DET TYSKA BANDET Kraftwerk hade ett helt unikt och nytt förhållningssätt till musik när de kom fram på sjuttiotalet. Det är väl en av anledningarna till att de än idag har en ganska konstant tillströmning av nya fans. Dels kommer lyssnare från det europeiska art-pop hållet, dels från typ electro- och house-hållet, och båda vägarna är lika giltiga på ett sätt som måste betraktas som tämligen ovanligt. På rak arm kan jag bara komma på en artist som får fans från dessa två håll: Arthur Russell.
.
I PAUL MORLEYS bok Words and Music beskrivs Kraftwerk som ett av de allra mest inflytelserika banden någonsin: Enligt Morley var Kraftwerk framför allt intressanta för svarta artister. Kraftwerk hade inte stulit någonting från den svarta musiktraditionen. Den mesta amerikanska pop- och rockmusiken var meningslös för svarta artister eftersom den redan plundrat svart musik. De öppnade upp ett helt nytt, orört universum av ljud och rytmiska möjligheter, skriver Morley. Musiken var teknologisk och maskinell, men ändå själfull. I Detroit var technopionjärerna Derrick May och Juan Atkins helt förstummade av den här europeiska musiken. I New York samplade Afrika Bambaataa bland annat Kraftwerks låt Trans-Europe Express till sin egen Planet Rock vilket gav upphov till genren electro. På så sätt föddes både techno och electro från den europeiska musik Kraftwerk gjorde.
.
DEN BRITTISKA GRUPPEN Hot Chip är lite av mästarna när det kommer till att sno från kontemporär hiphop och rnb och köra det genom ett engelskt filter så att musiken blir både sprakande och vemodig. Det här är en tradition som funnits i England i decennier och man kanske skulle kunna tro att det omvända inte är lika vanligt (i modern tid har ju Coldplay erbjudit ett sätt att uttrycka sig på som inspirerat artister som Timbaland och Kanye West). Men om hiphopproducenter inte alltid hittar så mycket att stjäla från rock- och pophåll så kan man se Kanyes nyfunna fäbless för åttiotalets synthpop som oerhört intressant. Förstasingeln Love Lockdown från kommande albumet 808`s & Heartbreaks har i och för sig en pianoslinga som hade platsat på valfritt Fela Kuti-album, men ju fler låtar som läcker ut på nätet, desto mer invecklad blir bilden av hans kommande album. Är det rnb? Är det hiphop? Är det pop? På Coldest Winter har han tagit melodin från Tears for Fears fina Memories Fade för att skriva en låt om hur det känns att förlora sin mor. Det är rnb men också något annat. Även här tar tribaltrummor över ljudbilden till slut och jag gillar verkligen tanken på musik som rör sig mellan afro beat och synthpop. Man skulle kunna säga att han gör en inverterad Hot Chip: stjäl ett europeiskt uttryckssätt och ger tillbaka musiken i muterad form så att något nytt uppstår. Men framför allt har Kanye, likt de technoartister som upptäckte Kraftwerk, hittat till musik som inte stulit mycket från den afroamerikanska musikhistorien. Det kanske är i ljuset av detta som man ska se hiphopartisternas ohämmade kärlek till Coldplays stadiumstatus.
Vi välkomnar våra läsares röster i debatten och är angelägna om att en mångfald av röster och åsikter kommer till tals på folkbladet.nu. För att kunna delta i samtalet på ett sätt som bidrar till konversationen för dina medläsare vill vi att du känner till våra regler:
Vi accepterar inte provocerande, nedsättande eller generaliserande omdömen om ras,religion, språk, kön eller sexuell läggning. Angrepp på enskilda individer accepteras inte och det är inte heller tillåtet att spekulera eller ta ställning i skuldfrågan i artiklar om brott eller olyckor.
Dina kommentarer kan komma att publiceras i vår papperstidning.
Tänk på att om du gör ett inlägg som strider mot lagen så kan du själv komma att hållas ansvarig för det.
I och med att du klickar på "Skicka kommentar" medger du att du har läst och godkänt reglerna gällande kommentering.
KÄRA SJÄLAVÅRDS-LÄSARE: som ni kanske märkt händer det inte mycket här sedan en tid tillbaka. För säkerhets skull vill jag därför informera om att mitt bloggande på folkbladet.nu numera bedrivs under paraplyet 7:an. Tillsammans med sex andra eminenta skribenter skriver jag där om musik men även film, tv och annat därutöver. Så: uppdatera era bokmärken, lämna gärna en hälsning på den nya hemvisten, och tack för den tid som varit!
.
INTRESSANT NOG VERKAR “Själavård”-kategorin i min frånvaro adopterats av den andliga krönikören Anneli Eriksson. Inte mer än rätt kan jag tycka, Annelis texter är bra mycket mer bokstavligt själavårdande till sin karaktär än mina. Men för den som mer specifikt är ute efter musik som själslig föda så är det alltså 7:an som gäller.
IGÅR VAR VI på opera, Eva och jag, och såg Peter Grimes. Det var absolut en bra föreställning, fast åt det lite kyliga hållet kunde jag tycka. Livet i fiskebyn framställdes så stiliserat att den gemensamma vardagens sammanhållande kraft var svår att hitta ibland. De ensamma själarna är så pass ensamma i den här historien, kan jag tycka, att man på ett vis kunde kostat på sig en smula frodig fiskelägersromantik också. Samtidigt fattar jag att man valt att lägga fram det hela på detta viset, lite cut to the bone så där.
.
JAG HADE VÄNTAT mig en musikalisk upplevelse som skulle växla mellan tuggmotstånd-igt och jättevackert, och fick väl också det. Lite färre skönhetsstunder än jag hoppats på kanske men ändå. Bäst var när Michael Weinius som Peter Grimes sjöng om stjärnor, han kunde plocka fram en underbar sordinerad klang i det höga registret, och så mot slutet när kören ordlöst plockade upp ett melodiskt orkestertema för en kort stund. Det var helt geni. Här finns just det partiet på youtube, fast i en gammal uppsättning nånannanstans ifrån.
.
EN SAK JAG funderade lite på var hur operan presenterades i programmet och i introduktionen. Nu gjorde jag i och för sig en intervju med regissören Tobias Theorell för några veckor sedan så jag kände mig hyfsat införstådd med vad operan handlade om, men även om jag försöker tänka bort detta faktum så tycker jag att det var väldigt mycket förklaringar och uppspaltningar av vad berättelsen om Peter Grimes betyder. Individen mot kollektivet, skuld och ansvar, etcetera. Lite som att någon var orolig för att vi skulle sitta där och tänka dumma, stygga Peter och inte vara kapabla att ta in nyanserna alls. Eller nåt. När det i själva verket är en för moderna mediekonsumenter väldigt lättillgänglig narrativ framställning. På operan är man aldrig orolig för att lägga tolkningar i huvudet på folk eller minska tolkningsfriheten, blir känslan, det enda man är rädd för är att anklagas för är att vara svårtillgänglig och exkluderande. Ingen kritik riktad mot detta egentligen, bara ett konstaterande att det skiljer sig mellan konstformer hur man väljer att presentera sig.
. SISÅDÄR: JAG tänkte prova att skriva ett inlägg om opera och se om jag hade nåt att säga, uppdraget får anses slutfört. Föreställningarna den 26:e och 31:a mars av Peter Grimes såg jag förresten i morse att de kör ett 2-för-1-erbjudande på, lite Blå Kök o Bar-style. Som fått, med andra ord.
INNAN HELGEN SOM var satte jag mig och började tugga igenom de uppemot 1800 stycken olästa poster som låg och väntade på mig i RSS-läsaren. Är inte ifatt än men det går år rätt håll. Bland annat tog denna uppdateringssession mig till hype-rockbandet Grizzly Bears blogg där man kommenterade det faktum att deras hype-rockskiva betitlad Veckatimest läckt ut på nätet en bra stund tidigare än beräknat. “ultimately it saddens me that a bummer-quality version of Veckatimest is going around” skriver sångaren Ed Droste.
. SJÄLV TÄNKTE JAG inte så mycket på den kassa ljudkvalitén på den läckta versionen av skivan, visst den lät lite wobblig men ändå lyssningsbar. Men när en sanktionerad, korrekt ljudande mp3a av låten “Cheerleader” dök upp så man kunde A/B-testa ljudfilerna blev skillnaden väldigt påtaglig. Jag trodde det var tänkt att Veckatimest skulle låta som en grusig, överstyrd rullbandsinspelning men av allt att döma är det något betydligt fluffigare vi har att vänta. Och bättre. På den snygga, korrekta versionen av “Cheerleader” låter riffen lite coolare, svänget lite svängigare, melodierna lite skarpare. Bara lite, men ändå.
. SÅ VAD LÄR VI oss av detta? Tja, jag för min del var ju lite besviken på Veckatimest, skivan som utmålats som världens åttonde underverk. Men nu är jag lite osäker: är det kanske svårare att skilja musikens kvaliteter från det som har med ljudkvalitet och trogen återgivning att göra än vad man vill tro? Kan en skiva som är sex-av-tio-bra plötsligt bli tio-av-tio-bra när man få höra hur den egentligen skulle låta? För säkerhets skull lägger jag härmed ful-rippen i malpåse och väntar in Veckatimest i CD-kvalitet. Du vinner, Ed. Men bara tills jag sitter med facit i hand och kan göra en vetenskaplig antal-gåshudsknottror-per-kvadratcentimeter-jämförelse mellan fulljud och finljud.
IBLAND BEHÖVER MAN take a moment, och ibland blir den där vilopausen lite längre än avsett. I vilket fall: ny vecka, nya tag. I fredags var min intervju med Karin Dreijer Andersson/Fever Ray inne i papperstidningen, samma dag började det dyka upp bilder från torsdagens turnépremiär för Fever Ray i Oslo. Nu såg jag att Rockfoto varit ute med en kamera på lördagens gig i Göteborg dessutom, lite bättre kvalla på bilderna. Så om någon undrade hur spektaklet kunde tänkas se ut så finns det numera något att stödja fantasin på. Till helgen hade jag tänkt kolla in Fever Ray på Umeå Open. Vi får se om jag vågar.
DAGENS BÄSTA musikjournalistik var helt klart Sigrid Flensburgs reportage om Kalixkvintetten Silver Hair Blues Ladies som sändes i programmet K2 på P1. Gräsrotsperspektiv utan att för ett ögonblick bli vare sig dumsnällt eller etnologiskt distanserat. Kvinnorna i bluesbandet var dessutom strålande ambassadörer för det som ordet “punk” egentligen borde betyda: att göra musik som utgår direkt från ens eget liv, oavsett hur väl ens egna erfarenheter passar in i de vanliga förväntade ämnena, eller hur avancerad man är på att spela. Lyssna kan man göra här, hoppa bara in 32 minuter i filen och tryck play.
JAG HAR SKRIVIT några texter sista tiden som landat på andra delar av folkbladet.nu än just här i bloggen. Så för alla komplettister där ute: en krönika om hiphop, en liverecension av Nordpolen och som bonus en recension av Katja Timgrens roman Ingenting har hänt.
TANKEN HAR JAG tänkt många gånger, men fortfarande har jag inte lyckats göra slag i saken och införskaffa ett nummer av den svenska musiktidskriften Novell. Så fiffigt då att det nu går att läsa hela det sedan länge slutsålda första numret på tidskriftens hemsida! Pappersmagasin är naturligtvis att föredra i längden men skärmläsning funkar helt okej i detta fall, formgivningen är rak och oplottrig. På det stora hela ger Novell ett mycket positivt intryck. Artikeln om popbandet Autisterna var gripande, intervjun med Marit Bergman gillade jag också. Samt säkert fler grejer som jag inte orkat plöja än. Check it out!
DET BLEV KÄNT i eftermiddags att skotske sångaren och gitarristen John Martyn avlidit, 60 år gammal. Jag ska inte orda mycket om Martyn och hans karriär, det finns det andra som har mycket bättre koll på än jag. Däremot satte jag just ihop en liten Spotify-spellista med mina John Martyn-favoritlåtar och några därutöver som jag tyckte lät fina i stunden. Lägg gärna till fler spår om du tycker något fattas.
KÄNNER NI TILL samlingsskivan Dark Was The Night? Jättemånga amerikanska indiestjärnor på en dubbel-cd, vinsten går till The Red Hot Organization som arbetar för forskning och upplysning om HIV och Aids. Och fram till skivan släpps den 17 februari så kan man här lyssna på ett nytt spår varje dag. Sen nästa dag är det en ny låt som ligger uppe, ja ni fattar.
.
TIDSZONER OCH ALLT sånt gör att min trötta hjärna inte orkar klura ut exakt hur länge, men en stund till kan man i alla fall lyssna på Feist som gästar Grizzly Bear på en alldeles förtjusande liten låt vid namn “Service Bell”. Imorgon är det Sufjan Stevens tur och på lördag vankas något så piffigt som en ny Arcade Fire-låt, kanske kan falla herrskapet i smaken?
GARAGEBAND-REVOLUTIONEN har varit en av musikvärldens stora tech-snackisar senaste året, och då syftar jag förstås inte på gitarrspelande slynglar med begagnade skinnjackor och lugg, utan på musikproduktionsprogrammet GarageBand som numera ligger färdiginstallerat på varenda Apple-dator som skeppas från fabriken. Det är ett gratisverktyg fär nybörjare men ändå såpass välljudande och kraftfullt att flera miljonsäljande världshits visat sig bygga på loopar och ljud direkt från GarageBand-biblioteket. Polow Da Don-produktionen för Ushers “Love in this Club” är det mest välkända och omtalade exemplet, här i Sverige har vi Sophia Somajo som spelat in ett helt album med en out-of-the box-MacBook som enda verktyg – varenda melodislinga är spelad på datortangentbordet och varenda sångfras är inspelad med macens inbyggda mikrofon. För den som vill hitta tecken på att den digital revolutionen upphäver klyftan mellan amatörer och professionella är det svårt att tänka sig ett mer tacksamt exempel.
. NÄR NU MICROSOFT lanserar sin nya musikmjukvara Songsmith är det svårt att inte se det som en direkt replik på GarageBand-succén. Lika svårt är det att inte börja räkna dagarna tills den första välkända artisten tar chansen att framhäva sin cutting edge-ness genom att släppa en låt helt producerad i Songsmith. Tanken med Songsmith är att det ska vara ännu enklare och mer intuitivt att göra musik än i GarageBand, du sjunger helt enkelt in en melodi, sen skapar programmet ett passande instrumentspår i en stil du valt. Här förevisas hur det hela går till. Och den här knasiga reklamfilmen från Microsoft är ett absolut måste i sammanhanget, den ska tydligen inte vara tänkt som en parodi på sig själv, hur svårt det än är att tänka sig.
TJENA TJENA, bara några korta uppföljningar på tidigare framtidspeppinlägg. Mapei har en småmuggig men cool demoversion av låten “Public Enemy Girl” uppe på sin MySpace. Jenny WilsonsHardships kan man förhandsstreama på Klicktrack, i sin helhet som det verkar. Ska lyssna in så fort jag postat detta inlägg. Men att köpa loss mp3-or verkar inte gå än så länge, dock. Dessutom: ett orimligt bra MTV-klipp med japanske gitarrguden Shugo Tokumaru.
.
SÅ FORT JAG FÅR TID ska jag också lirka ur mig den ultimata Merriweather Post Pavillion-texten. Inte för att det fattas läsning i ämnet men det känns som dålig karma att förhandshissa en skiva sådär och sen bli mol tyst när den väl kommer. Och, herregud, det skulle ju gå att skriva avhandlingar om varje enskild låt på den.
. ALL ÖVRIG TRÖGHET skyller jag på att jag anammat det här manifestet (Via Lisa Milbergs blogg). Ska vara det nya, tydligen.
EN SAK MAN SOM umebo lätt kommer att ägna sig åt så här års är att fantisera kring vilka utländska, omöjliga akter som skulle göra sig allra bäst på Umeå Open-festivalen i mars. Line-upen ser väldans lovande ut i år, inte tu tal om den saken, men slår man på Neko Case’s “People Got A Lotta Nerve” är det svårt att inte föreställa sig för sin inre syn hur bra det här skulle göra sig på Idunteaterns scen. Hon är liksom mer västerbottenspop än någon västerbottning någonsin lyckats vara. Den här lilla making of-videon om kommande albumet Middle Cyclone spär bara på bilden av Neko’s oöverträffade västerbottniskhet: David Sandström bygger studio i ett hus på landet – Neko Case, hon har sin studio i en lada vars väggar består mer av springor än plankor. Frida Hyvönen gillar gamla pianon – Neko Case bedriver någon slag spanska-gatuhundar-rescue-verksamhet och har ladan full av gamla pianon som henne förutan hade åkt raka vägen till soptippen. Möjligen har hon också ett mixerbord byggt av pappkartonger, men det vet jag inte om det kan betecknas som västerbottniskt eller om det mest bara är konstigt. En del intressanta ljudsnuttar tycker jag mig i alla fall höra susa förbi i filmklippet, kan nog bli bra det där.
-
OBAMA-EFFEKTEN bland amerikanska soul- och hiphop-artister var påtaglig under hösten: plötsligt fick en hel mängd övervintrare av den “medvetna” skolan för sig att tina upp sina karriärer och bidra till kampanjandet, eller åtminstone koppla upp sig mot den hoppfulla allmänna tidsandan. Q-Tip fick ur sig den där andra soloplattan till slut, De La Soul och Mos Def verkar ha album på gång under våren, så naturligvis var det bara en tidsfråga innan det började bubbla upp nya rykten kring D’Angelos tredje album James River. “Plattan kommer till sommaren” säger nu D’Angelos managertill Billboard, tro det den som vill. Jag antar att de flesta som en gång fäst stora förhoppningar vid detta släpp har skruvat ner förväntningarna rejält vid det här laget, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Men visst vore det kul om James River kom till slut. Och kanske till och med visade sig vara lite bra…
. PITCHFORK MEDIA må vara musikbloggen som alla andra musikbloggare älskar att hata, inte minst här i Sverige, men dagens Tom Ewing-analys av roboten i popmusiken var inte dum alls. “The most fascinating robot music of the decade has taken androids as neither alienating or liberating, but as more human than human” hävdar Ewing och skissar fram en tidslinje med Kraftwerk och Gary Numan i ena änden, Kanye West och r’n'b-vokalgruppen Danity Kane i den andra.
. HURUVIDA MF DOOMSansiktsmask handlar om robotar eller medeltid är jag lite osäker på men den koncisa “Ballskin” får hänga med på tåget åndå. Som en riktigt kort och bra power-nap, fast tvärtom.
I DAG KAN ALLA och envar lyssna på den nya Jenny Wilson-låten “The Wooden Chair”. Bonus: kolla in den snofsiga videon till Fever Rays “If I Had A Heart” när du ändå är igång.
.
DAGS ATT RUSKA igång den själavårdande verksamheten igen efter helgerna, eller vad sägs? För ett sista inlägg tänkte jag hänga kvar vid gamla goda 2008. För även om jag tycker att vår julkalender sammantaget gett en bra bild av de gångna musikåret, så finns det naturligvis många saker som vi inte hållit oss ajour med. Ett sådant område är allt som hänt på Jamaica. För att råda bot på denna brist mailade jag till Umeås dancehall-nestor Erik Hedström och bad honom ge sin bild av det gångna året. Han svarade lika snabbt som uttömmande:
“ETT LIKA HÄNDELSERIKT år som vanligt inom dancehall. Anmärkningsvärt många låtar gjordes exklusivt av enstaka artister, albumen från Busy Signal – Loaded och Vybz Kartel – The Teacher’s Back inehöll ett gäng sådana exempel.
.
ÅRETS PRODUCENT: Stephen ”The Genius” McGregor. Det 18-åriga underbarnet, son till legenden Freddie McGregor, har satt avtryck som ingen annan under året. Närmast honom kommer trion Daseca och Shane Brown men ingen är egentligen nära. Ett axplock: . Rytmer: Work Out (Assassin – “Money”) Chiney K (Idonia – “She Bawl”) Beehive (Beenie Man – “No No”). 3 av årets bästa rytmer! Day Rave (Elephant Man & Ding Dong – “Dip Again“)
. Låtar: Bramma – “Guided By The Father”
Beenie Man – “Gimme Gimme Gimme”
Movado & Shabba – “Overcome”. En helt unik låt, dränkt i vemod.
Movado – “So Blessed”
-
ÖVRIGA RYTMER: The Mission (Movado – “I’m On The Rock”). En av kandidaterna till årets låt. Rösten är fortfarande lika unik och kuslig men i år har Movado verkligen breddat sin repertoar, allt är inte ”Gangsta For Life”. Unfinished Business (Serani – “Playing Games”) Remake på överfeta rytmen Showtime. Sky Daggerin (Cecile – “Push Back”), hur ska man förklara det här? Musical dancehall? Gear Box (Erup – “Click Mi Finger”) Warning (Demarco – “Sort Dem Out”). Demarco, Jamaicas “Mr Autotune” följde upp förra årets ”Duppy Know Who Fi Frighten” och ”Fallen Soldiers” med flera bra låtar, bland annat denna. Rae (Mr Lexx – “Gun”), producerad av Ward 21. Lexxus version måste vara något av det bästa som kommit bort någonstans mellan studio och skivpress, men lyckligtvis är Lady Saws version inte heller så pjåkig: Ward 21 fortsätter leverera minimalistisk 90-tals retro.
.
LÅTAR:
Ricky Blaze & Fresh Prince – “How Mi Look”, mäktig låt som jag har spelat ute med ett antal pull ups under hösten. Dansen är en riktig kontrovers i homofoba dancehallkretsar men vad fan, om Ellie har givit sin välsignelse är det väl bara att slappna av, sträcka händerna i luften och göra dansen?
Usher feat. Assassin – “Love In This Club (Remix)” Den lite roligare uptempoversionen.
Mr. Vegas, Lexxus & Richie Feelings –“Nuh Linga”. Dansanthem!
Elephant Man – “Gully Creepa”. Årets coolaste dans?
Busy Signal – “Money Tree”
. LOVERS OCH ROOTS:
Jazmine Sullivan – “I Need You Baby”, Amerikansk sångerska gjorde helgjuten reggae på klassiska Queen of the Minstrel-rytmen Merry Go Round (Bitty McLean – “Talk”), producerat av Sly and Robbie. Bullet!!
Capleton - “People Want Change”, flera Jamaicanska artister kommenterade det amerikanska valet, har inte hittat någon grym McCain-dänga ännu dock. Håll till godo med “The Prophet”: ” People want change so them send fi Obama, say them tired of George Bush and ‘im drama, everyday dem a search fi Osama, and they can’t find him pon no corner” Paradise (Sizzla – “Solution”)
Nylon (Busy Signal – “Trading Places”)
Tarrus Riley – “Cold Kisses”
L.U.S.T. – “You’re My Inspiration”. 80-talet lät aldrig så bra! .
ÖVRIGT: Årets reissue: Revolutionaries – Drum Sound: More Gems From The Channel One Dub Room (Pressure Sounds). Skivan är värd att köpa enbart för öppningsspåret “Kunta Kinte”, men även resten av skivan är fenomenal! Årets mixskiva: Black Chiney Show 8.9. Ändå är det bara en teaser inför den riktiga Black Chiney 9 som var utlovad innan slutet på 2008.
Årets skit: Spår 12 på Teachers Back-skivan: Artisten Earthworm trakasseras av polisen.
“Jamaica have the fastest man alive, him faster than car or bike!” Det kom ett antal hyllningar som Konshens – ”Winner” (Olympic Tribute), Elephant Mans – ”Usain Bolt Nuh Linga” samt Movados – ”On The Go”. Ett klipp (Bolt längst till höger) och ett till. ”
.
JA DÄR HAR NI lite att bita i, ungdomar. Stort tack till Erik!
. JENNIE ABRAHAMSON, västerbottning i Stockholms-exil, har spenderat två månader av hösten i New York med avsikt att samla inspiration för att följa upp skivan Lights som i fjol släpptes på det egna bolaget How Sweet The Sound. Jag tog en pratstund med henne efter hemkomsten till Sverige, så här i lågperioden mellan två skivor, för att summera året som varit, ta tempen på Amerika och blicka ut över det år som snart börjar. Det ser ut att kunna bli ett Jennie Abrahamson-intensivt 2009.
.
Hej Jennie. Du åkte till New York för att skriva nya låtar, eller hur? .
Jo det var det som var planen, men jag kände också att jag jobbat ganska länge i sträck med skivsläpp och allsköns aktiviteter så jag behövde en paus från hela den biten, en semester långt borta från Sverige. Jag tänkte skriva låtar intensivt men när man väl är där och har några månader “fri lek” så är det svårt att motivera sig. Eller, peppen har inte saknats men jag behöver nog deadlines för att bli effektiv. Så jag har kommit hem med ganska mycket ofärdigt material att färdigställa på hemmaplan.
.
Men New York är ett ställe du länge haft i åtanke att vistas på för inspiration?
.
Jo jag har varit där några gånger senaste åren. Jag har egentligen inga vänner där så det blir ett ganska “rent” ställe att vara på. Jag har ju träffat folk när jag varit där, både folk därifrån och svenskar som varit i stan temporärt. Men det är ett ställe där jag inte är uppbunden kring andra människor, på så sätt är det bra att man kan verkligen välja att vara ensam. Men samtidigt är det en social stad, även om man går ut och käkar själv så får man ett socialt umgänge. Så det känns som en bra kompromiss mellan att vara mitt i smeten och ändå kunna vara själv. .
Än så länge är det kanske svårt att veta hur det nya materialet kommer att låta men år det att säga någonting om vartåt det drar?
.
Jag har hittills hållit mina inspelningar ganska öppna soundmässigt. Men jag skulle vilja göra en skiva som inte är så rädd för ett lite mer organiskt ljud den här gången. På förra skivan försökte jag undvika ett typiskt varmt, mulligt singer/songwriter-sound, det slutade med att vi aldrig lämnade demogrejerna med trummaskiner och så, bara för att vi tyckte det lät lite kallt och det var en bra kontrast. Men när vi turnerat och spelat låtarna live så har vi också hittat något speciellt som jag absolut vill hålla fast vid, så det blir nog mer av att repa in låtarna med bandet och spela in live-grunder den här gången, i stället för att lägga upp ett beat i rätt tempo i datorn och börja göra pålägg.
.
Så du är inte lika rädd för det mysiga den här gången? .
Nej det är nog bara att acceptera att man är lite mysig…!
.
Jag har hållit lite dålig koll på allt som hänt kring dig sedan du släppte skivan förra hösten, då syntes du ju en hel del i tidningar och så.
.
Ja, lite grann i alla fall. Det var en svår tid att släppa, Sony som distribuerade skivan sa att det var rekord i skivsläpp, alla artister i Sverige och alla utländska kom med nya skivor samtidigt. Men det mediala utrymmet är ju begränsat, så det var svårt att synas. Men när jag sedan åkte ut på turné i våras så var det många som skrev om mig då i stället, det får man ju vara glad för. Jag gjorde rätt många spelningar med Tomas Andersson Wij under våren, det var jättekul. Även om Tomas var affischnamnet blev det lite mer som en delad turné, jag fick rätt stort utrymme och hans publik var väldigt lyssnande och öppensinnad. Det var en bra påminnelse om att livespelningar både är den roligaste biten och att det är då man säljer skivor, dessutom.
. Har du spelat något utanför Sverige också? Eller fått ut skivan utomlands?
.
Nej, Sony har sålt en del skivor i Danmark men det är allt. Det är en av de bitarna som kommit i lite av ett bakvatten, man skulle behöva någon som fixade det åt en. I vissa länder är de heller inte vana vid att artister sköter såna saker själva. I USA till exempel är det ju steg ett att skaffa sig en agent och har man inte det tycker folk det är lite konstigt. Nu har jag i och för sig en bolagsmail med en fejk-person som kan skicka viktiga businessbrev om det skulle behövas…
. Vad heter din fejk-person då?
.
Det kan jag ju inte avslöja! Det är ett ganska effektivt grepp, fast det kan bli lite förvirring ibland!
..
Jag har läst lite på bloggen du skrivit under New York-vistelsen. Där var det nån dag bilder från en spelning du gjort med Frida Hyvönen och Ane Brun. Jag har som börjat få bilden av New York som en slags svensk artistkoloni dit alla åker hela tiden och man går ut och fikar med Björn Yttling och alla är som en enda stor familj…
. Men jag känner inte Björn Yttling och har inte fikat med honom! Frida Hyvönen däremot brukar nog göra det… Nej men, det är sjukt mycket svenskar där. Det är ju som ett stor-Stockholm, det är så otroligt safe att åka dit om man tänker att man vill ha ett miljöombyte. Jämfört mer resten av USA är ju New York väldigt europeiskt och liberalt och har väldigt lite av allt det här som man förvånats över i till exempel republikanernas valkampanjande under hösten. Den lite motbjudande amerikanska kulturen slipper man undan till största del. Sen är det en inspirerande miljö, man blir liksom aldrig klar med den där stan. .
Jag har bara varit i New York i två dar, men det var verkligen slående hur allt det som man tänker på som “coolt” verkar härstamma därifrån. Det är ett sånt grundläggande estetiskt ideal i populärkulturen, det här lite skitiga och slitna men ändå snygga.
.
Vi är ju så matade med den kulturen, alla sitcoms och så vidare. Fast nuförtiden är det väldigt tryggt i New York, vissa som bott där länge kan klaga på att staden tappat något när den blivit mindre ruffig och så, men jag tycker det bara har varit toppen att jag kunnat promenera hem mitt i natten och aldrig behövt känna mig otrygg.
Jag tänkte också fråga, har du fått många intryck av musik eller andra saker under tiden du bott i världens kulturella huvudstad, något som inspirerat dig?
.
Det är nästan mest kul att bara gå runt och kolla på folk! Sen har jag bott nära flera biografer där man kunnat se mycket bra film. Jag har inte gått på så många konserter faktiskt, det har inte varit så mycket som jag verkligen velat se. Fleet Foxes missade jag i och för sig, det hade varit jättekul. Men annars såg jag mest svenska artister som var i stan och spelade. Så jag känner kanske inte att jag främst samlat musikintryck utan mer bara försökt att vara. Sen märker man också att svenska artister generellt håller en otroligt hög nivå. Jag har träffat på en del amerikanska artister som har rätt mycket spelningar, i alla fall i New York med omnejd, och som faktiskt är rätt risiga. Så det kommer sjukt mycket bra musik därifrån, men kommer ganska mycket dåligt också.
.
Så du kom inte direkt tillbaka till Sverige och var helt desillusionerad för att alla var så grymma i Amerika att det inte år någon idé att hålla på?
.
Nej, verkligen inte. Och folk är ju så otroligt intresserade av svensk musik. .
För min del är det ju ofta jag läst om nya svenska indie-artister på amerikanska bloggar innan jag stött på dem i svenska medier. Det verkar vara ett sådant otroligt fokus på Sverige.
.
Jo absolut. Speciellt folk som jobbar med musik till reklam tycker att det är så sjukt hett med svenska sångerskor, efter Robyn och Lykke Li och så. De verkar ha nästan ha någon slags hang-up på svenska sångerskor där borta. Jag hörde till exempel av Ane Brun som kom över till New York veckan efter att hennes platta släppts här, hon hade fått jättefina recensioner och så, men hade kanske inte riktigt hunnit läsa allt och förstått hur det hade gått. Men första dagen skulle hon gå in på Virgin, den jättestora skivaffären, och köpa ett kontantkort till mobilen. Då ser hon att de gjort en hel vägg med bara hennes skiva och en speciell lysningsstation och satt upp recensioner. Så hon blev ju helt chockad, glad som ett barn!
..
Slutligen: hur ser ditt 2009 ut?
.
Det är otroligt blankt just nu, vi ska börja repa och spela in i januari – februari. Sen får vi se vad som händer, förhoppningsvis kan vi få ut skivan redan innan sommaren. Jag inser ju att det förmodligen kommer ta längre tid än så, men det skulle vara roligt att pricka en del sommarspelningar, för en gångs skull. Sen funderar jag på att släppa lite andra artister på mitt bolag, vi får se hur det går med det.
NILS HANSSON SKRIVER i DN att vi snart inte längre kommer att bry oss om att ladda ordet retro med negativa bibetydelser. Att det istället bara kommer att leda till nya plattformer att blicka ut från. Eftersom all musik finns tillgänglig som aldrig förr kan artister ta avstamp varifrån som helst, menar han. Detta är ett av sätten som det moderna musiklandskapet förändrats på. ”Kanske blir det snart rimligare att definiera ny musik som sådan man själv aldrig har hört förut”, skriver han. Och det kan vara så, men jag tror nog också att det handlar om en så enkel sak som hur begåvade musikerna som stjäl från gamla uttryckssätt faktiskt är. Seattle-bandet Fleet Foxes är till exempel så sjukt duktiga på sin grej. Deras ep Sun Giant och deras självbetitlade album från i år är bättre än all annan ny folkrock jag hört och låten Mykonos är dessutom till och med bättre än samtliga klassiker i samma skäggiga genre. Jag tror faktiskt att det är många som har längtat efter en grupp som just Fleet Foxes.
.
LÅTEN ÄR KANSKE också en vision av en alternativ värld, en där mycket av de senaste fyrtio årens tekniska utveckling – och allt vad det har inneburit för hur låtar förändrats till att handla mer om förenklig, rytmer och ljud än arrangemang och melodier – aldrig inträffat. Att en grupp som Fleet Foxes skulle skriva årets bästa låt är väl ett tecken på hur starkt arvet från den mjuka folkrocken egentligen är.
.
And you will go to Mykonos
With a vision of a channel coast
And a sun to maybe dissipate
Shadows of the mess you made
.
SÅNGAREN ROBIN PECKNOLD sjunger om sin brors verklighetsflykt. Mykonos är förmodligen en fiktiv plats.
.
Brother you don’t need to turn me away
I was waiting down at the ancient gate
.
”DET FINNS INGEN anledning att stöta bort mig, jag väntar här om du behöver mig”, tycks Robin mena. Det är en fin text till en låt som jag vill bära med mig resten av livet.
.
JAG HAR KOMPISAR som ringt och berättat om näst intill religiösa upplevelser de upplevt tillsammans med Mykonos. Den låter så bekant och nära, som att det finns tio klassiska låtar av Crosby, Stills & Nash och Beach Boys och The Zombies som borde innehålla samma gitarrspel, samma harmonier, samma känslolägen. Men precis när man tror att man lyckats avtäcka gåtan försvinner svaret hastigt. Det skänker Mykonos ännu en dimension av längtan efter något annat, ständigt undflyende. Det kanske är nostalgi. Men allt det här är också ett bevis på att det går att utveckla en musiktråd som alla sedan länge trodde var omöjlig att hitta nya infallsvinklar till. Det var egentligen aldrig någon diskussion om vilken som var årets bästa låt hemma hos mig.
.
MIN KOMPANJON JONAS L har satt ihop en I can´t believe it´s not Fleet Foxes-spellista på Spotify som är öppen för alla att lägga till låtar i. Den hittar ni här.
.
DAN FÖRE DAN. Och i den näst sista kalenderluckan döljer sig Håkan Hellström med “Tro och Tvivel”. Jag skulle egentligen vilja skriva en lång, lång text om Håkan och den här låten men tiden är knapp så jag får fatta mig kort. Som jag ser det har Håkan Hellström blivit en större och mer intressant artist för varje skiva han gjort. Vilket är rätt konstigt med tanke på hur bra det började, hur fulländat han på första skivan gestaltade den här rastlösa energin som man gärna betraktar som popmusikens innersta essens. Sedan dess har han bit för bit bytt ut de rockromantiska pusselbitar som inte längre passat in, och i stället fyllt på med andra, mer närliggande ingredienser.
. “TRO OCH TVIVEL” ärHåkans “Thunder Road”, men där paret i Springsteen-låten sätter sig i bilen och flyr från hemstaden för att förverkliga sig själva, så handlar “Tro och Tvivel” mer om att på en vanlig tisdagkväll köra en sväng runt kvarteret för att rensa huvudet, för att sedan åka hem igen och ta i tu med livet så som det faktiskt föreligger. Men det heroiska anslaget är förstås detsamma, oavsett. För många låtskrivare kan det verka som ett problem att bli äldre, bli vuxen. Då kan man inte längre sjunga om tonårsångest och ung, orimlig kärlek, valet står mellan att förställa sig eller tystna.
.
KANSKE ÄR HÅKAN bara smartare och mer slipad än alla andra, men för honom verkar det aldrig som om nya erfarenheter och insikter på något sätt skulle stå i vägen eller verkar hämmande för det musikaliska uttrycket. Allt ryms. Samtidigt är han fortfarande kapabel att sträcka sig bakåt i tiden och på några få rader klämma in mer ungdomligt vånda än en artist som Nordpolen lyckas uttrycka på en hel platta. Det är bara att lyfta på hatten, tacka och ta emot.
.
DAGENS LUCKLÅT HETER“Parachute” och den kommer från japanen Shugo Tokumarus album Exit – en gitarrpopskiva som faktiskt känts en liten smula nyskapande, tro det eller ej. Eller det kanske egentligen är helt fel ord, nyskapande. Det allra mesta som händer på Exit kan nog egentligen härledas direkt tillbaka till The Beatles vita dubbel och en handfull jämngamla skivor, om man nu ska vara sån. Nej, själva hemligheten bakom Tokumarus fräscha framtoning är snarare att han refererar direkt till grundtexterna utan att bry sig särskilt mycket om den mellanliggande traditionen. På så sätt lyckas han bygga sig ett musikaliskt universum lite vid sidan av, en plats där även en vanlig gitarr kan klinga som den vore något mystiskt och alldeles nykonstruerat musikinstrument.
. I VILKET FALL, “Parachute” är ett sånt där fånigt välsnidat slöjdalster till låt som snirklar fram utan att behöva några andra drivkrafter än den glädje som kommer ur själva snirklandet. Att det ur sången knappt går att uttyda några fler engelska ord ord än titeln och en upprepad textrad om “all day holiday” gör förstås sitt för att öka på den lättjefullt behagliga stämningen och den allmänna känslan av att vad som helst är möjligt. Albumet Exit skulle vara min favoritskiva om jag var sex år gammal och delade min tid mellan att bygga lego, bläddra i dinosaurieböcker och leka med pinnar i skogen, lätt.För den vuxne Jonas kan det i och för sig vissa dagar kännas som att vara inlåst i leksaksskåpet i Toy Story att lyssna på Exit, men då finns det ju andra livssoundtracks att tillgå, lyckligtvis.
..
EN SAK KAN MAN i alla fall säga om Shugo Tokumaru och det samtida musikklimatet: Exit är del av en slags revisionistisk rörelse som pågått hela 00-talet, vilken syftar till upphöja Fleetwood Mac-gitarristen/sångaren/producenten Lindsey Buckingham till den högsta ordningen av rockens adelskalender. Till exempel är det blixtsnabba akustiska gitarrplocket som driver “Parachute” framåt direkt nedärvt från Buckingham, i grund och botten en slags finstämd folkmusik som förflyttats till en annan planet, med andra naturlagar. Fast än så länge är det den 59-årige amerikanen som leder utvecklingen när det gäller speedade stålsträngar; på årets album Gift Of Screws pushas fingerspelet till det yttersta i låtar som “Time Precious Time”, med flera. Lika odödliga melodier som han spottade ur sig med Fleetwood Mac på Rumors och Tusk får Lindsey Buckingham inte till i dag, men det är det få som fixar. Shugo Tokumaru gör det inte heller, men kommer i alla fall en bra bit på väg.
Umeå
Filmer
Skivor
RSS
