VF

Skivrecensioner vecka 16

VÄXER. Anders ”Moneybrother” Wendin har gjort en skiva där samtliga låtar fortsätter att växa också när genomlyssningarna passerat tvåsiffrigt antal. FOTO: SCANPIX

MONEYBROTHER
”Real control”
(Hacka skivindustri)

SAMTIDIGT SOM Anders ”Moneybrother” Wendin släpper sitt femte album passar han också på att lansera en tomatsoppa. Skämtsamt uttrycker han att det nog kan vara lättare att slå sig fram i livsmedelsbranschen.
Men än behöver Ludvikasonen inte fundera på en ny karriär. Hans musik tillhör fortfarande det mest levande som skapas i Sverige. Både kryddstarkt, smakfullt och vackert garnerat om vi, som Wendin själv, ska stå kvar med ena benet i köket.
Trots att tre producenter (Jari Haapalainen, Björn Yttling och Christoffer Roth) delar på uppdraget på ”Real control” behöver jag inte damma av uttrycket ”ju fler kockar desto sämre soppa” utan kan konstatera att skivan är en välljudande anrättning.

OM DET OSAT gubbrock över Moneybrothers senaste skivor doftare det nu mer soul och brittiskt 80-tal. Detaljrikedomen och lekfullheten är stor på praktiskt taget samtliga av skivans tio spår och variationen avvägd till perfektion.
Och även om det omedelbara intrycket är att skivan saknar den där verkligt stora hitlåten vägs detta upp av att samtliga låtar fortsätter att växa också när genomlyssningarna passerat tvåsiffrigt antal.
Stompiga ”Born under a bad sign”, brummande ”(Never ever) I’ve been kissed” och rockiga ”Not that old” är exempel på låtar som kommer att få publiken att gunga med i sommar. Finast bland de lugnare spåren är ”We die only once (and for such a long time)” och ”Showdown”.
Det som trots allt gör fyran i betyget svag är att skivan slutar redan efter 35 minuter. Vid det laget är inte min aptit på Moneybrother musik stillad. Med eller utan tomatsoppa som sideorder.
NICLAS HOLMLUND

WOLFMAN JACK
”The new sound of Wolfman Jack”
(Garageland records)

GAMLA SKOLAN. Det här är musik som man blir både glad – och lite rörd – av.
Glad för att det är så välspelat, äkta och svängigt.
Rörd för den sköna känslan som uppstår när man upptäcker att det finns unga musiker som vill – och kan – förvalta arvet från stora män som Elmore James, Hound Dog Taylor med flera. Grunderna från debutskivan finns kvar, men Wolfman Jack har tagit ytterligare ett stort steg in i den sköna musikvärld där bluesen härskar.
Dessutom är inspelningen gjord i samma, lite råa stil, som var vanlig på 60-talet när band som Fleetwood Mac och Canned Heat dominerade och blev stora guider på The Blues Boulevard. 40 år senare uppstår samma känslor när ”The new sound of Wolfman Jack” glider in i spelaren. Rekommenderas!
NILS WIDING

THE SWEPTAWAYS
”The Sweptaways show”
(Hybris/Border)

FÖR DE INBLANDADE. Nya, avklädda, versioner av pop- och rocklåtar kan mycket väl samlas på skiva. Det har inte minst Timo Räisänen visat. När trettio kvinnor starka indiekören The Sweptaways gör samma sak fungerar det dock sämre. Inte minst då körarrangemangen helt saknar finess. Trots att gästartisterna flockats till skivan är det väldigt lite som blir bra. Anders ”Moneybrother” Wendin och Jens Lekman tillhör dem som bäst lyfter sina låtar, ”They don’t know about us” respektive ”Happiness will be my revenge”. Det är rätt talande att det låter bättre på dessa spår när kören agerar kuliss istället för centralfigur. Nej, det här är roligare för de inblandade själva än för oss som lyssnar. Versionen av ”Vintersaga” är faktiskt rent hemsk.
NICLAS HOLMLUND

 GLESBYGD’N
”Tid’n lid”
(eget bolag)

STOR INTENSITET. På sin andra skiva gör Glesbygd’n verkligen skäl för epitetet vemodsreggae, som de nio medlemmarna i Umeå-bandet gärna själva kallar sin musik. Denna mörkare grundton ger det musikaliska uttrycket än större intensitet än på debutskivan ”Ärtes jord’n”. Arvid Andersson predikar bandets budskap med större glöd på sin egen variant av Arvidsjaurbondska och texterna innehåller lika starkt Norrlandspatos som någonsin tidigare. Låtar som ”Betong”, ”Giftet i din brunn” och ”Tjufiirsju” rymmer alla exempel på fantastisk formuleringsrikedom. Och precis som på debutskivan blandar Glesbygd’n jazzigt sväng, reggae, dub och folkmusik till något alldeles eget. Att man nu också lyckas inkludera jojk på ett riktigt snyggt sätt förstärker bara intrycket av att Glesbygd’n är de bästa ambassadörer Norrlands inland någonsin kan önska sig.
NICLAS HOLMLUND

THE VON BONDIES
”Love, hate and there’s you”
(Majordomo/Fierce Panda/Border)

PÅFLUGNA KÄNSLOR. När The Von Bondies albumdebuterade spåddes de en lysande karriär. Året var 2001 och stilsäkert garagerocklarm från Detroit låg helt rätt i tiden. Dessutom tycktes Jason Stollsteimer vara just den karismatiske frontfigur som alla uppåtsträvande akter behöver.
Av det tänkta genombrottet blev dock intet: garagevindarna mojnade, bandet släpptes av storbolaget och Stollsteimers äktenskap havererade. Sett mot denna dystra bakgrund är det faktiskt trösterikt att The Von Bondies inte gett upp. En ny sättning, med ett par medlemmar utbytta, har fått ihop denna fullängdare – som faktiskt är den första på fem år. Och precis som förr är receptet påflugna känslor, gapig sång och medryckande melodier. Produktionen är åtstramad, garageattackerna satta på undantag – och likväl är det överraskande njutbart. Det går inte att anklaga Stollsheimer för att vara en subtil sångare, men låtarna kan ingen ta ifrån honom: ”Pale bride” och ”Only to haunt you” är powerpop av hög klass.
HENRIK LÅNG

CHRIS ISAAK
”Mr. Lucky”
(Reprise/Warner)

RUTINJOBB. Den obotlige romantikern Cris Isaak förnekar sig inte: här har vi ännu en skiva med sånger om ömmande hjärtan, uppresta på en stil sammansatt av element från rockabilly och country. Det är inget fel på vare sig rösten, hantverket eller förebilderna – jag älskar också Roy Orbison – men låtmaterialet är anonymt och stilen för pastischartad för att verkligen beröra. Därför är det svårt att frigöra sig från känslan av ett rutinjobb, även om ”We let her down” onekligen är en fin stund.
HENRIK LÅNG

BILLYED
”Billyed”
(Premonition Records)

POSITIV BEKANTSKAP. Umeåsonen Edvin Sandström har kvar bandnamnet
BillyEd när han numera framträder som singer/songwriter. På denna, hans debutskiva, backas han upp av bland andra rutinerade Umeåmusiker som Måns Lundberg (Deportees) och Daniel Berglund (Isolation Years). Och det lågmält pianobaserade slutresultatet är en trevlig bekantskap. Sandström har en intressant röst som i sina bästa stunder för tankarna till Bruce Springsteen och när musiken ges lite mer fart, som exempelvis i ”Farewell Lucifer”, låter det riktigt bra.
På minuskontot skriver vi att skivan slutar efter knappt en halvtimme och att variationen kunnat ha vara större.
Men det övervägande intrycket av BillyEd är utan tvekan positivt.
NICLAS HOLMLUND

KULTIRATION
”Kultiration”
(I-Ration/Border)

TYDLIG IDENTITET. Kultiration tar avstamp i rootsreggaen, men livar också upp den med inslag från jazz, proggig folkmusik och indiska tongångar. Denna fria och genreblandande karaktär höjer Göteborgsgruppen över de flesta andra svenska reggaeband, och gör det också lättare att bortse från skavanker på deras utgåvor. Inte heller detta fjärde album är befriat från snedsteg, men det bestående intrycket är ändå positivt: musiken bär på en tydlig identitet, oavsett om det sjungs på svenska eller engelska, och utsvävningarna balanseras mot en avspänd attityd i framförandet. Allra längst når de då innerligheten framhävs, som i lyckade kärlekssången ”Treår”.
HENRIK LÅNG

RÄFVEN
”Välkommen till räfvbygden”
(Swingkids/Border)

UPPTÅGSLUSTA. Allt är tillåtet när Räfven syr ihop ett brokigt folkmusiktäcke med trådar upplockade från flera olika länder. Somligt utgår från klezmer och balkan, annat är arabiskinspirerat – men oavsett härkomst är det skickligt arrangerat. Den karnevaliska sidan och upptågslustan kommer fortfarande bäst till sin rätt i en spontan livesituation, men det hindrar inte åttamannabandet från att roa även på skiva. Tempot är högt, humöret gott och den östeuropeiskt färgade melankolin ger fina avbrott till den frejdiga grundtonen.
HENRIK LÅNG

MIKAEL RICKFORS
”Away again”
(Rick-Rock Records/ADA Nordic/Warner)

STILSÄKER GUBBROCK. Det gick inget vidare för Mikael Rickfors när han ställde upp i Melodifestivalen med, den Thomas G:son-skrivna ”Du vinner över mig!”. Att han trots detta väljer att ta med den på sin tolfte soloplatta är obegripligt, med tanke på hur illa den rimmar med övriga, det vill säga Mikael Rickfors egna, låtar. Nåja, om man lyckas tänka bort det sista spåret är ”Away again” en riktigt hygglig skiva, som borde falla fler gubbrockfans än mig i smaken. Den låter stilsäkert amerikansk, med svängiga melodier och snygga arrangemang.
I ”Radio days” påminner sången mig om Stonesfarbrorn Keith Richards, och det blir uppenbart vari Mikael Rickfors främsta styrka ligger.  Den råa rösten har det aldrig varit något fel på.
NINNA PRAGE

MARIONS 
”Marions”
(Flora & Fauna)

STÄMNINGSSKAPANDE. Trion Marions består till 100% av musikanter från dubreggaekollektivet Moder Jords Massiva. I denna skepnad är det emellertid gitarrpop som gäller, om än av det mer atmosfäriska slaget. Feist anges som en referens och i långa stunder vilar kanadensiskans ande så tungt över Marions att syretillförseln riskerar att strypas fullständigt.
Tanken verkar vara att med en lätt amatöristisk approach komma åt en nerv, vilket funkar ibland, men ofta ter sig Marions snarare fumliga och bleka i jämförelse med proffsiga gäster som Anna Maria Espinosa och Andreas Söderström. En del fina stämningar – men det känns inte färdigjobbat, det här.
JONAS LIDSTRÖM

• Kommentera
• Tipsa en vän
•  Skriv ut