VF

Skivrecensioner vecka 22

STARK COMEBACK. Umeåbandet Deportees har gjort en av årets bästa skivor. Från vänster Thomas Hedlund, Peder Stenberg, Mattias Lidström och Anders Stenberg.

DEPORTEES
”Under the pavement
– the beach”
(Dolores/EMI)

JAG VET INTE hur många fina vårmorgnar “Under the pavement – the beach” har gjort mig sällskap under cykelturen till jobbet. Jag vet dock att de första låtarna på skivan varje gång gett mig den perfekta starten på dagen.
De snillrika popmelodierna, så smakfullt framförda, har varit det perfekta soundtracket till min vår. Musik av den här kalibern är precis lika energigivande som den ökande dosen sol man får så här års.

DEPORTEES NYA skiva är lätt att tycka om av flera anledningar.
För det första handlar det inte om några musikaliska utsvävningar utan känns rätt bekant utan att för den skull vara tråkigt. Det är rock i Springsteens och Fleetwood Macs anda och pop med ett souligt sväng.
Det är varierat och helheten ger ett mycket genomarbetat intryck. Det är tydligt att de extra månaderna i replokalen gjort susen för bandet. Och med trummisen Thomas Hedlund som permanent medlem har Deportees en rytmsektion av främsta märke. Något som bland annat märks på titelspåret och småstompiga ”When I feel too free”.

VID SIDAN OM den imponerande helheten och den övertygelse och passion som genomsyrar ”Under the pavement – the beach” finns också massvis av detaljer att glädjas över. Som den övertygande sången och trummorna på ”Turn back time” eller det drömska uttryck som lugna ”When they come” förmedlar.
Lika bra är fiolspelet och melodin i ”Will you talk (If I listen)” och pianospelet i sköna poplåten ”Back to nature”.
Deportees har inte bara gjort sin bästa skiva hittills. De har gjort en av de bästa svenska skivorna så här långt i år.
NICLAS HOLMLUND

PHOENIX
”Wolfgang Amadeus Phoenix”
(Loyaute/V2)

JÄMNSTARKT. När det gäller att leverera skarpskurna och precisa poplåtar är franska Phoenix lika pålitligt som ett atomur. De omedelbara mästerstyckena heter på denna skiva ”Lisztomania” och ”1901”, men de står långt ifrån ensamma: så här jämnstarkt har gruppen tidigare aldrig låtit över en hel skiva. Den funkiga, avskalade och gitarrskrapande stilen har förts ytterligare ett steg framåt, och fått en stuns och självklar svängighet som balanseras av Thomas Mars tillbakalutade och neutrala sångteknik. Såväl soundet som arrangemangen utstrålar fräschör och finessrikedom, samtidigt som det mesta är lättillgängligt. Det är ett lyckat möte mellan sofistikerat och melodiskt, i all sin prakt.
HENRIK LÅNG

ALEXIS WEAK
”Farväl Gullmarsplan EP”
(La Vida Locash)

STÅTLIG. Alexis Weak, allmänt sedd som La Vida Locash-familjens rappande posterboy, är tillbaka med ännu en inspirerande och ståtlig utgåva. Sedvanligt blinkande till house och lättsmält klubbmusik vinkar han hej då till sitt Gullmarsplan, i sex spår som rymmer både ystra och tänkvärda partier. I synnerhet ”Disney på is” och ”Inne på klubben” manar till upprepade lyssningar, men musikens vägran att stympas av ängslighet är i sig skäl nog att köpa skivan.
HENRIK LÅNG
TORI AMOS
”Abnormally attracted to sin”
(Universal)

STÄLLER KRAV. Tori Amos bespottare brukar ofta ta upp att musiken är osammanhängade, rörig och omöjlig att förutspå vart den ska ta vägen. Ja, är man ute efter easy listening ska man inte välja denna esoteriska singer/songwriter. Hon ställer krav på sina lyssnare och nya plattan är inget undantag. Vanligtvis brukar dock belöningen komma efter några lyssningar, men tyvärr händer det inget speciellt med ”Abnormally attracted ton sin”. Den lyfter inte på samma sätt som exempelvis ”American doll posse”, som kom för ett par år sedan, gjorde. Bäst på skivan är singeln ”Welcome to England”, den har rätta Amos-magin.
SARA LUNDVALL

MY LATEST NOVEL
”Deaths & entrances”
(Bella Union/Coop/Bonnier Amigo)

STEGRAS. Vissa saker måste få ta tid och tillåtas att utvecklas gradvis. My Latest Novel, femmannabandet från Glasgow, omfamnar helhjärtat denna idé genom en popmusik som stegras mot ett pampigt tillstånd. Somligt är akustiskt och känslomässigt tilltufsat, annat rullar ihärdigt på i stråkklädda arrangemang, och allt är gediget arrangerat och snyggt framsjunget. Det är inte ofta jag får anledning att referera till Mogwai och Midlake i samma recension, men i det här fallet känns det nästan ofrånkomligt.
HENRIK LÅNG
MOLLY SANDEN
”Samma himmel”
(Mariann/Warner)

TALANG. Det är svårt att fatta att Molly Sandén bara fyller 17 i sommar, för hon lägger sig ganska så självklart mitt emellan Linda Bengtzing och Sanna Nielsen i schlagergenren. Och visar att hon hör hemma där. Bäst är hon förstås när hon får dra igång en riktig superballad, och det finns några sådana här. Bland annat gör hon en fin version av sönderspelade Leonard Cohen-klassikern ”Hallelujah”.
Men det funkar inte riktigt lika bra när hon placeras i något slags ”Kelly Clarkson-schlager-fack” och ska sjunga ”tuffa” låtar. Men en stark debut från en stor talang.
MIKAEL FORSELL

MATS GRÖNMARK
”Tape hiss, hit or miss and sometimes even bliss”
(Rhythm ace recordings)

COUNTRYROCK. Stockholmsbandet Burek V blev aldrig välbekanta i några vidare kretsar. Men bandets sångare Mats Grönmark musicerar vidare i den inslagna lo-fi-fåran, om än med en mer akustisk och mer omväxlande inramning. Solodebuten rymmer både gråmulen syntpop och Hank Williams-stajlad pedal steel i överflöd, men framför allt är det countryrock i Neil Young-skolan som bjuds. Spåret ”Memory Lake” är till exempel en sjavig ”Helpless” i sextakt, ganska rätt upp och ner. Det är inte oävet, men efter några lyssningar blir jag mest sugen på att bita tag i de där mer sentida, ljummet recenserade Neil Young-plattorna som jag hittills inte brytt mig om. Och det kan väl inte riktigt varit meningen?
JONAS LIDSTRÖM

THE POODLES
”Clash of the elements”
(Rosehip/Universal)

BYT NAMN. Jag har alltid gillat Jakob Samuel. Som frontman är han nämligen perfekt. Han har rösten, han har attityden, han har utseendet.
Tyvärr är han ingen bra låtskrivare och jag kan faktiskt inte minnas att han levererat en enda bra låt under sina drygt 20 år långa karriär bakom mikrofonen.
Det är trist att konstatera att han fortsätter att kasta bort sin talang. Två råd till Poodles: 1) Byt det fåniga gruppnamnet. 2) Skaffa en låtskrivare av klass.
DANIEL NORDSTRÖM

AMORPHIS
”Skyforger”
(Nuclear blast)

FINSKT VEMOD. Amorphis har en alldeles speciell känsla i sin musik. Det finns en atmosfär av finskt vemod, en känsla av den mystiska kraften från urskogarna och den perfekta känslan att blanda det som är brutalt hårt och det som är smekande mjukt.
Det är inte helt fel att kalla Amorphis ett finskt svar på svenska Opeth. Likheten mellan banden är just blandningen av olika genrer. Tung metal varvas med de sprödaste toner. För att lyckas med detta krävs en balansgång av världsklass. Amorphis dansar fram på den tunga linan även om denna platta inte når upp till samma skyhöga nivå som föregångaren ”Silent waters”.
DANIEL NORDSTRÖM

MADNESS
”The liberty of Norton Folgate”
(Naïve/Playground)

EN SKRÄLL. Kors i taket.
Att Madness, efter år av trött harvande och missriktade återföreningsprojekt, nu släpper sin bästa skiva på ett kvartssekel måste rubriceras som en skräll.
Suggs och de andra i det band som en gång förkroppsligade brittisk ska-revival överraskar med att inympa både kraft och allvar i ett knippe ordrika, socialrealistiska låtar om hemstaden London.
Den distingerade och mogna rollen passar förvånande väl, och även om man här och var saknar den sprittande livskänslan från förr, har förmågan att skapa pubstimmiga allsångsrefränger bevarats. En ofullbordad men sympatisk återkomst.
HENRIK LÅNG

IGGY POP
”Préliminaires”
(Emi)

IGGY POP HAR gjort sig känd som punkens urfader och mannen som hämningslöst ger sig hän åt det effektiva gitarriffet. Men han är inte bara en galning utan också en läsande och sökande artist som gärna provar nya vägar.
Som med ”Préliminaaires” där han inspirerats av Michel Houellebecqs bok ”Refug” och gjort en skiva som tar ut svängarna ordentligt. Det är lite rock, bitvis akustiskt, en del jazz och franska sånger som Yves Montand och Edith Piaf gjort.
Det är långt ifrån ”I wanna be your dog”, om man säger så, och det vore utmärkt om det bar frukt men det gör det inte. Fläckvis är det fräckt, men här finns ett flertal titlar utan vare sig melodier eller andra idéer. ”He’s
dead/She’s alive” till exempel låter som en demo som inte borde ha släppts.
LARS BÖHLIN

• Kommentera
• Tipsa en vän
•  Skriv ut