar som kommer ur den exploderande callcenter-ekonomin.
Huvudpersonen Balram ser inga milda sätt att överbrygga klyftan på: att gå över några lik är för honom inte bara en nödvändighet för att ta sig ur misären utan kanske också det enda sättet att bryta slavoket och bli en riktig man. Ett lågmält samhällskritiskt morrande från författarens sida ligger som en bordun genom Balrams framställan, men Aravind Adiga håller masken snyggt och börjar aldrig hyssja ner sin älskvärde sociopat till huvudperson.

ATT KRITISERA en bok för vad den inte gör är alltid vanskligt.
Aravind Adiga uppger sig influerad av afroamerikanska efterkrigsförfattare som Ralph Ellison och Richard Wright, och hans bok är också något helt annat, gapigare och ösigare än merparten av den postkoloniala indiska litteratur som fått genomslag i väst från Narayan, Rushdie och framåt. Ändå hade jag gärna sett att någon ytterligare dimension tillförts ”Den vita tigern”. Den välsmorda berättarapparaten får bokens svårgreppbara och djupt problematiska verklighet att slinka med nästan helt utan motstånd.
Medan jag befinner mig i läsningen så tycker jag mig kunna ta in den svindlande krassa människosynen i New Delhis slum, men dessa lättvunna perspektivskiften förlorar sin livskraft när jag väl lagt ihop boken. Det som består är fabuleringskraften.

• Kommentera
• Tipsa en vän
•  Skriv ut