VF

Referensbibel för ironiska generationen

BOK
Kalle Lind
”Människor det varit synd om”
Roos & Tegner

INOM KOMEDIN har det alltid funnits ett fält där gycklarna tar på sig sin gammelfarfars verbala kostym och orerar för en publik som hungrar efter hjärta och hjärna. I England finns figurer som Stephen Fry, ett modernt förkroppsligande av den brittiska intelligentians kronprins Oscar Wilde. Likaledes Russel Brand, en massivt sympatisk men likväl bipolär bulimisk f.d. heroinist,  en ”S&M Willy Wonka” enligt egen utsago, vars magnifika ordförråd och stundtals komplexa meningsbyggnader anno 1870 fick buffliga amerikanska pratshowvärden Jay Leno att klia sig i nötskålen mer än en gång under deras senaste intervju.
Det har även alltid funnits ett fält inom bokutgivning för underhållande nörderi. Stora portioner dramaturgi och humor kan locka en anstormning av läsare till en djupdykning i nästan vilket som helst ämne. Ta exempel Malcolm McDowels”Blink”, Simon Singhs ”Kodboken”, ”Freakonomics”, osv.
Slutligen kan tilläggas – skvaller säljer.

TRE FLUGOR DASKAR då Kalle Lind i en smäll när han, den ironiska generationen bakåtblickande Hans Schimoda med Marit Paulsens samvete och Horace Engdahl lärktunga, levererar en utomordentlig referensbibel av Sveriges och även en handfull utrikes forna och nuvarande kulturpersonligheter.
”När andra barnen lekte med lego och varann läste Kalle Lind en gammal bok” står det på bokens omslag. Lind anser sig åldras tre år i taget, vilket innebär att han vid sin ringa ålder inte endast haft hemorrojder och njursten utan även samlat på sig ett magnifikt kartotek av anekdoter och gubbtrivialia. Bäst förklarar han det själv.
”Den här boken sätter fokus på gubbar som vid ett, två eller flera tillfällen i livet har hamnat i ömkansvärda lägen. Avsikten är inte tvungetvis att stå bredvid och spefullt peka finger när nån annan står med penis i dammsugaren. Avsikten är att vara rolig. Och humor är inte alltid nåt att skratta åt. ”

DET ÄR EN FASCINERANDE katalog. Den brakar igång med temat ”Kändisbarn” och kapitlet ”Hyland, Per-Otto”. Om hur Lennart Hyland i ett stående inslag i Hylands hörna där man ska gissa kändisen bakom masken inte känner igen sin egen tolvårige son Per-Otto på scen förklädd med solglasögon och polisonger. ”En flicka på benen, inte sant?” frågar Lennart Hyland publiken. Efter diverse vilda gissningar känner han igen Per-Ottos skjorta och utbrister: ”Är det Pruttas?”. (Per-Otto emigrerade senare till USA.)

DET BLÄDDRAS VIDARE till Astrid Lindgren och de märkliga dubbade tyska skådespelarna i filmatiseringarna av hennes filmer, Spermaharen och kontroversen med Håkan Nesser, Arne Weises fixering vid sitt sexualliv i sina memoarer, Karin Larsson och vad som närmast bör benämnas som hennes äkta man Carls sabotage, förtryck och plagiering av hennes potentiella karriär, Job och Guds vrede, Korpelasekten, turkmener, småväxta och fan och hans moster. Ömsom gapflabb rakt ut i luften, ömsom tittar man upp och kan inte tro att man läst det man just har läst. Sista kapitlet om Sven-Bertil Taube är en dundrande sak som nästlar sig in i en flera dagar efteråt, en av salomoniska proportioner vredgat fördömande av bourgeoisiens   vampyrism, självförhärligande och könsmaktsordning.
”Människor det är synd om” är en kulturlivets brottsregister, Kalle Lind polisassistenten som trycker på avtryckaren på kameran precis när syndaren blinkat.

PS. Missa inte Kalle Linds blogg kulturarbete.blogspot.com där Lind – bland mycket annat roligt – i ett inlägg 24 mars dissekerar den för Västerbotten inte helt okände figuren Vladimir Oravsky och dennes bok ”Friheten i Kulturen”.

ANAHITA GHAZINEZAM

• Kommentera
• Tipsa en vän
•  Skriv ut