Vilka ord är det som är svåra ord? När jag var yngre och folk började prata om svåra ord tänkte jag ett tag. Kom fram till att svåra ord är ord som man inte kan så bra än. Det finns massor med bra ord där ute som inte används så mycket men som är jättebra att beskriva med. “Ohemult” (uttalas såklart O-hemult á la Norrländska) är en av mina personliga favoriter.
.
Jag läste för ett tag sedan i DN att engelskan har fått sitt miljonte ord, men att en engelsk normalperson bara använder färre än 14000 ord (språkbegåvade tros använda ca 70000 ord). På samma sätt finns det ord också i svenskan som bara ligger och vilar. På något vis verkar de flesta lära sig så mycket av sitt språk att man klarar sig och sedan blir den andra orden definierade som “svåra”. Fast oftast är inte själva ordet svårt - det är ansträngningen att lära sig det som tar emot. Ordet “bekvämt” är inte svårare än ordet “komfortabelt” - bara närmare till hands. Sen finns det ju de där orden som verkligen är svåra att förstå; “diskurs” behöver man till exempel ganska djupa kunskaper bara för att få grepp om.
.
Sen är det ju också så att språket utvecklas. Jag tycker inte att det är nödvändigt att som Lotta Olsson i DN bli förfärad över att “Många välfunna ord och uttryck hamnar i träda och ersätts av anglicismer och nätförkortningar. Ett faddare språk, när snart ingen ens längre vet vad ’urarva’ betyder.”(Jag visste inte vad “urarva” betydde innan jag läste artikeln). Men de ord som kommer in i språket är ord som passar dess användare och så har det alltid varit - det fick vi lära oss i skolan minsann. De försvenskas och blir en del av vårt språk på olika vis, vissa ord passar helt enkelt väldigt bra till det sammanhang där de används (Till exempel; noob, ganka och gå afk - det egna språket stärker upplevelsen när man spelar onlinespel). Detta hindrar inte att det faktiskt är kul att lära sig nya ord för att sedan använda dem. Tycker jag i alla fall. Man kan tillexempel svära med så mycket större inlevelse när man slipper känna sig som en trasig skiva som har hakat upp sig på en tre, fyra ord. Mycket tillfredställande! :-)
Ohemlige pappan: Jag tänker att fotbollsteorin kan vara den riktiga. Ett stolpskott där är väl när man misslyckas, missar målet och inte riktigt får till det… Kanske kan någon med en etymologisk ordbok svara?
Ord är kul!
Just i dagarna fick jag in ordet “stolpskott” i huvudet. Vad betyder det och var kommer det ifrån? Den negativa betydelsen i folkmun är ju att man inte är riktigt vid sina sinnen. Men i fotboll är väl betydelsen klar. Stolpe ut eller in! Sen finns det ju också vissa träd i skogen som är speciellt raka och ståtliga, och som med fördel kan användas till att göra el- och telefonsrolpar av. Dom har ju haft ett barnstadium av ett skott. Själv ser jag inget samband med den första betydelsen, men nån kanske har en vettig förklaring. Annars får jag väl vända mig till “Språket” i P1!
Anders Fredriksson: “Överlupen med göromål” verkar passa bra att svara med när någon frågar hur det är. Tror jag ska försöka tillämpa det! Hedebyborna-citaten gillar jag också, men jag har varken sett serien eller läst böckerna. Känns dock som trygga och bastanta uttryck.
För att fortsätta på otemat drar jag till med oomkullrunkelig. Tror Gunnar Sträng använde det på sin tid. Det har inget med onani att göra, men den associationen far nog förbi i mångas huvuden och ger en fnisstouche åt uttrycket.
Överlupen brukar jag köra med någon gång, speciellt utrycket att jag är överlupen av göromål. Hämtat från Molières den jäktade tror jag.
Annars kör vi mycket Hedebyborna i min familj just nu, typ:
Det reder sig
Det blir nog som det kan med den saken
Jo jo, det är nya tider nu
Vi välkomnar våra läsares röster i debatten och är angelägna om att en mångfald av röster och åsikter kommer till tals på folkbladet.nu. För att kunna delta i samtalet på ett sätt som bidrar till konversationen för dina medläsare vill vi att du känner till våra regler:
Vi accepterar inte provocerande, nedsättande eller generaliserande omdömen om ras,religion, språk, kön eller sexuell läggning. Angrepp på enskilda individer accepteras inte och det är inte heller tillåtet att spekulera eller ta ställning i skuldfrågan i artiklar om brott eller olyckor.
Dina kommentarer kan komma att publiceras i vår papperstidning.
Tänk på att om du gör ett inlägg som strider mot lagen så kan du själv komma att hållas ansvarig för det.
I och med att du klickar på "Skicka kommentar" medger du att du har läst och godkänt reglerna gällande kommentering.
Jag läste ut “Svinet” av Åsa Grennvall idag. Det var en lättnad för den boken var en sann och ganska plågsam reningsupplevelse - det var katharsis. Jag tror att alla vars liv har påverkats av ett svin känner igen sig, i alla fall delvis (sådana typer som den här boken cirkulerar kring ger de stackars intelligenta och känsliga grisarna oförtjänt dåligt rykte.). Det behöver inte vara så illa som i boken, men om man vill ha en bild av hur destruktiva relationer fungerar så är “Svinet” ett utmärkt förstoringsglas. Det blir så tydligt hur nedbrytande en människa kan vara på sin omgivning.
.
Inte heller är kvinnorna i svinets närhet några änglar, de har sina egna svaga, sviniga sidor. Men deras svaghet och svinighet ligger på ett betydligt mer mänskligt plan. Ett plan som går att förstå i en verklighet som går att känna igen. Svinet själv verkar däremot helt sakna kontakt med den värld som de flesta av oss lever i, något som förstärks genom att han helt och hållet skildras genom sina relationer. Han är manipulativ, lögnaktig och skrämmande, nästan så att jag vill kalla boken för vardagsskräck. Det är obehaglig läsning och det var skönt att lägga ifrån sig boken och gråta en skvätt. Men ändå rekommenderar jag den av hela mitt hjärta.
Nu när kvällstidningarna skriker “Polarkyla” och “Köldchock” om vartannat (här bestod dagens “Polarkyla” av -11 på dagen och - 15 på kvällen :-P ) så känns det rätt att berätta om boken “Ondvinter” av Anders Björkelid. Ondvintern är inte en vanlig vinter. Det är en farlig vinter där kylan tränger sig in i människorna och får dem att förlora hoppet och mänskligheten. Detta vet huvudpersonerna Sunia och Wulf inget om i bokens början, men de kommer att få lära sig desto mer under vägens gång. “Ondvinter” sällar sig till det stora mängd av Fantasy där hjältarna börjar som unga för att sedan utvecklas på alla plan under berättelsens gång. Det som är intressant är hur de utvecklas, den mytologi som ligger till grund för boken och naturligtvis att genom en välskriven text få kliva in i en annan värld. “Ondvinter” lyckas med allt detta och jag tycker att man ska passa på att läsa boken nu när det är kallt - för lite extra inlevelse. Dessutom kommer nästa del i serien, “Eldbärare”, ut i mars, så väntan på fortsättningen blir inte alltför lång.
.
Såhär såg vintermorgonen ut här:
.
.
Någon snäll människa hade lagt ut äppelhalvor till smådjuren - inte är det ondvinter inte.
. Hur ser vintern ut hos dig? Jag är ju inte i Västerbotten just nu, och även om jag trivs här så längtar jag lite. Skicka fina vinterbilder till mig, snälla, och berätta läget! Om du vill så kan jag stoppa in dem i bloggen också så att andra får se och läsa.
.
Jag älskar potentialen hos en ledig dag! Att fundera ut vad jag sa göra med min tid, oavsett om det är något vardagligt som att tvätta, läsa, dricka te, eller om det är något speciellt, som att lyssna på vackra vännen Kim Vestins första spelning i Stockholm.
.
.
Idag? Det är mäktig och skön snö idag. Jag tror jag ger mig ut. Det är så skönt att komma hem sen, till bra bok och varmt att dricka.
.
Stackars dem som inget hem har, jag tänker på dem i dagarna och känner mig oerhört lyckligt lottad - ty jag har flera.
.
Nu är ni hela 45 stycken som följer Läserskan genom Networked Blogs på Facebook! Det är så kul att märka att ni läser och att få en bild av vilka ni är. Tack, tack!
.
Det tycker jag att vi firar med ett läskigt men glatt självporträtt som jag just ritade i Paint:
Under rubriken “Serier på Internet #2” tipsade jag om “Yu + Me Dream“. Sedan har det visat sig att samma tjej som gör Yu + Me Dream också har en superbra serie med 50-talskänsla på gång. Den heter “I Was Kidnapped By Lesbian Pirates From Outer Space” och handlar om en sekreterare (vad annars?) som blir bortförd en mörk kväll på väg hem från jobbet och hamnar i ett äventyr med - ja - lesbiska pirater från yttre rymden! Check it out!
När jag var liten så älskade jag sagor, men det var några saker med dem som ofta gjorde att jag kände mig fel. Till exempel var hjältinnorna blonda och passiva medan de onda kvinnorna var mörkhåriga och aktiva (Snövit och Ariel ser jag mest som alibin, den onda styvmodern och Ursula är ju ännu mörkare). Ofta verkade det också vara rätt trist att vara prinsessa. Visst kan jag ibland i vuxen ålder förstå tjusningen med att få sova i 100 år, men särskilt utvecklande och intressant kan jag inte säga att det verkar vara. Och gud vad trist att bara sitta i ett högt torn och låta håret växa i hela sitt liv! Dessutom hade jag svårt att acceptera att alla goda kvinnor var tvungna att vänta på hjälp hela tiden för att deras liv skulle föras framåt. Visst, att ingen människa är en ö, och att man ibland måste kunna be om hjälp, men lite initiativ bör man ändå kunna få ta utan att bli sedd som en demon!
.
Därför var jag hungrig efter alla alternativa förebilder i sagoformat som jag kunde hitta. Två av mina favoriter var “Prinsessa söker drake” av Patricia Wrede och “Trollkarlens slott”(sedermera “Det levande slottet”) av Diana Wynne Jones. Dessa läste jag om och om igen och jag återkommer fortfarande till dem vid behov. Båda böckerna innehåller hjältinnor som kämpar med samma sagostereotyper som jag själv tyckte var så begränsande. Istället för att vara ljuva, ljusa och passiva så får dessa damer vara aktiva, tjuriga och viljestarka… Tack och lov har de ensidiga beskrivningarna av hjältar och hjältinnor i sagor och Fantasy blivit mer och mer ifrågasatt och uppbruten. För det spelar roll vilken hårfärg de goda respektive de onda har, vilket väderstreck ondskan har sitt fäste i och hur deras kroppar ser ut. Det är viktigt att alla får hitta litterära hjältar att känna igen oss i!
Nån mer än jag som gillar Eva Ibbotson? “Spökena från Carra”, “Den stora Spökräddningen” och “Häxtävlingen” har i perioder varit frekvent favoritläsning för mig. Ibbotson själv måste i alla fall ha läst “Spöket på Canterville” av Oscar Wilde, det insåg jag snabbt när jag satt och läste mitt recensionsexemplar. Både språket och temat på berättelserna gör att jag nästan får intrycket av att de båda författarna samtalar med varandra genom sina texter - trots att Wilde dog 25 år innan Ibbotson föddes skulle böckerna kunna vara samtida. Att Wildes bok fortfarande känns så modern gör den till en äkta klassiker, och jag är glad att Rabén & Sjögren har valt att ge ut den i nyutgåva. Lika glad är jag över att Berghs ger ut nyutgåvor av Ibbotsons böcker. De är alla värda en omläsning!
Nu har min krönika inför 2010 äntligen publicerats. Jag har riktigt väntat på att få visa den för er eftersom jag tycker att det är ett så viktigt ämne att prata om. Extra glad blev jag när jag läste Beulahs kommentar där hon önskade fler läsecirklar och en mer utbredd läsKULTUR i Umeå. Jag tycker för den delen att vi inte ska nöja oss med Umeå - mer läskultur överallt är vad jag hoppas på!
.
Det är inte komplicerat att starta en bokcirkel. Hitta på ett tema, fråga runt lite i bekantskapskretsen och ge er gott om tid att läsa boken. Det kan vara bra att ha förberett ett par tre frågor innan man träffas så att pratet kommer igång, och sen tar man det dit det går. Om man vill göra något mer formellt så går det att prata med studieförbunden om att starta en cirkel under deras paraply. Hör också med biblioteket - det är ju ett nästan självskrivet ställe att träffas på för att prata litteratur.
.
I vår bokcirkel läser vi just nu bilder-dikt-boken “Långa katter krymper inte” av Kerstin Höglund. Vi förbereder oss såhär:
. Välj ut en dikt som ni fäster er vid extra mycket samt en dikt som ni identifierar er med. Var beredda att berätta varför. Läs gärna högt när ni läser - de passar väldigt bra till det dessa texter. Välj också ut en rad/ mening som ligger extra väl i munnen!
. Sen får det bli som det blir och kanske slutar det hela med att vi pratar om något annat. Nu tar vi och bygger en läskultur!
.
2010 har knappt varit igång några dagar och ändå har en hel del i mitt liv ställts på huvudet. Det största är att jag fick ett vikariat och plötsligt bor i Stockholm, vilket inte alls var planerat. Ibland går det fort helt enkelt. Jag har aldrig varit en sån som längtar efter att flytta till huvudstaden, men nu när jag är här så ska det bli kul! Jag väntar bara på att chocken ska lägga sig… :-)
.
Hur är det med er? Några omvälvande händelser?
Om ni har några klappar kvar att köpa så kan jag rekommendera den lättlästa “Flickan och presidenten” av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge. För att kort sammanfatta berättelsen så är det “Flickan med svavelstickorna” möter snälla utomjordingar och blir en kraft att räkna med. Bilderna i boken är helt underbara. Adbåge låter dem verkligen tala i all sin färgprakt och sin synbara enkelhet. Jag kan sitta och betrakta människornas ansiktsuttryck lika lång tid som det tar att läsa texten. Det vill inte säga lite med tanke på att jag, som de flesta vuxna, är mer van vid att texten är det viktiga än att bilden är det. Ofta lägger vi vuxna mindre uppmärksamhet på illustrationerna än vad de förtjänar. Men i “Flickan och presidenten” så kräver bilderna min uppmärksamhet och det är jag mycket glad för!
I kommentarerna till det här inlägget tipsade Karl om Gunnerkrigg Court. Karl nämner influenserna från Harry Potter och serien får mig också att tänka på Emily Strange. Jag kan tänka mig att Gunnerkrigg Court delar primär målgrupp till viss del med dessa, och alla tre går utmärkt att läsa även som vuxen. En annan tongivande del av serien är konflikten mellan natur och kultur, vilket i sitt uttryck får mig att tänka på Aeon flux. Spännande och intelligent berättat!
Det kunde varit Mio min Mios gatlykta, där han mötte huvudet med skägget… Jag längtar efter att läsa den boken igen, eller se filmen. För känslans skull…
.
.
Klockan är tidigt och snön faller sådär vackert och mjukt som man tänker sig när man någon gång längtar efter vintern. Jag har just följt en av säsongens migranter till bussen. Ålidhem töms sakta på sina invånare och hela Umeå ändrar karaktär när halva befolkningen reser iväg för att fira helg på annan ort. Hela stadsdelar blir dämpade och tysta i sin bädd av fjäderlätta flingor när de mörka fönstren fyller fasaderna. Det känns lite vemodigt måste jag säga. Jag hoppas att en och annan julstjärna fortsätter vara tänd.
.
Samtidigt vet jag att jag om ungefär 6 timmar kommer att vara nere på stan, mitt i julruschens centrum. Då kommer det nog inte att kännas fullt så ensligt. Själv är jag färdig med julklappsinköpen sen några dagar. Det blir en nedtonad jul i år med få, knappt några, klappar och jag känner knappt någon decemberstress. Det var annars förra året, med mängder av julklappar och firande på annan ort. Det var också fin, på sitt sätt, men det är skönt att kunna ta det lugnt. Jag tror att det passar mig bättre. Till er som är mitt i julyran vill jag önska att ni får släppa stressen innan själva dagen, så att julen blir sådär fridfull och mysig som den kan vara. Till alla, alla er som läser vill jag mest bara säga god morgon.
.
Det är svårt att jobba som kulturskribent. Svårt om inte omöjligt att leva på. “Alla” säger det, och de som säger det säger att “alla” säger det. Dessutom verkar just kulturskribenter vara extra dåliga på att få rimligt betalt - särskilt kulturskribenter inom just mina områden (speciellt barn- och ungdomslitteratur och Fantasy). Vill man ha betalt så bör man skriva om Hertha Müller och inte om Pija Lindenbaum. Sen läser man det här också: “Why James Chartrand Wears Women’s Underpants“. Det i kombination med det här: “Ambitionsparadoxen” och det här “Hercule Poirot och löneförhandlingar” är helt enkelt så frustrerande att jag mår illa. Om någon som läser detta har hand om löne- eller arvodesförhandlingar så kan ni väl ta er i kragen?
.
Tills dess kanske jag borde byta namn till Oskar? Eller kanske Göran?
.
Anders Loves Maria. Våld, sex, otrohet, alkoholism, dekadens och kanske lite kärlek förpackat i pastellighet. Bra. Men jag är fortfarande arg av att läsa den.
Eftersom jag har uppnått den vördnadsfulla åldern 27 år bestämde jag mig för att bjuda några vänner på sockerchock. Jag blev ganska stolt över resultatet:
. För allätarna blev det tårta och för veganerna och laktosallergikerna blev det chokladmousse.
.
Receptet på den veganska chokladmoussen hittade jag i receptsamlingen på Kopanda Foods hemsida. Det är helt enkelt jättebra! Enkelt att göra och enkelt att variera. Min variation bestod av att jag blandade i (och garnerade med) krossade polkagrisar. En annan variant är att ha i starkt kaffe. Eller varför inte citronskal? Apelsinskal? Potatis (nåja)?
.
Tårtan är gjord av köpebotten med vaniljvisp + mosad banan på bottenvåningen och lemon curd på övervåningen. Grädden är rosa för att jag blandade den med polkakross och sen var det bara att ösa på dekorationer (non stop, clementin och mörk Noblesse). Det blev gott! (In your face, skeptiker som inte trodde på att blanda lemon curd och polkagrissmak!) :-)
Jag älskade Bamse när jag var liten. Vissa episoder är fortfarande fantastiska, den sorgliga berättelsen om Vargens uppväxt, “Rör inte min” kompiskampanjen, hästkapplöpningarna… Det finns mycket att minnas och läsa igen och igen. Men Bamse har förändrats. Det är helt enkelt inte samma sak sen Rune A gick ur tiden. Jag kom över några nyare nummer från nollnoll-talet som låg som toalettlektyr och insåg att vi har vuxit isär, jag och Bamse.
.
Jag minns Bamse som världens snällaste och starkaste björn. Han var alltid snäll, till och med när han var arg. Visst, han kastade upp skurkar i granar, men han hotade aldrig med att ha ihjäl någon. Det som var droppen var en scen där han hade fått tag på några skurkar och hotade med att kasta dem högt, högt upp i luften - utan att ta emot dem när de kom ner. Skurkarna påpekade mycket klarsynt att de riskerade att göra sig riktigt illa om han skulle göra så, varpå Bamse svarar något i stil med:
.
Jag slår aldrig någon, det är marken som slår er när ni landar
.
Min Bamse skulle aldrig bortförklara våld på det viset. Min Bamse skulle erkänna sitt ansvar. Min Bamse skulle inte sätta sig i den situationen överhuvud taget för han tror inte på att göra någon illa - ens om personen i fråga har gjort något dumt. Lite skadad egendom - visst - men aldrig någon skadad person. Jag insåg då att jag känner inte Bamse längre. Jag vill inte känna Bamse som han har blivit. Min sambo säger att Bamse alltid har kastat upp folk i luften och låtit dem falla handlöst i backen utan att ta emot dem. Jag vet inte, kanske gjorde kärleken mig blind? Eller kanske minns sambon fel? Men jag vill bara ha Bamse som han är i mitt minne. Jag ser ingen riktig framtid för vårt förhållande. Det är slut mellan oss.
Umeå
Nu när kvällstidningarna skriker “Polarkyla” och “Köldchock” om vartannat (här bestod dagens “Polarkyla” av -11 på dagen och - 15 på kvällen :-P ) så känns det rätt att berätta om boken “Ondvinter” av Anders Björkelid. Ondvintern är inte en vanlig vinter. Det är en farlig vinter där kylan tränger sig in i människorna och får dem att förlora hoppet och mänskligheten. Detta vet huvudpersonerna Sunia och Wulf inget om i bokens början, men de kommer att få lära sig desto mer under vägens gång. “Ondvinter” sällar sig till det stora mängd av Fantasy där hjältarna börjar som unga för att sedan utvecklas på alla plan under berättelsens gång. Det som är intressant är hur de utvecklas, den mytologi som ligger till grund för boken och naturligtvis att genom en välskriven text få kliva in i en annan värld. “Ondvinter” lyckas med allt detta och jag tycker att man ska passa på att läsa boken nu när det är kallt - för lite extra inlevelse. Dessutom kommer nästa del i serien, “Eldbärare”, ut i mars, så väntan på fortsättningen blir inte alltför lång.
RSS
Ohemlige pappan: Jag tänker att fotbollsteorin kan vara den riktiga. Ett stolpskott där är väl när man misslyckas, missar målet och inte riktigt får till det… Kanske kan någon med en etymologisk ordbok svara?
(Anmäl kommentar)
3 juli, 2009 kl 18:27
Ord är kul!
Just i dagarna fick jag in ordet “stolpskott” i huvudet. Vad betyder det och var kommer det ifrån? Den negativa betydelsen i folkmun är ju att man inte är riktigt vid sina sinnen. Men i fotboll är väl betydelsen klar. Stolpe ut eller in! Sen finns det ju också vissa träd i skogen som är speciellt raka och ståtliga, och som med fördel kan användas till att göra el- och telefonsrolpar av. Dom har ju haft ett barnstadium av ett skott. Själv ser jag inget samband med den första betydelsen, men nån kanske har en vettig förklaring. Annars får jag väl vända mig till “Språket” i P1!
(Anmäl kommentar)
2 juli, 2009 kl 11:28
Anders Fredriksson: “Överlupen med göromål” verkar passa bra att svara med när någon frågar hur det är. Tror jag ska försöka tillämpa det! Hedebyborna-citaten gillar jag också, men jag har varken sett serien eller läst böckerna. Känns dock som trygga och bastanta uttryck.
(Anmäl kommentar)
29 juni, 2009 kl 8:22
För att fortsätta på otemat drar jag till med oomkullrunkelig. Tror Gunnar Sträng använde det på sin tid. Det har inget med onani att göra, men den associationen far nog förbi i mångas huvuden och ger en fnisstouche åt uttrycket.
Överlupen brukar jag köra med någon gång, speciellt utrycket att jag är överlupen av göromål. Hämtat från Molières den jäktade tror jag.
Annars kör vi mycket Hedebyborna i min familj just nu, typ:
Det reder sig
Det blir nog som det kan med den saken
Jo jo, det är nya tider nu
(Anmäl kommentar)
29 juni, 2009 kl 7:42