VF

Minimalt mellansnack och mycket verkstad

WENNERSTRÖM/SEDQWICK QUINTET
Studion, Umeå folkets hus

DÅ OCH DÅ DRAR en doft av fotsvett förbi mitt lilla svarta cafébord. Nej hoppsan, det är billigt rödvin som doftar. Vid bordet bredvid mitt sitter en 25-årig Bernt Egerbladh. Skägget, frisyren, polotröjan. Publiken ser som tur är alldeles för entusiastisk ut för att ha sett spöken i Studion.
Wennerström/Sedgwick Quintet drar igång kvällen utan så mycket snack, och det är musiken som får tala även under resten av kvällen. Men den verbalt blygsamma kvintetten, inklusive frontkvinnorna, vet hur de ska ta igen på karusellerna. Och visst är det tillbakahållet även musikaliskt till en början men framför allt Cecilia Wennerström smälter snabbt och när det är dags för den andra egna kompositionen för kvällen, så drar hon åt sig all uppmärksamhet. Trots lynchningsrisken måste jag nöta lite mer på ett redan alltför eroderat ord, för Wennerström ä-g-e-r verkligen detta sitt sagoslott. Tillsammans med Amanda Sedgwicks altsax kör hon sedan några djärvt långa och raka toner för att sedan avsluta.

DET ÄR Wennerströms egna låtar som gör störst intryck. Dissonansen som formas de två saxofonisterna emellan är varken chockande eller skrällande utan väldigt melodiös. Carl bagge är också en glädjekälla, främst i den långsammare varianten av hans pianosolon. Tyvärr har en ouppmärksam åhörare väntat med att snyta sig till mitt i P2:s ljudupptagning av Rabsons klart bästa bassolon under torsdagkvällen. Jag håller tummarna för att de har fler inspelningar av Joe Hendersons ”Inner Urge”.
Av kvällens tolkningar så är det nog bara Waltons ”Bolivia” som framförs med lika stark känsla som Wennerström-originalen. Här finner vi även en truminsats av högsta standard, när Moussa Fadera överträffar sina egna solon med detta fenomenala komp. Trots detta räknar jag att blott två armar sitter fast på karln.
En minimal mängd mellansnack och en maximal Blue Note-lidelse senare ser jag hur mungiporna på den propra äldre kvinnan på andra sidan salongen är precis lika högt belägna som de var sista jag tittade dit – för ett par timmar sedan.

ANNA ÖSTMAN

• Kommentera
• Tipsa en vän
•  Skriv ut