Det har tagit tid att skriva det här inlägget, varje gång jag börjat har jag hittat något “bättre” att göra. Ämnet råkar nämligen vara ganska tungt för mig personligen. För ibland så snubblar man över en bok som påverkar en i grunder och vänder upp och ner på världen. I sommar hette den boken “Odd Girl Out” (titeln anspelar på tjejen som blir utstött och inte får vara med) och den är skriven av Rachel Simmons.
*
“Odd Girl Out” fokuserar på hur aggressivitet hos tjejer tar sig uttryck, eller egentligen - som jag ser det- hur aggressivitet hos personer som har fått lära sig att det är fult och fel att vara arg ser ut. För aggressiviteten finns kvar, oavsett hur mycket den motas bort. Den är en av människans mest basala känslor.
*
Simmons teori är att innebörden i begreppet mobbning i stort sett kommer ur pojkkulturen. Det är killar som slåss och skriker glåpord åt varandra medan tjejer är så inskolade i snällhet och duktighet att deras negativa känslor inte alls får synas. Därför tar deras ilska och elakhet andra vägar, vägar som i mångt och mycket kan härledas till en rädsla att bli den som är utanför. Målet är att bli mer populär eller i alla fall inte utstött. Det är relationerna som är slagträt i den tysta mobbningen. Ryktesspridning som gör att alla vänner försvinner, svek där den ena säljer ut den andres hemligheter för att bli mer accepterad själv, ryktesspridning och skitsnack. Frustration och ilska byggs upp under ytan tills gruppen självrättfärdigt går emot en enskild, betydligt mer fördömande än vad som egentligen är nödvändigt. Det vanliga är också att den som blir utsatt inte har någon aning om varför alla är arga - och ingen berättar det heller. Det handlar alltså om en oerhört raffinerat och destruktivt socialt spel.
*
Det är också något som är svårt för lärare och andra vuxna att se. Detta är något som sker under ytan och det är väldigt svårt att konfrontera - inget påtagligt syns. Ytan är ofta sockersöt och den utsatte hävdar kanske själv febrilt att ingenting är fel. “Vi har ingen mobbning i vår klass”.
*
“Odd Girl Out” fokuserar på tjejer, men jag tror att dessa sociala mekanismer drabbar killar också. Simmons undersökningar är lokaliserade till USA, där skillnaden i uppfostran mellan killar och tjejer verkar vara större. Linda Alfons skrev i sin recension av “Flickors vrede” (som boken heter på svenska) att boken inte är helt jämförbar med svenska förhållanden eftersom jämställdheten nått längre här. Jag håller med om att det finns skillnader där men frågan är om det inte ofta faktiskt innebär att killarna också dras in i härvan av den dolda mobbningen?
*
Killar får vara traditionellt sett vara högljudda, bråkiga och slåss i stor utsträckning. Frågan är om den mer jämställda uppfostran leder till att killarna “ärver” kraven att förneka sin aggressivitet från den traditionella uppfostran av tjejer? Våld är ju absolut ingenting som ska uppmuntras och jag har intrycket att en av de viktigaste och mest centrala delarna vad gäller att göra pojkarnas uppfostran mer jämställd är just fördömandet av våld. “Alla ska vara med alla” är idealet och vi ska hjälpas åt. Men vad händer när alla inte vill vara med alla? Tvång? I vilket fall så blir det en tung situation där en eller annan form av konfrontation blir nödvändig.
*
Det är ju bra att vi rör oss bort från det fysiska våldet, men det får inte göra att vi inte tar det psykiska våldet på allvar. Jag har själv erfarenhet av det, och arbetar fortfarande med efterdyningarna. Det är en lång och ganska smärtsam process som jag knappast är ensam om. Därför måste vi lära både oss och våra unga att hantera sin ilska och sin aggression på sätt som är konstruktiva. Lära oss att konfrontationer inte måste vara negativa utan att de kan leda till bra saker. Lära oss kommunicera.
*
Den här boken var som sagt en omvälvande upplevelse för mig. Jag förstod aldrig vad som hände under grundskolan, varför jag aldrig kände mig accepterad. “Odd Girl Out” var en viktig pusselbit för mig. Min starka åsikt är att detta är en jätteviktig bok att läsa, för lärare och pedagoger, andra som arbetar med barn och unga (redan på dagis och i förskolan), vuxna som en gång varit unga och inte minst för ungdomar själva. Det är en lättnad att kunna se de sociala strukturerna som gör livet så svårt och det är först när vi ser dem som vi får makten att förändra dem.
*
Jag läste boken på engelska men den finns som sagt också översatt till svenska med titeln “Flickors vrede”. Tyvärr finns inte den svenska utgåvan att köpa i handeln längre, men den finns på biblioteket. Kolla också på antikvariat. Läs hursomhelst boken, men se till att du har tid och utrymme att reagera på den också. Ett hett tips är att läsa den i bokcirkel-form så att man sedan kan diskutera och lufta sina reflektioner.
Om du är på Norrlands Universitetssjukhus någon gång och måste vänta någon halvtimme (kanske är du snäll och följer med någon på en undersökning, kanske är du där själv, kanske väntar du på bussen), då har jag värsta mysiga tipset. Köp något varmt att dricka på Kahls i centralhallen i samma “rum” som informationen och sjukhusrestaurangen. Jag som inte dricker kaffe provade deras chai latte idag. Inte illa men 25 kr är snudd på dyrt om man inte har så mycket pengar. Te kostar 15. Tror att de kan ha choklad också med det stod inte på menyn och jag frågade inte.
*
Ta sen med dig koppen till Alva kultur, alltså till sjukhusbiblioteket som man kommer till när man går till vänster i centralhallen från Kahls räknat. Mitt emot bankomaterna ligger det. Längst in till vänster i biblioteket finns en liten soffhörna som man knappt vet om för att den ligger så dolt. Där kan man krypa ihop med en bra tidning eller bok och en filt. Jag tror till och med att man kan lyssna på musik där. Perfekt för en paus från sjukhusmiljön, särskilt nu när det börjar bli mörkt och kallt. När det blir höst är det ju viktigt att få så mycket stämning man bara kan…
Malin Persson tävlar i jujutsu-grenen duo på elit-nivå tillsammans med Maria Eriksson. Självklart ville jag veta vad hon gillar att läsa!
Namn: Malin Persson Familj: Nyförälskad i pojkvännen som bor ett stenkast bort med sin dotter. Mamma, pappa och brorsan med respektive nya familjer bor en bit bort. Ålder: 26 Just nu: har jag fastnat för att spela sällskasspel, yatzy och fia med knuff är favoriterna. Kuriosa om dig själv: Jag har en prinsess-hall, med rosa väggar, en “tron”, prinsess-spegel och en krona.
När är det som bäst att läsa?
En ledig, helst regnig dag, gärna i sängen under täcket, så kan man bara somna om man känner för det.
Har du någonsin blivit förälskad i en karaktär i en bok? Vem i så fall och varför/varför inte?
Nä, det har jag nog inte blivit, om jag läst en serie böcker med samma karaktärer har jag nog lätt för att lessna och annars är de böcker jag läst nog bara skrapat lite på ytan på personligheterna. Ofta tycker jag man får lära känna en person utifrån för få perspektiv för att faktiskt bli förälskad. Jag har iof aldrig läst en biografi, vem vet då kanske man blir förälskad om det handlar om rätt person?
Vilken bok älskar du att upptäcka igen?
Jag har oftast svårt att läsa en bok flera gånger, när jag har läst den skänker jag oftast bort den till loppis eller någon vän. Det är samma sak med filmer och tv-program, har jag sett dem så har jag sett dem. Men det finns en bok som jag faktiskt läst flera gånger, tror nog att jag läst den 3 gånger och det är “Felicias Ö”. Den är så annorlunda och spännande, men framförallt ger den en skön känsla.
Vilken bok ska man undvika till varje pris?
“Den nionde insikten”´, jag kanske inte var tillräckligt motiverad att läsa den, men jag tyckte den första delen av boken var så fruktansvärt tråkig och ointressant att jag faktiskt slutade läsa den. Det händer inte särskilt ofta att jag ger upp en bok, men den boken gick bara inte.
Vilken bok är ett måste att läsa för en tonåring?
Ja, då måste jag ju säga Felicias Ö eftersom det är min favoritbok, som dessutom är en ungdomsbok.
Vilka tre böcker är dina favoriter genom tiderna?
“Felicias Ö” (igen), “Tidsresenärens hustru” som också är en spännande och annorlunda bok. Jag gillar när författaren vågar ta ut svängarna lite och kommit på saker som åtminstone inte jag läst förut :) Den tredje boken jag skulle säga är min favorit genom tiderna är “Ilja” som Ingela Persson har skrivit. Det är en tokspännande ungdomsbok som nog hamnar inom genren fantasy. Karaktären Ilja är en kvinna på flykt som kämpar mot ondskan.
Vilket är ditt bästa läsminne?
När man på lågstadiet fick gå upp till biblioteket i skolan, hela klassen släpptes in i det annars låsta rummet. Det luktade så speciellt därinne och det var spännande. Vi fick allihopa gå omkring bland hyllorna och välja varsin bok vi ville låna. Sen fick vi sitta där inne på biblioteket, på valfri plats, just den här gången som jag tänker tillbaka på nu så satt jag under ett bord och läste. Det var spännande, iaf när jag var liten :)
Ok, först var jag sjuk på ett sätt, sen på ett annat och sen hände det här så då blev det överraskningssemester. Men nu är jag tillbaka och kan delge er tips på det ena och det andra läsbara.
*
Jag är fortfarande helt inne på att läsa serier på internet, så ge mig tips på era favoriter. Senast läste jag ut den internet-tillgängliga delen av DAR och svär nu lågt över att pappersvarianten inte verkar gå att köpa inom EU. Det är för dyrt för min plånbok att importera från USA, så det är bara att uthärda abstinensen. Alla biblioteksnördar borde kolla in Unshelved, en ironisk blick på livet som bibliotekarie.
*
Den som vill läsa serier på papper tycker jag inte ska missa trilogin “The Good Neighbors” av Holly Black och Ted Naifeh. Mörk och farlig fantasy om älvor. Älvor är bland det farligaste som finns, ba så ni vet…
Det är dåligt med uppdateringar nu, vilket beror på att det har varit mycket annat på sistone. Nu är jag dessutom sjuk och därav kommer detta stiltje. Jag kommer tillbaka om några dagar. Tills dess kan ni läsa om VF-kollegan Clara (a.k.a UnderbaraClara) sommarläsning här.
På sista tiden har jag läst en del böcker som innehåller destruktiva förhållanden. Det har varit mycket lärorikt eftersom litteraturen verkligen kan visa hur luriga och bedrägliga kränkande beteenden kan vara. Inte i någon av böckerna var fysisk misshandel särskilt framträdande. Det var inte det som gjorde förhållandena sjuka. Det var istället det andra, det vardagliga och sunkiga nedsättande och respektlösa som hade huvudrollen i dessa dåliga förhållanden.
* “Dramacon 1″ av Svetlana Chmakova inleds med ett insiktsfullt porträtt av hur svårt det kan vara att göra slut med sin första pojkvän, trots att han flirtar med andra, manipulerar och trampar på en. Huvudpersonen Christie är på sitt första animékonvent. Inte nog med att hon är där som besökare för första gången, hon är också författare till en manga. Hennes tecknare är också hennes pojkvän - den första killen som bjöd ut henne. Under konventet får hon skäl att ifrågasätta både sina och hans känslor.
*
I “Vad är det för fel på dig” brottas Leigh med en relation där hennes bästa vän och hennes pojkvän hatar varandra. Men hon håller fast vid att det inte är några problem med det. Allt borde ju fungera helbra, allt fungerar ju helbra, eller? Om allt nu är så bra, varför känns saker så skeva? Inbillning? Det är klart att pojkvännen är upptagen och sen och glömmer hela tiden - han är ju intelligent och läser massor med kurser hela tiden. Inte konstigt att de inte hinner prata. Inte konstigt att han knappt hinner se på henne? Inte konstigt att han är irriterad hela tiden och knappt vill ha henne på sitt rum. Eller? Detta är en jättebra bok som beskriver förvirringen hos en tjej i ett förhållande där allt bara ska vara så bra för att killen var snäll för ett år sen att hon övertalar sig att blunda för hur läget är nu. Och oroa er inte, detta är inte en spoiler, det är bara bokens utgångspunkt.
*
I böckerna ovan var huvudrollsinnehavarna unga tjejer som brottades med sina första relationer. Det är inte Rebecka Finchs situation i “Aphrodite’s workshop for reluctant lovers” av Marika Cobbold (”Afrodites klinik för motvilliga älskande” på svenska). Tvärtom. Hon har varit med om för många “Den här gången blir det annorlunda”-förhållanden. Och ja, det är en chick-lit bok, inte ens den bästa sådana. I så fall hade jag läst ut den. Nu ligger den på paus. För det intressantaste var början, när Rebecka insåg att hon blev lättad när hennes sambo missade tåget till romantikens stad Paris. När hon ser på sitt idylliska förhållande och sitt tidskriftsuppslagshem med nya ögon och inser att mannen i hennes liv sänker henne. Och varför. Relationsdynamiken och dess skevhet är så bra beskriven att det inte gör så mycket att jag tycker att resten av boken verkar bara en smula underhållande. Det var värt att läsa ändå.
Mumintrollet fyller 65 år i år, men det är knappast pensionsdax. Förvånansvärt många har missat mumins storhet, oftast för att de var för unga när de läste böckerna eller såg mumin (dockteatern) på TV. Varken muminböckerna eller de tecknade serierna tycks egentligen riktade till unga barn. Jag ser det snarare som något att njuta av från 12 år och uppå. Det finns så många undertexter och resonemang i berättelserna som åker över huvudet på en annars, på det där sättet att man vet att det finns något dolt, något man missar. Inte konstigt om man blir skeptisk då. Nä, läs böckerna som ungdom eller vuxen istället och gärna på sommaren, då är de som bäst tycker jag.
*
*
För oss som redan är övertygade muminfans produceras en massa jubileumsvaror. Arabia ger ut en jubileumsmugg, “Nattseglats”, man kan tapetsera väggarna med mumin (min personliga favorit är den härtapeten) och skaffa en jublieumskökshandduk. Själv kommer jag nog mest att satsa på ett varv till av muminserierna. Mums!
*
*
Ett intressant längre reportage om mumin och Tove Jansson finns här.
Ska du på loppis i sommar? Glöm inte att kolla in boklådorna - det går att göra väldigt roliga fynd där. Till exempel:
*
*
“En världsomsegling under havet” av Jules Verne med klassisk häftig framsida (utseendet förförde mig fullständigt) och “Cherry Ames: Privatsköterska” av Helen Wells. Amerikanska Cherry Ames är en klassisk sjuksköterskekaraktär som Wells började skriva om för att uppmuntra tjejer att bli sjuksköterskor i svallvågorna av 2:a världskriget. Första boken kom ut 1943 och sen rullade det på tills 1968 då den sista boken gavs ut. Min mamma hade några Cherry-böcker när jag växte upp och jag blev förförd. Jag lånade ytterligare några från en kompis mamma och läste alla jag kunde komma åt. Propagandan fungerade på mig: Jag funderade på att bli sköterska såpass att jag lärde mig att gå snabbt - för på sjukhus kan det bli bråttom men man får aldrig springa. Springande sköterskor kan oroa patienterna förklarades det i böckerna.
*
Men sköterska blev jag inte och det tror jag är för väl, det ligger nog inte för mig. När jag läser Cherry nu är det lika delar en nostalgiupplevelse och en insikt i den tidens ideal för unga kvinnor. Det är nästan som att läsa en skvallertidning - jag myser och förfasas om vartannat.
*
Jag hittade också:
*
*
“Husmoderns presentbok: Bakning och karamellkokning” från 1930 och “Husmoderns köksalmanack” från 1953. Båda för att jag är helt fascinerad av hur hemkulturen såg ut under 1900-talets första del. “Husmoderns köcksalmanack” innehåller många viktiga och intressanta instruktioner. Till exempel får man veta att när chefen och hans fru kommer på besök gäller det att hålla tungan rätt i mun när man planerar menyn. Vi får också veta att “en kvinna travar gärna vidare i gamla kända spår, men en man ser på det hela med friska ögon” när han börjar experimentera i köket. Ett extra plus också för reklamen däri, med slogans som: “Det är smöret som göret” och “Fammarps Champignoner med den fräscha aromen”. Vill man “säkra garderoben mot mal och deras larver - spruta med DDT (förstärkt med Octa-klor)”. Bland all historia från 50-talet finns också helt gångbara tips och trix som man kan ha användning av än idag. Bland annat finns det väldigt bra spartips.
*
Almanackan i all ära - bakboken är ändå i en klass för sig. Det finns 25 recept på olika pepparkakor. Jag får veta hur man vet om mjölet är av bästa kvalitet och att “Korinter, russin m.m. skall omsorgsfullt sköljas före användningen”. Det finns inga utsatta ungstemperaturer, eftersom man bakade i vedeldad ugn då, så det är medelvarm, varm, lätt värmd, het o.s.v ugn som gäller. Det ska bli väldigt intressant att baka utifrån de recepten. Visste ni förresten att man kan baka studenter? Hur smakar det?
*
Ibland kan lättlästa böcker kännas torra, som om de mest är tillverkade för att tvinga folk att läsa och inte författade för att vara en medryckande upplevelse. Men det finns författare som lyckas ta det lättlästa formatet och göra det till sitt eget. “Hemligheter” av Alison Prince hade nog inte varit lika bra som en vanlig roman. Hon använder de korta och skenbart enkla meningarna för att illustrera hur huvudpersonen kämpar för att dölja alkoholismen i familjen - inte bara för omvärlden utan också för sig själv. Det är oerhört fint och insiktsfull skrivet.
Min senaste recension där jag skriver om senaste Twilight-boken finns här. Kommer det fler bokserier i Twilightvärlden? Vad tror ni?
*
*
Apropå Twilight så vet den som följt den här bloggen att jag tycker att böckerna om Bella är helt ok. Däremot ställer jag mig helt kallsinnig till filmerna. De är osammanhängande och alla pratar så lååååångsamt med syrsspels-framkallande tystander mellan meningarna och så har de typ bara 4 ansiktsuttryck var att skifta mellan. Därför kändes det lite bra att läsa att Mr R. Pattinson själv håller med om att filmerna är ganska obegripliga när de ska stå på egen hand.
*
Jag börjar förresten (heeelt baserat på skvallertidningar såklart) tycka att Robert Pattinson inte verkar må så bra av alluppmärksamhet. Ibland verkar han rätt konstig. Det skulle nog jag också göra om jag hade den pressen på mig, så jag tycker synd om honom. Men är han attraktiv? Njä. Inte med alla “JAG VILL VARA IFRED” och “LÅT MIG FLY”-signaler som han skickar ut. Not cute i mina ögon. Och stackars lilla 18-årige Taylor Lautner och hans stackars kropp, undrar vad karusellen och vikt-berg-och-dal-banan gör med hans kroppsuppfattning.
*
För mig får alla fansen ha både Lautner och Pattinson för sig själva (nån som tänker “1 down, 5 000 000 to go!”?). Kristen Stewart verkar vara den som klarar pressen bäst, hon är klart coolast av trion tycker jag. Men kanske handlar det bara om att hon hanterar det annorlunda. Apropå det- varför tjatar alla om “Team Jacob” och “Team Edward”? Personligen har jag alltid tillhört “Team Bella”.
Jannice skrev en så bra bloggkommentar här att jag tycker att den ska få publiceras i en egen post:
*
“Tänkte ge ett boktips så här i sommartider. Det är en ganska gammal bok, men nog så bra. Vitterväder av Börje Lindström, skräck/norrland/sommarsverige. Jag läste den första gången i mellanstadieålder, och sen har jag läst om den ett par gånger, den är verkligen så bra! Dessutom en av de få skräckböcker som jag har tyckt höll hela vägen…. skitläskig “trots” att det är en barn/ungdomsbok.”
*
Fast den är gammal så går den fortfarande att få tag på, både att köpa och på biblioteket såklart. Jag har också läst den och den var betydligt läskigare än jag var beredd på - på gott och ont. Jag kunde inte sluta läsa och jag kunde inte heller somna :-)
Om du vill ha en bok som luktar svensk sommar, där varje bild är en tavla och idyllen är så idyllisk att man nästan börjar gråta så är “Sommar” av Sara Lundberg helt rätt. Strunta i att det är en pekbok - den är så vacker att den passar vem som helst, och jag tror faktiskt att den till och med är mer idyllisk än Astrid Lindgrens Bullerbyn. “Sommar” är en riktig konstupplevelse för alla - även för de riktigt små såklart - samtidigt som den ger en inblick både i Sveriges kulturmiljö och i den svenska kulturens dröm om landet. Röda hus med vita knutar med andra ord!
*
*
Ett extra plus är att boken är miljömärkt. Alla barnböcker från nystartade Alvina förlag produceras med hänsyn till påverkan på miljön.
Namn: Pär Sundling Familj: Två katter, en flickvän Ålder: 27 Just nu: firar femårsjubileum med upplyst filmblogg, är aktuell med bibliotekariejobb i Stockholm Kuriosa om dig själv: älskar te och musik, tränar BJJ
*
När är det som bäst att läsa?
Jag kan inte läsa när jag är trött för då somnar jag väldigt snart. Har tänkt på det ofta; att jag måste vara pigg för att kunna klara av läsning. Sen tycker jag nog också att årstiden och vädret gör sitt för att bestämma vilka de optimala förhållandena för läsning är. Vid en varm sommardag ligger jag helst i solen i nån park och läser, medan det vid en snöig vinterdag eller regnig oktoberkväll är soffan som gäller (med levande ljus och en rykande varm kopp te vid sidan). Läsning är som bäst, tycker jag, när man kan koppla av och dras in i bokens värld utan att det egna medvetande stretar emot. Om jag inte når detta sinnestillstånd, vilket jag nog sällan gör dessa dagar, blir skönlitteratur inte särskilt njutbar. Därför läser jag mest facklitteratur, artiklar och poesi nu förtiden.
*
Har du någonsin blivit förälskad i en karaktär i en bok? Vem i så fall och varför?
Nej, det tror jag inte. Jag blir mest förälskad i riktiga människor. Och vissa låtar.
*
Vilken bok älskar du att upptäcka igen?
När jag gick i tvåan i lågstadiet var jag väldigt rebellisk i skolan. Jag skulle alltid göra saker på sätt som läraren tyckte var “fel”. När vi i klassen skulle föreslå böcker för högläsningen valde jag “Staden som försvann” av Stephen King. Läraren tyckte självklart att den inte passade: den var för lång, för läskig och en vuxenbok. Jag minns inte vilken bok som valdes till slut, men uppeldad av lärarens orättvisa behandling tog jag hem boken och läste den under några skräkfyllda dagar och kvällar. Sen kunde jag berätta för mina klasskamrater om det hemska huset, den ruttnande kroppen som hängde flinandes från nån takbjälke därinne, samt en rad andra episoder som (ibland) gör herr King så läsvärd. Sen dess har jag läst den sju gånger och konstigt nog finner jag fortfarande saker som rubbar min tankevärld.
*
Det är också speciellt att gång på gång återupptäcka en bok som präglat min barndom så mycket när boken i sig just handlar om en författare som återupptäcker sin egen barndoms mörka landskap.
*
Vilken bok ska man undvika till varje pris?
Jag köpte en gång en psykologibok som jag inte minns namnet på. Den handlade iallafall om hur människor kunde sammanfattas i olika typer utifrån hur de handlade. Det hela var ett skrattretande koncept där exempelvis typen “pansarvagnen” var en sån som körde över folk pang på, medan “krypskytten” mer subtilt försökte sätta kuggar i hjulet i det dagliga livet. Den totala dumhet och brist på kritiskt tänkande som bokens författare visade upp fick mig att kasta bort den. Jag uppmanar alla att aldrig läsa den. Själv har jag lyckats bra eftersom jag ju inte ens minns vad den heter…
*
Vilken bok är ett måste att läsa för en tonåring?
Någon borde skriva en bok som får tonåringar att förstå att det finns ett liv efter tonåren. Men ingen lär lyckas med det. Ingen har lyckats övertyga mig om att det finns ett liv efter trettio.
*
Vilka tre böcker är dina favoriter genom tiderna?
När jag var tonåring läste jag “En dag i Ivan Denisovitjs liv” och “Brott och Straff”. Dessa har stannat kvar i mitt hjärta. För fem år sedan läste jag “Sjömannen som föll i onåd hos havet” av Yukio Mishima, och det var en helt fantastisk bok. Det få bli de tre.
*
Vilket är ditt bästa läsminne?
Jag vet inte, det är ärligt svårt att välja. Jag har många lässtunder jag minns med ömhet. Jag minns hur madrassen luktade när jag läste “Ingen tobak inget halleluja” i sommarstugan med Nick Caves “Tupelo” på högsta volym. Det var en fin dag. Senaste läsminnet är när jag febrig läste “Pestens tid” och världen runtomkring (alltså den verkliga världen) var i full fart med att uppgradera svininfluensan till pandemi-nivå. Själv hade jag nog bara nån vanlig feber. Men det var spännande att höra undergångsklockorna och i boken få en försmak av vad som skulle komma.
Hmm… En skola som i hemlighet utbildar kvinnliga legosoldater som tvingas ta in pojkar… Lovande grundplot för den här serien som tyvärr inte har hunnit så långt än. Men jag kommer att hålla ett öga på den ett tag, det kommer jag.
Jag kan inte komma över den här serien. Har tänkt på den hela kvällen. “Family Portrait by Clarissa” heter den och den är helt enkelt så bra. Ganska mörk, och gjord med fantastisk fingertoppskänsla. Inte är den lång heller, så vem som helst borde ha tid att läsa den. Gör det, tycker jag.
Åh, enda sen jag såg prequelen till Alan Wake:Bright falls har jag suktat efter spelet. Jag blev uppslukad av historien direkt. Den är mörk och mystisk och oförutsägbar. När jag i DNs lyriska recension dessutom fick reda på att spelets manusförfattare är Rhianna Pratchett, dottern till Terry Pratchett - min absoluta favoritförfattare i alla kategorier - ja, då började jag närmast steppa av upphetsning. MEN, ja, det finns ett för min del stort men: Det jäkla spelet ges bara ut till Xbox 360. Jag har inget Xbox 360. Och Xbox 360 är dyyyrt. Spelet är också dyyyrt. Men. På Något Sätt. Ska Det Gå. Jag vill uppleva den berättelsen. Jag ska uppleva den berättelsen.
.
(Säger hon, börjar tala om sig själv i andra person och dreglar ned tangentbordet. Dags för en kall dusch tror jag.)
.
Min recension av Nene Ormes “Udda verklighet” har publicerats på webben nu. Jag är så glad både över boken och över författaren av många skäl. Dels är de, tillsammans med nystartade Styxx förlag (imprint till Kabusa) ett tecken på att svensk fantastisk litteratur är på frammarsch, något som jag har väntat på sen jag började läsa vuxenfantasy i 12-års-åldern. Det är fullt möjligt att coola Nene Ormes kommer att ge oss fler fascinerande fantasiresor i framtiden. Dels är det en riktigt bra bok.
*
Men när ni läser boken: Tänk på att det svarta på kanten av sidorna färgar av sig när det blir fuktigt. Kanske inte det bästa när man ligger på stranden och just har badat. Men snyggt är det!
Familj: Mamma, pappa, två småsystrar och en lillebror, Fanny, Josef och Filippa, 14, nästan 12 och 10 år gamla, och 3 små kissemissar.
Ålder: 15, fyller 16 i oktober.
Gör: Pluggar, börjar första året på gymnasiet till hösten på Omvårdnadsprogrammet och bloggar påhttp://enbartmoa.blogg.se
Kuriosa: Jadu, det är nästan så jag måste slå upp kuriosa för att riktigt veta vad jag ska skriva, vad är det som är speciellt med mig? Om vägen ur från anorexins mörker är rubriken på min blogg, för det är precis vad jag är! Jag kämpar till tusen för att en dag vara frisk och kunna hjälpa andra flickor och pojkar som snubblat på bananskalet som kallas ätstörning, redan nu försöker jag göra allt vad jag kan för att, samtidigt som min egen behandling fortskrider, peppa andra, friska som sjuka, till att må lite bättre.
När är det som bäst att läsa?
På kvällen, efter tandborstningen och efter att man lyckats torka bort de sista sminkresterna. Iklädd en mysig pyjamas och inbäddad i duntäcket. Med sänglampan tänd (som inte längre existerar i mitt rum, hemskt!) och en trevlig bok. Ni måste väl hålla med om att det bästa sättet att somna är när ögonen slår ihop gång på gång efter att man legat och läst i flera timmar?
Har du någonsin blivit förälskad i en karaktär i en bok? Vem i så fall och varför?
Haha, jadu, jag läste första Harry Potter-boken som 7 åring, när jag var ungefär i den åldern skrev jag i min dagbok; HEMLIGT! Jag är kär i Harry Potter!
Det var verkligen min drömvärld, att få komma bort från den riktiga livet till något som inte ska existera egentligen, där alla är bra och snälla. Jag antar att det snyggaste jag visste år 2001 var runda glasögon och blixtformade ärr?
Vilken bok älskar du att upptäcka igen?
Jag läser många av mina böcker om och om igen, det är lika kul varje gång. De mest lästa är väl de där som man bara läser, man behöver inte tänka, man vet redan slutet, jag vet inte riktigt vad jag ska dra för exempel… “Sanning och Konsekvens”- böckerna av Cathy Hopkins och “Killar, kompisar och…” av samma författare är hemskt vällästa likaså Kitty-böckerna.
Vilken bok ska man undvika till varje pris?
Finns det sånna böcker? Jag vill då påstå att jag har läst en hel del böcker, men det är inte många som aldrig har blivit utlästa, alla får sin chans!
Vilken bok är ett måste att läsa för en tonåring?
Hemskt unikt svar här alltså; Twilight-böckerna av Stephanie Meyer! Den enda person som lyckats undgå att se filmen/läsa böckerna, massa smisk på dig! Helt, helt underbara är de ju! Hur förklarar man dem? Som en vanlig kärlekshistoria med tre droppar extra spänning som stavas vampyr vilket helt plötsligt ändrar om storyn och gör den extremt spännande! När sista boken kom ut, “Så länge vi båda andas”, var jag nära tårar när jag fick veta att vissa hade lyckats köpa boken innan release datumet, jag skrek av glädje när pappa kom hem med den och två dagar senare var även den utläst. Så du som inte läst boken, det spelar ingen roll om du råkar vara 50+ och inte längre räknar dig själv som tonåring, LÄS DEM!
Vilka tre böcker är dina favoriter genom tiderna?
Oj, bara tre böcker? Ska vi säga tre bokserier?
- “Sagan om klanen Otori”, fem böcker som jag och två vänner kunde disskutera i evigheter, om och om igen. Undra om jag ska plocka fram dem igen?…
- Harry Potter -serien, även dessa böcker är så nötta att pärmen lossnar på vissa av dem, jag tror jag räknade att jag hade läst de tre första böckerna sju gånger, och då var jag…11 kanske?
- Och självklart Twilight serien, som jag redan förklarat, u n d e r b a r a !
Vilket är ditt bästa läsminne?
Oj, det måste nog ha varit när jag låg i vardagsrummet under en mysig filt tillsammans med de sista sidorna ur “Sagan om klanen Otori - Vid hägerns skarpa skri”. Pappa spelade någon gammal musik och jag tyckte det var så sorglitgt att boken tog slut, Takeo hade ju blivit min vän, jag kunde inte bara slå ihop sidorna och sedan gå därifrån för att lämna honom helt ensam. Oj, vad väl jag kommer ihåg det där, det var så hemskt tragiskt och allt var så hemskt. När jag, efter många “vilominuter”, ändå hade läst ut boken var jag inte sen på att springa uppför trappen och hämta den första boken, Över näktergalens golv och åter igen läsa igenom dem.
Ingen kan ha missat det vid det här laget. Jag är en stolt boknörd. Förmodligen är rätt många av er också det, i alla fall på någon nivå. Missuppfatta mig inte - det är en klockren komplimang. Jag älskar nördighet. Det har kanske också varit svårt att missa att jag är feminist. Och nu har jag hittat en blogg som kombinerar generell nördighet och feminism. Den heter “Roleplaying is so Gay” (ingen aning om varför den heter så) och har en helt underbart bra och relativt kort introduktions”kurs” till nördfeminismen. Det är en glädje att läsa, så jag tycker att ni ska ta och göra det också. Det är ju dessutom helt graaaaatis ;-)
* Sommar på stranden i boknördens tecken
*
Och om du känner dig träffad: Kolla in Geek Women Unite (Sweden) på Facebook. Där finns också Geek Women Unite (Västerbotten), men den gruppen är än så länge ganska sömnig. Kanske har du lust att pigga upp den?
*
Missa inte heller Proud Nerdy Geekgirls (PNG) där jag och ett gäng andra nördar sam-bloggar om passionerade specialintressen och annat relevant.
*
Namn: Michael Öhrnberg Familj: -
Ålder: 34
Just nu: alltid aktuell med beats, breaks & big smiles 2.0. I alla fall för de trogna 15 läsarna. Kuriosa om dig själv:
Dalmas i exil som lever för sin skivsamling, zombie comics och Dr. Pepper. Planerar nu en flytt från Göteborg samtidigt som jag har bestämt mig för att se alla Woody Allens filmer i kronologisk ordning. Frågan är bara var jag ska flytta och när jag ska hinna se filmerna.
När är det som bäst att läsa? I sängen, i soffan, på spårvagnen, väntandes på en kompis på stan m.m. Det finns enligt mig inga dåliga stunder att läsa. Jag har alltid en bok med mig och läser när helst jag kommer åt.
Har du någonsin blivit förälskad i en karaktär i en bok? Vem i så fall och varför/varför inte? Jag har känt medlidande med karaktärer. De har gjort mig glad, ledsen, arg och illamående. Men jag har nog aldrig blivit förälskad i en karaktär. Kan inte riktigt svara på varför.
Vilken bok älskar du att upptäcka igen? Det finns ett par stycken som jag alltid återkommer till. Men en av de absoluta favoriterna är Microserfs av Douglas Coupland. Har läst den boken ett tiotal gånger minst och tröttnar aldrig.
Vilken bok ska man undvika till varje pris? Dan Browns samlade verk. Tycker inte att det krävs en närmare förklaring på det. Låt även gärna Angela’s Ashes av Dan McCourt och Pojken som kallades Det av Dan Pelzer vila på hyllan. Angela’s Ashes är nog den absolut tråkigaste bok jag någonsin läst och serien av Dan Pelzer är, trots sitt i grunden viktiga budskap, dåligt skriven och det finns klart bättre böcker i det ämnet. Läs då hellre Please, Daddy, No av Stuart Howarth. Den berör samma ämne, men känns betydligt mer ärlig och utan självmedömkan.
Vilken bok är ett måste att läsa för en tonåring? Väldigt svår fråga då jag nog inte ens när jag var tonåring läste typisk tonårslitteratur. Jag får väl istället nämna två böcker som var viktig för mig som tonåring, och som öppnade mina ögon för orättvisorna i världen och hjälpte till att forma mig till den jag är idag. Och det var The Autobiography of Malcolm X samt Soul on Ice av Eldridge Cleaver.
Vilka tre böcker är dina favoriter genom tiderna? Även det är nästintill omöjligt att svara på, men just idag så får det nog bli (utan inbördes rangordning):
High Fidelity av Nick Hornby
The Dice Man (Tärningsspelaren) av Luke Rhinehart
American Psycho av Bret Easton Ellis
Tillsammans har dessa tre böcker nog allt vad jag söker inom litteraturen. Humor, nördar, musik, våld, tankeställare och ren läsglädje.
Vilket är ditt bästa läsminne? Det finns alldeles för många sådana för att nämna någon enskild. Jag måste nog ta fram valfri Sherlock Holmes bok av Sir Arthur Conan Doyle då det nog var han som i tidiga år väckte ett intresse för litteratur som lever kvar än idag.
Eftersom jag är i grunden nyfiken så kommer det att bli en ny följetong här i bloggen. Det går ut på att jag kommer att skicka frågor om böcker och läsning till en blandad kompott av coola och intressanta människor. Sen kommer jag att publicera deras svar här på bloggen. Det blir spännande tankar och intressanta boktips. Jag är pepp!
Jag har fixat en Läserskan-sida på Facebook. Det bara sitter där och väntar på att du ska klicka Gilla/Like. Perfekt för dig som gillar Läserskan men som inte vill ha RSS-feeden på din Wall (så som det blir om man använder NetworkedBlogs där Läserskan också finns med).
‘
Umeå Studentradio kommer att göra en maratonsändning under Yran. Under maratonsändningen kommer de att ha tävlingar med helt grymma priser varje halvtimme. Bland priserna finns festivalbiljetter till Roskilde. Lyssna och tävla! Frekvensen är 102,3.
Sagor har kraft. Inte bara i sin egen värld utan även här, i det vi kallar verkligheten. Thomas Lerner skrev en bra artikel om det i DN: “Sagans prinsessor lär oss att tackla livet”. Den beskriver väldigt fint hur sagan kan hjälpa en människa när livet är svårt och sätter fingret på varför jag är en sån fiktionsnörd med en liten extra passion för Carl Jung och hans teorier kring analytisk psykologi. För den som blir nyfiken men inte vill dyka direkt in i Jungs egna teoretiska texter kan jag rekommendera “Kvinnor som slår följe med vargarna” av Clarissa Pinkola Estées.
Läser Stina Zethraeus DN-recension av Emma Adbåges bok “Leni är ett sockerhjärta”. Jag håller med om att boken är helt underbar, jag har bland annat tipsat om den i en Värt att läsa. Men det är två stycken i Zethraeus recension som skaver:
*
“Däremot kan man undra om det verkligen är middag som pappa serverar när texten säger det. Lök äpple och macka, inget mer? Och är det inte lite väl skitigt där vid kaffekokaren? Finns det en bakomliggande tanke med att Leni är ”stor” fast ändå liten – och var håller mamma egentligen hus?
*
Adbåge hintar visuellt, men som läsare blir man inte helt säker på vad det är hon antyder. För i nästa sekund drar pappa i väg med dammsugaren iklädd fånigt förkläde och hårklut.”
*
Varför skulle det ligga potentiell misär i att det är ostädat och ingen mamma finns att se? Jag tror inte att det är ovanligt med smulor och stök hon småbarnsföräldrar utan att det innebär att barnet får ta för mycket ansvar. Skönt att se tycker jag. Lenis pappa verkar heller inte ha några problem med att hon går från rollen som stor till rollen som liten - han är ju hela tiden rösten som undrar om Leni verkligen är så stor, rösten som Leni tar stöd mot. Jag ser det snarare som om han är med leken när han serverar “vuxenmat”. Jag tror inte att barn som verkligen måste vara stora envisas med att leka stora. Och varför är förklädet fånigt? Han vill väl inte bli skitig kläderna. Jag gillar att han uppenbarligen inte bryr sig om könsnormen att män inte ska ha förkläde och hårklut. Plus i kanten liksom.
*
Men det som stör mest är frågan “Var håller mamma egentligen hus?”. Det kanske inte finns någon? Han kanske är ensamstående pappa eller har varannan-vecka-vårdnad. Det är inte ovanligt och det är också befriande att en sådan familj skildras utan att det är något konstigt med det - på samma sätt som böckerna om Alfons är befriande. Att börja fundera om något är fel för att ingen mamma syns till tycker jag är förminskande gentemot alla pappor som lever upp till sitt föräldraansvar - vare sig de är ensamstående, pappalediga eller helt enkelt är föräldrar.
*
Jag var på biblioteket häromdagen. När jag skulle fråga bibliotekarien om en SOU var till utlån så berättade hon att hon läser min blogg (men inte brukar kommentera). Det var första gången som någon som jag aldrig träffat förr känt igen mig för det jag gör här. Så jag blev lite tagen på sängen - huvudet var fullt med uppsatsfunderingar. Men eftersom du läser min blogg så kan jag ju ta igen mitt allmänt förvirrade intryck här:
*
Så: Hej! *vinkar* Jag blev jätteglad av att höra att du läser min blogg - jag blev liksom rakare i ryggen resten av dagen. SOU:n gick bra att låna och du hade en jättesöt klänning.
*
En av de häftigaste läsupplevelserna för mig på sista tiden är böckerna om Kiki Strike av Kirsten Miller. De fem huvudpersonerna är världens coolaste grupp av 14-åriga agenter som utforskar och vänder upp och ner på New York. Mellan varje kapitel finns praktiska manualer för allt mellan hur man skuggar någon till hur man på bästa sätt förbereder sig för en expedition till okänd plats. Samt en beskrivning av hur man förbereder sig för att vara med på TV. Översättningen till svenska av “Skuggornas stad” är ganska kass. Den gör inte boken rättvisa så läs den gärna på engelska. Om det känns motigt så läs den för all del på svenska, sen kan ni protestera det dåliga språket till B Wahlströms eller översättaren Kjell Waltman - Kirsten Miller själv skriver som sagt mycket bättre än så. Jag läste bok 2, “The Emperess Tomb”, på engelska så den översättningen kan jag inte uttala mig om.
.
.
.
Men egentligen skulle jag ju berätta omAnanka’s diary. Det visar sig nämligen att medan vi väntar på nästa Kiki Strike-bok (Hey, Kirsten! What’s taking so long? I know you have written one that’s unrelated to Kiki, but anyways…) så skriver karaktären Ananka, jagberättaren i böckerna, en blogg på nätet. Där uppmärksammar hon alla möjliga underliga saker som dyker upp planeten över. Om du gillar det udda så ta en titt!
.
AdLibris har öppnat en systerhemsida, AdLibris Kids, som endast säljer böcker riktade till barn mellan 0-12 år. Jag uppskattar särskilt att de har valt att ha med funktionen Bibliotekarien tipsar. Bibliotekarier är generellt sett kunniga både vad gäller själva litteraturen och målgruppens smak. Och en massa andra saker. Men varför måste den tecknade bilden av bibliotekarien på AdLibris Kids hemsida se så präktig och tråkig ut? Stoooora, runda, bruna glasögon, en aprikos cardigan med skjorta under och allmänt runda drag som matchar glasögonen. Hon ser åtminstone lycklig ut - inte i närheten av att hyscha någon, vilket jag antar är ett framsteg. Mer gosedjur än kontrollfreak. Men hon ser ut som en människa som läser istället för att leva, och kanske också bor i ett hus av böcker inne på biblioteket vilket är ett imageproblem som bibliotekarier dras med. Så det skulle vara sjysst om AdLibris hade valt att undvika att förstärka den bilden.
.
Det var också intressant att läsa testpatrullens åsikter om böcker. Testpatrullen är en samling barn inom hemsidans målgrupp som läser, kommenterar och betygsätter böcker. Som förväntat fick LasseMaja-böckerna fyror och femmor av testpatrullen. De är som sagt väldigt populära. Det intressanta är att jämföra barnens omdömen med den recension av Campingmysteriet som Andreas Palmaer skrev i DN. Han använde beskrivningar som “lama mysterier”, “Lasse och Maja saknar själva all form av personlighet” och språket kallar han “menlöst”. Det är helt enkelt väldigt tydligt att smaken är delad. Sååå, vem ska man lyssna på? Barnet/läsaren eller den vuxne recensenten? Båda? Vad tycker ni?
Häromdagen upptäckte jag att författaren Neil Gaiman har valt att publicera några noveller på sin blogg. Jag hittade dit via berättelsen “How To Talk To Girls At Parties” som handlar om en övervärldslig kväll på stan, en lätt surrealistisk men ändå ganska vardaglig historia om någon form av eteriska utomjordingar. De andra novellerna har jag valt att vänta lite med att läsa för att dra ut på det goda. Neil Gaiman är en av de riktigt bra och stora författarna inom fantastisk litteratur och att upptäcka att han delar med sig av material gratis får mig att tycka ännu bättre om honom. Det är också en bra chans att testa på hans texter om man inte läst något av honom innan - känna på språket och tankarna lite innan det är dax att dyka ner i en fullängdsbok.
Tidningen Nemi har bytt förlag och i och med det fått några nytillskott bland sidorna. Mest intressant tycker jag att Bill Willinghams “Fabler” verkar. Den går som följetong med start i senaste numret och handlar om sagofigurer som lever i exil i New York - i första avsnittet inleds en mordgåta. Nu har jag aldrig haft tålamod med följetonger egentligen så det kliar redan i fingrarna efter att få tag på seriealbumen där hela berättelsen kan läsas i en stor bit… Men glad är jag för att ha fått reda på dess existens!
Spenderade lördagskvällen med att vårda min onda hals och titta på animé. Det blev “The girl who leaped through time”, ett drama om beslutsångest och insikten om att tiden rör sig framåt även om vi inte är redo. Det är i alla fall min tolkning av filmen. Den passade mitt humör utmärkt eftersom livet för närvarande känns fullt av beslut, omvärderingar och tidsbrist.
*
Se den, i alla fall. Berätta gärna vad ni tycker, för ju mer jag funderar på filmen desto fler sammanfattningar av vad den egentligen handlar om kan jag tänka mig… Mycket bra och lite frustrerande!
* Klicka på bilden - den är en länk till filmtrailern på You Tube
Lovely! “Eldbärare” höll vad den lovade. Vi talar om andra delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet (första delen heter “Ondvinter”). Jag var tveksam till en början eftersom den inledande berättartekniken bygger på att en av huvudpersonerna, Wulf, sitter och berättar vad som har fört honom och hans syster Sunia fram till den punkt och plats där berättelsen börjar. Jag är generellt sett inte helt förtjust i detta grepp. Det tenderar att göra mig otålig - “menåååå, jag vet ju redan att ni överlevde/kom fram/gifte er/fick sju barn (eller vad det nu kan vara) - kom till sak någon gång!” brukar jag känna. Det tog med andra ord lite längre än vanligt att komma in i berättelsen, men det var helt värt ansträngningen.
.
Wulf och Sunia fortsätter på sin resa mot ett frustrerande okänt mål, en resa som de utan att veta om det blivit förberedda på sedan de var små. De kämpar för att få behålla sina individuella styrkor och personligheter, trots att mycket av vilka de är och vad de kan går emot traditionerna. Inte minst utmanar de genusnormerna. Ondvintern, kylan som för med sig hopplöshet och stagnation, fortsätter med sina offensiver, men det finns de som helst blundar inför detta faktum.
.
Jag gillar verkligen upplägget på det hela. Resan och kampen för att nå ett mål som man inte vet något om, tilliten som är nödvändig för att fortsätta och hotet bestående av att de som var levande blir till själlösa maskiner - det är tankar som säger en del om de problem som man hela tiden kämpar med som människa. Att försöka leva så meningsfullt och gott som möjligt utan att kunna tjuvkika på facit. Att inte ge upp, att behålla känslan och passionen även i vardagen. Skillnaden är väl att i den här fiktionen så finns det en eller flera dolda planer - vad de består av och huruvida de är, tja, bra för de inblandade, återstår att se - men de finns där och texten är facit.
.
Kanske är det en av orsakerna till att det är så otroligt skönt att läsa. Allt det där som kan vara en enda röra i verkliga livet - känslor, motiv, tankar - får form och gränser i fiktionen. Om så bara genom ordens inneboende natur - att avgränsa genom att beskriva. Att välja ett ord före ett annat ger skeendet en fast betydelse, något som kan vara oerhört trösterikt i sin illusion av påtaglighet och mening… Men livet har förstås sina poänger det med, i all sin gränslöshet. Det är bara lite svårare att få grepp om. :-)
. P.s. Jag vet inte om det är meningen, men Anders Björkelids utmärkta användning av ordet “bitvarg” kändes som ett internskämt till alla som har koll på snöröjarterminologi. Gjorde konstiga saker med stämningen i läsningen för mig, så läs snöröjarterminologi-länken på egen risk… ;-) D.s.
När ni har vägarna förbi tycker jag att ni ska dyka in på nya, fräscha Ålidhemsbiblioteket! Det blev ett lyft på så många sätt, inte minst bokstavligt eftersom taket är betydligt högre än på det gamla biblioteket. Min favoritdel är absolut det lilla kupolförsedda krypinnet på barnavdelningen. Vilket är ert bästa bibliotek förresten? Funderar på att biblioteksturista någon gång inte allt för långt in i framtiden.
.
Men nu är det valborgsfirardax! Jag passar på att minnas min mormor Valborg extra mycket den här helgen, när det nu är dax att hälsa våren välkommen
♥
Snart är det dax för björkskott i exakt denna gröna nyans, hurraaaa ;-)
Varför, varför måste alla gratis toaletter ersättas med betaltoa? Det är ju rentav förnedrande och diskriminerande mot alla som har magsjukdomar och/eller är fattiga. Jaa, det finns faktiskt fattiga även i vårt fina samhälle, jag har själv varit i den positionen. Det handlar alltså inte om oansvarig hantering av pengar, utan om att faktiskt inte ha tillräckligt från början. Då kunde valet stå mellan att lägga pengarna på ett toalettbesök när man kommit fram till affären, eller att chansa och köpa det där paketet makaroner (eller vad man nu var där för) som man inte har råd med utan den där femman - och det är inte kul att stå och hoppas på det bästa i kön till en matvarubutik. Men valde man toalettbesöket var hela processen med att ta sig till affären i onödan. Har man då dessutom till exempel IBS, vilket är fallet för mig, så kan en timmes handlande lätt uppgå i 30 kr eller mer i extra toa-avgifter. Det är som att ha en personlig gerillakrigare i magen.
.
Det finns många människor som hålls gisslan av sin mage. Man vågar knappt lämna hemmet för att man inte vågar gå för långt ifrån en toalett. Det är ett enormt socialt stigma - varför göra det tyngre genom att sätta ännu ett hinder i vägen. Jag vet att det finns argument för dessa tortyrmanicker där man ska lägga i en (1) femkrona eller fem (5) enkronor, men det skiter man bokstavligt talat i när detta är vad som står emellan total förnedring och säkerheten. Att då stå och leta pengar är det sista man vill, och tanken på det hela kan vara så skräckinjagande att man väljer att stanna hemma. Särskilt provocerande är det när dessa betaltoaletter sitter i anslutning till kommunala och statliga organisationer som finns där För Vår Skull och drivs med Våra Skattepengar, men som ändå väljer att sätta hinder för att folk med ont om pengar eller magsjukdomar ska kunna känna sig lika mycket värda som vem som helst. Det är ju meningen att ni ska vara The Good Guys! Det ska vara en mänsklig rättighet att värdigt få gå på toaletten - det är ju inte direkt ett behov man kan komma undan.
.
Så: TACK! till alla snälla och omtänksamma människor som lämnar dörren till betaltoaletten öppen av vänlighet till den som kommer efter. Och tack till alla som håller sina offentliga toaletter gratis och tillgängliga (ni vet vilka ni är). Ni får dagens ros av mig.
När jag får ett recensionsexemplar i min hand så hoppas jag alltid att det ska vara en bra, eller i alla fall en ok och underhållande bok. Konstigt vore det väl annars? Jag lägger trots allt en massiv del av min tid på att läsa och då vill jag så klart gärna känna att jag lägger den tiden på något som är givande och, tja, värt det. Men ibland är böckerna som passerar mina händer och mina ögon mindre lyckade. Nåja. Katastrofala.
.
Jag har 4 recensionsexemplar från Sagolika förlag. Jag har brottats med hur jag ska formulera mig kring dessa böcker länge nu. Nästan i ett år. Problemet är att det är så mycket som är fel att jag nästan inte kan särskilja problemen.
.
Sagolika är ett förlag med goda intentioner. De skriver på sin hemsida att de vill ge barn möjlighet att i större utsträckning kunna välja själva vilka de vill vara - välja nya vägar. De vill främja det normbrytande, det berättande och det egna läsandet. Under rubriken “Bryt normerna” skriver de:
. Det är vi vuxna som måste ge alla barn förutsättningarna att okritiskt se sig om i världen. Barn bär på de fördomar vi ger dem. Barn är så öppna som vi tillåter dem att vara. Vem som helst ska kunna älskas oavsett kön, ålder, utseende, hudfärg eller religion. Vi tycker att det är så otroligt viktigt att barn får vara barn så länge det går. Att sagorna som barn läser eller får lästa för sig ger dem just det som de behöver för att utvecklas till empatiska och fördomsfria vuxna.
.
Men vänta nu? “[…] ge alla barn förutsättningarna att okritiskt se sig omkring i världen.”? Det kan vara ett skrivfel, det där med “okritiskt”. Troligen är tanken att barnen ska få ett öppet förhållningssätt till omvärlden. Kanske handlar det om en missuppfattning om vad kritik innebär. Många tror ju att kritik är något negativa, att det är att vara dömande. I själva verket kan kritiken vara en oerhört kreativ kraft eftersom den han en granskande och värderande funktion som lika ofta kommer med positiva som negativa utlåtanden. Jag läser lika kritiskt när jag kommer fram till ett positivt omdöme om en bok som när jag kommer fram till ett negativt sådant.
.
En okritisk människa tror på allt som den får höra. En okritisk människa ser ingen skillnad på propaganda och nyheter, reklam och konsumentupplysning. En okritisk människa tar SMS-lån för att banken vill “hjälpa till”. En okritisk människa är en människa som är lättlurad och inte kan undersöka saker på djupet. En okritisk människa gör inga analyser. En okritisk människa ifrågasätter inte fördomar. Risken är betydligt större att en okritisk människa blir fördomsfull än att hon blir fördomsfri.
.
Poängen är att kritik är som bäst när den är informerad, när för och emot har vägts mot varandra och erfarenheten har fått arbeta som resurs. Kritik är ärliga åsikter som är baserad på kunskap. Bra utförd kritik ger oss möjligheten att lära oss något nytt om vi är öppna för det. Dåligt utförd kritik, eller en slutenhet inför negativ kritik kan sänka oss. Få oss att tappa lusten. Det är därför jag tycker att det är tungt när jag måste skriva negativ kritik - även om jag gör det så sakligt jag kan och hoppas att det kan föda något nytt. Men en del av mitt arbete är konsumentupplysning och därför tycker jag också att det är ett ansvar som jag har gentemot mina läsare… Med det sagt:
Tyvärr så är just “okritiskhet” det ord som bäst beskriver hur jag upplever Sagolikas böcker. Alla 4 böckerna har skrivits respektive illustrerats av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist. Skåhlberg och Dahlquist är också förlagets grundare. Kanske är detta orsaken till denna brist?
.
Vi kan börja med “Kalle med klänning”. Historien börjar bra med Kalle som hälsar på hos kusinerna. Det är varmt och han vill liksom dem ha en sval sommarklänning istället för sina shorts och sin klänning. De ger honom en av sina urvuxna klänningar och han blir så fäst vid den att han knappt vill ta av sig den. Kalle går till skolan i klänningen och blir såklart utsatt för kritik. Och här börjar det barka utför. Kalle levererar ett fint och tillrättalagt försvarstal för klänningen. På gympan visar det sig att Kalle, som normalt sätt inte är något vidare på fotboll, plötsligt lirar boll som ett proffs. För han har en “målgörarklänning”. Och då vill alla killarna i klassen också ha klänning - för då blir man bra på fotboll. Så småningom övertalar Kalle sin morfar att använda klänning för att bli bättre på att spela golf. Morfar går inte oväntat från att vara kass till att bli ett golfgeni och alla gubbarna tar efter. Kalles pappa tar på sig en klänning för att bli bättre på jobbet som bilmekaniker. Och alla män vill plötsligt ha klänning för att bli bättre på jobbet.
.
Vad är sensmoralen i detta? Jo! Ta på dig klänning, mannen, och bli bättre på bollsporter. Lyckas i karriären. Var i hela friden är det normbrytande i detta? Det enda som omvärderas är klänningen som klädesplagg - inte de manliga könsnormerna. Män och pojkar ska fortfarande mest vara bra på sport och på jobbet. Klänningen blir verktyget för att lyckas på de traditionellt maskulina konkurrensområdena - men det blir ingen verklig förändring i kulturen. Snarare förstärker det maskulinitetsnormen om att män ska ta till vilka redskap som än kan föra dem framåt inom dessa områden - det är viktigt att vara bäst och implicit också vara en god försörjare. Att många av de klänningsbärande männen i boken uttalar sig om hur snygga de är i klänning ändrar inte detta.
.
.
(För övrigt kör Kalles mamma Arlanda Express, tåg med en maxfart på 200km/h och en vardagsfart på över 100km/h. Men hon lyckas ändå sträcka ut huvudet genom hyttfönstret och vinka åt Kalle när han spelar fotboll i dungen. Livsfarligt.)
.
“Jag älskar dig så mitt hjärta brister” är berättelsen om flickan som är kär i pojken med Downs syndrom. Jag är ingen expert på handikapp, så jag bad några kunniga människor som arbetat med bland annat Downs syndrom hos både barn och vuxna i hela sitt yrkesliv att läsa och komma med input. En av dem är arbetsterapeut och en arbetar på ett boende för människor med handikapp. Deras reaktioner var att:
- Sådär pratar generellt sett inte ett barn som har Downs.
- Sådär beter sig generellt sett inte ett barn som har Downs.
- “Jag tycker väldigt mycket om många av människorna jag har träffat som har Downs syndrom, men det finns problem med det [handikappet] också, som boken ignorerar. Det blir en romantiserad och förskönande bild. ”
- “Boken verkar vara byggd på fria fantasier utifrån hur författaren tror att det är.”
- Slutet är helt enkelt absurt.
- Boken är obehagligt spekulativ
.
.
Obehaglig är också ordet som jag väljer att beskriva boken med. Till att börja med är huvudpersonen Selma är obehagligt fanatiskt fixerat förälskad i Hugo. Hon verkar inte tänka på så mycket annat än Hugo, vad Hugo tycker och tänker, hur hon ska roa Hugo. En dag bjuder Selma hem Hugo på skattjakt. Selmas mamma är positivt inställd tills Hugo står i hallen och hon ser att han har Downs. Då gör hon en helomvändning och vill mest bara ha ut Hugo ur lägenheten, eftersom hon inte kan hantera honom. Hon “vet inte hur man gör” och upprepar att Hugo är sjuk. Detta är den del i boken som jag faktiskt kan se som trovärdig. Tyvärr har många fördomar om handikapp, även om det turligt nog börjar avta.
.
Hugos mamma kommer för att hämta honom, men han har försvunnit i klädkammaren. Kanske har han blivit slukad av väggen som Selma tror är magisk. När han inte dyker upp tar Selma sin önskekula och önskar att hon vore där Hugo är. Hon blundar och när hon öppnar ögonen är hon inte längre i klädkammaren, utan i ett slott. Hugo står bredvid henne och tillsammans går de ut på balkongen för att möta folket. Alla har “samma vackra ögon som Hugo och samma smittsamma skratt”. Selma känner att hon vill se ut som dem och som Hugo. Hugo ger henne en magisk dryck som ska få henne att se ut som hon vill. När hon vaknar ligger hon i en sjukhussäng. Hon frågar om hon är förvandlad varpå mamman svarar att: “Du är sjuk gumman. Men doktorn säger att det säkert går över.” Selma ser sig i spegeln och hennes ögon ser ut som Hugos, med veck vid ögat. Det är inte uttalat, men Selma har alltså “fått” Downs syndrom - en medfödd kromosomstörning - vid 7 års ålder. Allt för att bli som Hugo.
.
Varför måste Selma bli som Hugo? Duger hon inte som sig själv? Detta att Downs på något magiskt sätt “smittar” henne är knappast främjande för synen på Downs i allmänhet. Jag har hört om vuxna människor som vägrar gå på handikapptoaletter av rädsla för att bli smittade, och som inte varit mottagliga för några motargument. Handikapp smittar inte. Och varför måste all denna förvirrande magi in på slutet - för att magi ska fungera och vara trovärdig ur ett läsarperspektiv behöver den vara logisk i alla fall på någon nivå. Jag får också en distinkt känsla av att denna bok är väldigt beräknande skriven för att lyfta fram De Goda Handikappade. De som är lika bra som icke handikappade - ofta (helst) bättre. Som att man ska behöva prestera för att få sitt människovärde. Jag upplever inte Hugo som en person, utan som en representant för en idé och samma sak gäller Selma.
.
Då så.
.
I “Vem kan älska Ella?” hittas en liten föräldralös flicka av en hemlös gammal dam. Titeln är texten på ett plakat som ligger vid lådan där barnet ligger.
.
.
Ella och Elvira, som damen heter, lever på gatan tills Elvira dör när Ella är 6-7 år. De bor i en koja av plastskynken nere vid hamne, något som inte verkar vara problematiskt på något vis. Livet på gatan framställs som helt ok. Visst att det kanske är lite kallt och lite hungrigt, men värre än så är det inte. Poliser och myndigheter gömmer sig Ella för, de är hot om splittring - inte möjligheter till hjälp. Innan Elvira dör ger hon Ella skylten som fanns med när hon hittades. Ella ger sig ut för att hitta någon ny som kan älska henne. För att ha bott på gatan i hela sitt liv är karaktären Ella oerhört, osannolikt naiv. Efter att ha blivit ignorerad en gång sätter hon sig på en bänk och väntar på att bli hittad. Två män sätter sig på bänken, men de har bara ögon för varandra. De pratar om hur mycket de älskar varandra innan de “[…]rusar fnissande iväg[…]”.
.
Ella stannar på bänken tills männen kommer tillbaka, fint klädda. En av dem glömmer väskan på bänken och Ella hittar deras hemadress. När hon går dit för att lämna igen väskan är ingen hemma, men i väskan finns nyckeln och hon går in. Ella flyttar in i männens stora och välfyllda garderob. Männen, som heter Anton och Adam, märker ingenting och hon bor där i flera veckor. Hon äter massor av deras mat. De märker ingenting. Hon leker med deras saker och vilar i deras säng och de märker ingenting. Till och med björnarna i Guldlock var observantare.
.
En kväll lägger Ella sig i parets säng. De vaknar och blir rasande. Sen, efter att hon har försökt fly genom fönstret, kommer Anton och Adam plötsligt ihåg att de har önskat sig barn i flera år. De gör en total kovändning och det blir pusskalas (hur många 7-åringar uppskattar ett pusskalas från 2 kompletta främlingar) och Ella flyttar in. Ja, bara sådär.
.
Det är mycket som inte stämmer. Livet på gatan som skildras så sentimentalt och utan att problematiseras. Ellas och Elviras naivitet. Anton och Adams fullständiga blindhet. Det finns inte mycket verklighetsanknytning i denna berättelse. Men det mest orimliga är hur karaktärerna fungerar och relaterar till varandra. De verkar mest fungera som robotar. Deras känsloliv är relativt platt, att de känner saker måste skrivas ut - det är ingenting jag skulle se i texten annars. Det är för övrigt något som återkommer i alla böckerna. Karaktärerna verkar styras av impulser och ingen verkar heller ha någon djupare tankevärld. Återigen upplever jag att karaktärerna här är representanter, närmast karikatyrer: Den Goda Hemlösa Kvinnan, Det Älskansvärda Föräldralösa Barnet, Det Kärleksfulla Paret/Föräldrarna (som i detta fall är homosexuella för att visa Hur Bra Det Fungerar).
.
“Prinsessan Kristalla” är i mångt och mycket en traditionell saga. Det är berättelsen om den lesbiska prinsessan som kämpar för att få tillgång till sin vän draken och sin älskade Vilda. Den är också i mångt och mycket den av dessa 4 böcker som jag tycker minst illa om, även om den har en hel del konstiga ologiska hopp och händelser.
.
.
Till exempel så går det inte att tvärgöra upp en eld het nog att smida med bara sådär. I en medeltidsmiljö kan inte en vakt bara vända sig om och brännmärka någon - hur skulle märkjärnet bli varmt? Inte kan man bara rycka åt sig svärd som någon aktivt håller i. Barn märker också sådana här oregelbundenheter, att tro annat är att förakta deras intelligens. Argumentationen för att kungaparet ska tillåta att prinsessan Kristalla och Vilda gifter sig är också väldigt rörig och inte särskilt övertygande…
.
Gemensamt för böckerna är också de tuggummisöta, sentimentala, röriga, översvallande, glittrande bilderna. Detta korresponderar väl med textens egenskaper. Helheten i alla dessa 4 böcker ger ett konstruerat intryck och lämnar mig med en känsla av att jag blir manipulerad på ett ganska tydligt vis. Det finns många goda intentioner här, men frågan är om inte Sagolikas böcker stjälper mer än de hjälper? Det finns i alla fall gott om utrymme för både förbättringar och en dos självkritik.
. Jag tror att detta är det längsta blogginlägg jag har skrivit. Jag hoppas att det gick att läsa. Kanske blev det så långt för att denna text har legat och grott i mig i nästan ett år. Det har varit oerhört svårt att formulera varför dessa böcker har gjort mig så obehaglig till mods. Därför tog det så lång tid för mig innan jag började skriva detta och själva skrivandet har också tagit lång tid.
.
Jag vill avsluta med en varning: Berättelser som är skrivna som politiska manifest blir sällan bra. Det kan mycket väl få finnas sådana tankar och en sådan medvetenhet i bakgrunden. Det skadar inte att det skiner igenom så länge detta sker på ett sätt som inte stör själva historieberättandet. Men karaktärer måste få vara fria och sina egna för att bli trovärdiga. Det blir inte bra när man uppfinner dem för att bevisa en poäng. Även i sagor måste berättelsen och karaktärerna vara trovärdiga - till och med när karaktärerna närmast är att beskriva som arketyper. Sagorna är uppbyggda som de är för att berätta något om hur vi människor fungerar på djupet, våra inre konflikter och behov. Ytan är bara skenbar. Djupet måste finnas där för att sagan ska få bärkraft, annars blir det platt fall. Tyvärr.
Egentligen gillar jag askmolnet. Inte hälsorisker och döda djur såklart, men även om vi knappast drabbas hårt av hindrad import som det ser ut idag så får det mig att tänka. Närproducerat blir samhällsviktigt för mig i en helt ny dimension - inte bara på grund av fraktutsläpp. Fantasin för mig till en plats i tiden där kommunikationerna bryter ihop och landet är självförsörjande. Vilka varor försvinner då från affärens hyllor? Hur skulle det kännas och skulle jag sakna bananerna? Bra att flygresandet minskar också, det kanske ger oss bättre och billigare tåg på sikt. Det är nästan så att jag hoppas att Katla också får ett utbrott snart - naturligtvis helt utan att skada eller döda någon dårå. Men inte förrän jag har gjort min inplanerade resa och besökt Feministiskt Forum. Jag vill kunna åka både dit och hem, tack. Ego, jag vet.
.
Dessutom måste jag lämna igen biblioteksböckerna i Stockholm också. Viktiga frågor…
Eftersom jag nu, helt ogenerat, råkar vara en nörd av den eklektiska sorten så har en ny blogg sett dagens ljus. Den heter Proud Nerdy Geekgirls (PNG). Där skriver jag och mina vänner om våra specialintressen som gör livet värdare att leva. Den har precis kommit igång, men framtiden ser ljus ut. Välkommen in där också!
En bok som hör till de där böckerna som aldrig riktigt lämnar mig har blivit filmatiserad. Det gäller “Flickan från ovan” av Alice Sebold och nästa vecka är det dax. Då ska jag se vad Peter Jackson gjort med den. Jag blir lite nervös när jag läser Karoline Erikssons recension i SvD. Har han tagit bort mörkret och snuttifierat alltihopa? Gjort en äventyrsfilm av dramat? Kanske gör jag ett misstag som går och ser den, kanske kommer läsupplevelsen förstöras? Men det är bara att vara modig och gå dit. Jag måste.
.
.
Böcker om humana spöken och livet efter döden är annars en av mina favoriter bland alla de subgenrer som finns i litteraturen. På något vis verkar det som om vissa livsfrågor blir klarare och bättre behandlade när döden är något som hände i det förflutna. Dessa böcker är ofta oerhört tänkvärda och modiga - fast en del kan bli fåniga såklart, det kommer man inte undan i någon genre. Två böcker (förutom Sebolds utmärkta bok) som undviker den fånighetsfällan är:
.
.
I “Någon annanstans” av Gabrielle Zevin går färden från de levandes land till de dödas över havet. Att resan går över vatten är inte något nytt sätt att tänka sig denna passage - “redan de gamla grekerna” (tänkes med torrt besserwissertonfall) hade ju sin Styx och sin färja. I Zevins bok är dock färjan lite mer i stil med finlandsfärjorna eller något fritt valt kryssningsfartyg. Bokens huvudperson, Liz Hall, hinner under denna båtresa inse att hon är död. Men det är bara början på hennes resa - de har ju inte ens anlänt till hamnen än. “Någon annanstans” är en väldigt fin bok om att acceptera det oundvikliga, hantera det och göra det bästa av det.
.
.
“Sparrow Delaneys hemliga liv”av Suzanne Harper har inte världens mest originella story. Ung (15 år) tjej är ett supermedium som ser andar men vill inte erkänna det eftersom hon vill vara normal. Men en bok behöver inte alltid ha en originell handling för att vara bra - om den är bra och levande skriven vilket denna bok är.
Chansen att födas i Sverige är oerhört liten. Större delen av alla barn som föds ser ljuset i länder med hög barnadödlighet, fattiga förhållanden och ofta stora samhälleliga problem. Detta blir oerhört tydligt i Rädda Barnens kampanj “Livets lotteri”.
.
Kampanjen är också en tävling där man kan vinna en resa till landet där man “föds på nytt”. Resan dokumenteras sedan av Rädda Barnen. Jag skulle så oerhört gärna vilja åka och se hur livet kan se ut i länder där grundförutsättningarna är svårare. Livet kanske inte alltid är enkelt här i Sverige, men om man är förr här så har man i alla fall starka grundförutsättningar för att ha tillgång till mat, kläder och husrum. Vi lär oss läsa och har tillgång till gratis sjukvård som barn. Händer det en olycka så kommer ambulansen. Ni får gärna gå in och stödklicka på min livslott - om jag skulle få åka så lovar jag att berätta mer om resan här på bloggen. .
Jag föddes i Tanzania enligt min nya livslott, var föds du?
. .
För att stödklicka går man in på länken (klicka på bilden), klickar på “Se var Sanna Ulfsparre föddes” (I det här fallet), väntar in grafiken och klickar på “Hjälp Sanna”
Vår relation till sex och kön är viktigt för både hur vi själva och människor i vår närhet mår. Det går inte att bortse från:
.
Å ena sidan kan ett tillfredsställande och positivt sexliv göra oss till leende och mer stabila partners och människor. Å andra sidan kan kränkningar som kopplas till vår sexualitet skada oss på djupet och resultera i svårläkta sår.
.
Å ena sidan kan en tillräckligt tillåtande attityd när det gäller könsroller ge oss en frihetskänsla och glädjen i att utvecklas till hela människor. Å andra sidan kan trånga könsroller göra oss trångsynta och få oss att känna oss både otillräckliga och stympade, både mindre och större än vi tillåts vara.
.
Det finns några böcker om detta ämne som jag tycker att alla borde läs, oavsett ålder och kön. Här är två av dem:
.
.
“Hetero” av Sandra Dahlén är en faktabok om heterosexualitet. Det finns massor av böcker och broschyrer som ger sig på att förklara homo- bi- trans och andra sexualiteter som räknas som queera. Dahlén har vänt på steken genom den här boken som tilltalar heterosexualiteten på samma sätt som queera sexualiteter brukar tilltalas. Resultatet är oerhört intressant och alla som är intresserade av heterosexualitet (vare sig det handlar om praktiskt eller teoretiskt intresse) bör ta sig en titt på denna bok!
.
.
“Respekt - En sexbok för killar” av Inti Chavez Perez är en alldeles ny bok. Jag blev helförtjust i den när jag läste den. Inte nog med att den inte dömer - den skrämmer inte heller. Ändå tar den upp massor med känsliga saker. Jag bad Simon Sundling, 26 år, att läsa den också - ibland är det schysst att få ytterligare perspektiv på det man läser. Han hann med halva boken (innan jag blev tvungen att ta tillbaka den eftersom jag skulle resa). Hans omdöme är att:
. “Boken och dess innehåll är väldigt bra skrivet. Det är bra information och jag känner inte att han utelämnar något, eller någonsin tycker att ett ämne är obekvämt etc. Detta, tillsammans med den neutrala framställningen och det ålderslämpliga språket, är bokens största styrka -jag känner ofta att det är de obekväma ämnena som för sex och samlevnads-lärarna/samhället/föräldrarna (eller var man nu får sin information ifrån) är något som gnuggar av sej på den som lyssnar och får oss att tänka “jaha, det här är känsligt..” eller “oj,det här var inte ok att prata om”.. När det kommer till det här ämnet, oavsett det är i skolan eller hemma eller på tv, så är det vissa ämnen som tonas ner, avhandlas fel/för fort, eller hoppas över, och denna laddning fortsätter i oss. “Respekt” avhandlar “känsliga” ämnen väldigt bra. Det är också skönt att få all informationen samlad i en och samma bok, så man känner att det hör ihop, och att alla delar av sex mm är lika viktiga.
. Personligen tycker jag att boken borde vara tillgänglig på bibliotek, skolan, på ungdomsgårdar eller varsomhelst där ungdomar “hänger”..”
.
En stor poäng med “Respekt” är att det inte bara är själva sexet som avhandlas. Även relationer och attityder gentemot andra tas upp, att vara sjysst är en stor poäng och det enda som inte är ok är att vara elak och skada någon annan. Läsarens eget ansvar och egna beslut tas på allvar av författaren och titelordet respekt används i sin rätta bemärkelse både i och om denna bok. Tills dess jag hittar en bok riktad till tjejer som är lika bra på att informera utan att döma eller skrämma så rekommenderar jag denna även till oss.
Vilka läsdagar det har varit. Jag hade inte tid med Littfest eftersom jag valde att prioritera firandet av min pappas födelsedag (grattis och trefaldigt hurra!). Däremot kom jag in i ett fullständigt flyt i mitt läsande, sådär så att boken knappt går att lägga undan. Läsandet känns lika viktigt som att andas. Det är helt underbart när det händer, men baksidan är att att det blir svårt att få kontakt med mig. Jag är så inne i boken att det folk säger till mig inte riktigt fastnar. Sambon fått sommarvikariat? Det har jag inte hört något om. Förutom att det är tredje gången jag får veta det. Men å andra sidan blev jag tydligen lika entusiastisk alla gångerna och det är ju kul att bli glad… Nåja, efter två pocketböcker på lika många dagar så börjar jag känna mig redo att lyfta blicken en smula. Jag har hört om en intressant utställning på Bildmuseet, Lost and Found: Queering the Archive. Vi får nog passa på att gå dit innan nästa bok får tag i mig - då vet man aldrig hur länge jag sitter fast…
Jag gillar att läsa serier, men det är inte alltid jag vet vad jag ska fortsätta med när jag väl har läst “allt” av den konstnären jag fallit för (fallit är faktiskt ett ord, visst ser det konstigt ut?). Då har jag hittat “Allt för konsten” från Optimal print. Det är relativt tjocka samlingsvolymer av serier om allt möjligt och av en salig blandning av duktigt folk. Ofta har dessa människor gjort större kroppar av arbeten än vad som ryms i antologin, så det är bara att spinna vidare när man hittar något man gillar. Fint va!
.
.
Helt utan annan koppling än att det handlar om just serier så kan jag berätta att jag längtar efter att få tag på ett ex av Alison Bechdels “Husfrid”. Den verkar superintressant. Har någon läst? Ser jag fram emot den med rätta?
Läste just i DN att “Svenska författare känner sig censurerade” av sina förlagsredaktörer. Gick vidare till en nedkortad variant av ursprungsartikeln i Vi läser och det jag ser gör mig både ledsen och irriterad. I våra grannländer blir bilderböckerna mer och mer djärva och konstnärligt utmanande. De tar upp nya ämnen och riktar sig till en allt bredare publik. Det norska samarbetet mellan Gro Dahle och Sven Nyhus (”Snäll”, “Roy”, “Den arge”) är oerhört vackert och fascinerande. De ryggar inte för ämnen som misshandlande fäder (”Den arge”) eller sorg (”Roy”). Stian Hole och hans böcker om Herman är minst lika spännande med deras psykologiskt stillsamma inblicken i en ung pojkes tankevärld. Det är en långt ifrån ofarlig värld och det oförståeliga sociala spelet och den rädsla vi kan känna inför förvandlingar är oerhört närvarande. I Danmark pågår tydligen en stor bilderboksrevolution där mediet utforskas och används till provocerande ämnen såsom mord och abort. Det handlar om att tänja gränser och om att vidga begrepp.
.
Och vad gör vi då i kreativa nyskapande Sverige? Blundar verkar det som. Låtsas som om barn aldrig stöter på alkohol, svordomar, cigaretter och ensamhet. Om vi inte erkänner att det kan vara så i böckerna så kanske barnet inte märker att mosterfarbror är alkoholist, att brorsansyrran som är 15 super på lördagarna och att honhan kallas för jävla fettofan på rasterna. När våra grannar blir allt radikalare gömmer vi oss bland granarna och längtar efter Bullerbyn. För föräldrarna köper inte såna hemska böcker, nej huvva! Och böcker ska ge pengar i fickan.
.
Annika Nasiell på Barnens bokklubb vill inte ha för utmanande böcker eftersom de då i högre grad skickas tillbaka. Och inte får de innehålla magi heller - för det “finns ju inte i verkligheten”. Nej, pedagogiskt ska det tydligen vara - och med det ställningstagandet försvinner hela tanken med boken som nöje och läsning som ett andningshål i vardagen i mina ögon. Nasiell tror att denna försiktighet beror på allt äldre föräldrar - men borde inte äldre föräldrar vara säkra nog i sig själva och därmed kunna bemöta barnens frågor om det svåra? Borde inte också dessa föräldrar vilja uppmuntra barnens fantasi?
.
Det är också intressant att Viveca Lärn pekar ut just de unga redaktörerna som politiskt korrekta och alltså också de som står mest ivägen. Det ska alltså vara redaktörerna i min egen ålder som är värst, min generation som är nymoralisterna. Mina generationskamrater som hindrar Inger Brattström från att skriva att den 16-åriga nazisten dricker öl - för att han är för ung. När jag gick i gymnasiet drack alla jag kände alkoholhaltiga drycker i någon mån - vissa så att de fick minnesluckor varje helg. Jag var nykterist a.k.a alien. Kanske gick dessa redaktörer gymnasiet på min hemplanet? För annars kan de väl inte ha missat denna verklighet? Förläggaren Birgitta Westin (Rabén & Sjögren) tycker att det nog är högre tak nu än förr, men hon har lång erfarenhet och är alltså inte en av dessa unga redaktörer som får kritik.
.
Kanske är de unga så pk och så rädda för att våga släppa förbi något som kan ses som farligt av osäkerhet - vi ska ju vara vuxna nu? Kanske är det dags att göra uppror? Jag vill inte ha en massa böcker om Nalle som ska gå och sova där handlingen under den 20 sidor långa boken går ut på att han/hon säger gonatt till föräldrar, leksaker, månen och lampan. Det finns redan så många. Jag behöver inte heller läsa fler pedagogiska böcker som talar om för mig att allt som är mystiskt har naturliga förklaringar och att skuggan utanför fönstret, som jag trodde var ett spöke, var kompisen Tobbe som vill leka. Jag vill ha inspirerade böcker som är konstverk. Böcker som lyfter mig och ger mig nytt liv, låter mig leva parallellt en stund. Jag vill ha revolution, inte stagnation.
Efter att jag har vikarierat i några månader på bibliotek så har några tydliga trender utkristalliserat sig. Om de är lokala eller inte är svårt att säga men för den intresserade kan jag berätta att:
Roald Dahl är - tyvärr - ute och uppfattas ofta som konstig.
“ALLA” tjejer (ingen kille har frågat) vill fortfarande läsa Twilight, från 7-8 år och uppåt. Frågan är om alla tar sig igenom den, men lite spännande är det. Ja, och vampyrer är inne (*duh*). Pirater har passerat bäst före-datum.
Tonårstjejerna vill annars ha “14 år till salu” av Caroline Engvall och böckerna av Lauren Conrad (från the Hills på MTV). Conrads böcker är så efterlängtade att det inte verkar göra något att de är på engelska. Katarina von Bredow har ett stadigt flöde in och ut och jag tycker mig märka ett ökande intresse för “Addad på nätet” av Katia Wagner. Ingen kille har ännu frågat efter dessa.
.
.
Vargbröder av Michelle Paver is still going strong.
Många i åldern 9-13 frågar efter deckare, roliga historier (BELLMAN) och läskiga böcker (Vampyrer). Tack och lov verkar intresset för alla-barnen-historier ha dött ut.
Fantasy är inte längre så mycket en killgrej som en smakgrej - äntligen!
Ibland slår delar av livet kullerbyttor och ibland väljer alla delar av livet att göra det samtidigt. Upp-och-ner och huller om buller och då är det inte lätt att hänga med. Så är det för mig just nu och därför är det ojämnt mellan inläggen här. Jag hoppas att det är ok och att ni finns kvar hos mig. Skicka gärna lite positiva tankar och så, det kan behövas!
När jag nu har gjort slut med Bamse vill jag passa på att presentera min nya vän i kategorin “serietidningar för barn - allmän”. Jag kan inte säga att jag prenumererar, men jag har kommit över några nummer och skrattat minst en gång för varje. Dessutom känns berättelserna nya och fräscha, de har lite sensmoral men inte så att det är jobbigt på något sätt, tivolit åker runt till olika städer i Sverige vilket är en kul detalj (och ett spänningsmoment inför varje nummer) och det finns intressanta inslag av faktauppslag på tidningens tema. Gästserierna känns ibland smulan knackiga, men samtidigt så gillar jag att de finns där. Det blir lite smågodis av det hela, man köper det man vet man gillar och sen lägger man i lite nya sorter för att prova. Fast nyttigare.
När man läser det här inlägget är det kanske lätt att få för sig att jag inte gillar sagor. Men det gör jag, jag tycker att det är galet fascinerande med sagor. Inte minst när jag tänker på dem ur psykologiskt perspektiv utifrån Jungs arketyper, men det är inte det jag ska skriva om nu. Det jag ska skriva om nu är hur roligt jag tycker det är när det kommer smarta nya och uppdaterade versioner av sagorna. Versioner som, trots sina glittriga förpackningar, kan vara riktigt inspirerande. Jag tänker skriva om Askungen.
.
Disneys variant av Askungen, den de visar i Kalle på julafton, är inte den mest aktiva och företagsamma tjejen direkt. Där är det mössen som är hela behållningen och Askungen knuffas mest runt som en flipperkula. Är det inte krav från familjen så är det mössen, prinsen eller gudmodern. Får hon en stund över så är det “Åh, vad är väl en bal på slottet…” men att hon själv skulle klättra ut genom fönstret? Otänkbart.
.
Så är det inte i Ella Enchanted (Cinderella = Askungen). Ellas lydighet förklaras där med att hon blev förtrollad till lydighet som barn. Men så länge hon inte blir uttryckligen tillsagd att göra något så är hon både egensinnig och politiskt engagerad. Ella Enchanted (på svenska “Ella den förtrollade”) är en väldigt underhållande och bra film, trots att den ser lite väl fånig ut på postern. Faktiskt.
.
.
En annan bra berättelse som är inspirerad av Askungen är “The Fairy Godmother” av Mercedes Lackey. Detta är en av de första böckerna som gavs ut på Harlequins fantasyförlag Luna, och den är riktigt bra och läsvärd. Jag har inte läst någon av Harlequins vanlig, oftast utskällda, böcker. Det jag kan säga är att ingen av de fördomar jag hade om harequinböcker i allmänhet stämde in på den här. Berättelsen är riktig, riktigt solid och bra och boken handlar betydligt mer om huvudpersonens äventyr än om sex och romantik. Hon är riktigt tuff också, Elena. En förebild till och med.
.
.
Om du är intresserad av Jung och arketyper så kan jag passa på att rekommendera “Kvinnor som slår följe med vargarna” av Clarissa Pinkola Estés som ett bra och intressant insteg till hans psykologi. Sen är det bara att gå vidare till mer teoretiska texter. Men det är viktigt att vara kritisk och fundera över om varje specifik sagotolkning av den modellen är något man själv accepterar och tycker är användbart i sitt eget liv. Det finns ingen enda sanning i det subjektiva :-) Men det var ju inte det jag skulle skriva om här, nä…
När jag var yngre ville jag inte göra misstag. Jag ville inte göra bort mig. Tänkte igenom varje mening, varje rörelse, varje beröring. Hade giltiga referenser till varje påstående. Nu är det inte så längre. Jag säger fel saker eller säger saker som misstolkas. Högt. Reagerar för mycket eller för lite, ler för stort ibland. Pratar, skämtar, prövar. Sitter hur konstigt jag vill. Visslar och sjunger hellre än bra. Glömmer. Och alltid blir det fel minst en gång per dag. Jag gör bort mig. Det stinger till, känns obehagligt. Kanske hänger det kvar ett tag. Men samtidigt känner jag mig gladare och friare. Mer hel. Mer människa. Kanske har jag blivit oansvarig. Kanske har jag blivit vuxen.
.
Men när det blir tungt och jag börjar gräma mig över alla mina misstag och pinsamheter, då är det den här låten jag virar omkring mig som en varm filt. För då kommer jag ihåg varför jag tillåter mig att tänja på gränserna.
Nu har jag sett senaste filmen från den klassiska Studio Ghibli, ni vet de som har gjort “Totoro”, “Kikis Delivery Service“, “Spirited Away” med flera. “Ponyo på klippan vid havet” heter den. Det är en gullig liten film som blandar lite lilla sjöjungfrun med lite om livets uppkomst och en massa vatten. Om du gillar Totoro så kommer du att gilla Ponyo tror jag. Och om du inte vet om du gillar Totoro - se den. Den är en klassiker och ett mästerverk. Både Totoro och Ponyo passar från det att man är riktigt ung tills man blir riktigt gammal. Bra och vacker nedvarvning.
.
Men ha tålamod i början, berättelsen byggs upp successivt. Du kommer att få veta vilka alla är innan filmen slutar. :-) Ghiblis berättarteknik är nämligen annorlunda än traditionell Disney. För det första förutsätter man att publiken har tålamod och för det andra är filmerna inte lika begränsade när det gäller målgrupp. Det är de vackra japanska filmerna som den västerländska branchen för animerade filmer följer när de nu återigen riktar sig till alla åldrar (och inte bara 0-13 år som det såg ut ett tag).
Det närmar sig alla hjärtans dag och då händer det att jag blir lite romantisk av mig. Hela dagen har jag gått runt och visslat på den här. Läs texten, den är så vacker!
.
Jag läste ut “Svinet” av Åsa Grennvall idag. Det var en lättnad för den boken var en sann och ganska plågsam reningsupplevelse - det var katharsis. Jag tror att alla vars liv har påverkats av ett svin känner igen sig, i alla fall delvis (sådana typer som den här boken cirkulerar kring ger de stackars intelligenta och känsliga grisarna oförtjänt dåligt rykte.). Det behöver inte vara så illa som i boken, men om man vill ha en bild av hur destruktiva relationer fungerar så är “Svinet” ett utmärkt förstoringsglas. Det blir så tydligt hur nedbrytande en människa kan vara på sin omgivning.
.
Inte heller är kvinnorna i svinets närhet några änglar, de har sina egna svaga, sviniga sidor. Men deras svaghet och svinighet ligger på ett betydligt mer mänskligt plan. Ett plan som går att förstå i en verklighet som går att känna igen. Svinet själv verkar däremot helt sakna kontakt med den värld som de flesta av oss lever i, något som förstärks genom att han helt och hållet skildras genom sina relationer. Han är manipulativ, lögnaktig och skrämmande, nästan så att jag vill kalla boken för vardagsskräck. Det är obehaglig läsning och det var skönt att lägga ifrån sig boken och gråta en skvätt. Men ändå rekommenderar jag den av hela mitt hjärta.
Nu när kvällstidningarna skriker “Polarkyla” och “Köldchock” om vartannat (här bestod dagens “Polarkyla” av -11 på dagen och - 15 på kvällen :-P ) så känns det rätt att berätta om boken “Ondvinter” av Anders Björkelid. Ondvintern är inte en vanlig vinter. Det är en farlig vinter där kylan tränger sig in i människorna och får dem att förlora hoppet och mänskligheten. Detta vet huvudpersonerna Sunia och Wulf inget om i bokens början, men de kommer att få lära sig desto mer under vägens gång. “Ondvinter” sällar sig till det stora mängd av Fantasy där hjältarna börjar som unga för att sedan utvecklas på alla plan under berättelsens gång. Det som är intressant är hur de utvecklas, den mytologi som ligger till grund för boken och naturligtvis att genom en välskriven text få kliva in i en annan värld. “Ondvinter” lyckas med allt detta och jag tycker att man ska passa på att läsa boken nu när det är kallt - för lite extra inlevelse. Dessutom kommer nästa del i serien, “Eldbärare”, ut i mars, så väntan på fortsättningen blir inte alltför lång.
.
Såhär såg vintermorgonen ut här:
.
.
Någon snäll människa hade lagt ut äppelhalvor till smådjuren - inte är det ondvinter inte.
. Hur ser vintern ut hos dig? Jag är ju inte i Västerbotten just nu, och även om jag trivs här så längtar jag lite. Skicka fina vinterbilder till mig, snälla, och berätta läget! Om du vill så kan jag stoppa in dem i bloggen också så att andra får se och läsa.
Umeå
“Dramacon 1″ av Svetlana Chmakova inleds med ett insiktsfullt porträtt av hur svårt det kan vara att göra slut med sin första pojkvän, trots att han flirtar med andra, manipulerar och trampar på en. Huvudpersonen Christie är på sitt första animékonvent. Inte nog med att hon är där som besökare för första gången, hon är också författare till en manga. Hennes tecknare är också hennes pojkvän - den första killen som bjöd ut henne. Under konventet får hon skäl att ifrågasätta både sina och hans känslor.
Ibland kan lättlästa böcker kännas torra, som om de mest är tillverkade för att tvinga folk att läsa och inte författade för att vara en medryckande upplevelse. Men det finns författare som lyckas ta det lättlästa formatet och göra det till sitt eget. “Hemligheter” av Alison Prince hade nog inte varit lika bra som en vanlig roman. Hon använder de korta och skenbart enkla meningarna för att illustrera hur huvudpersonen kämpar för att dölja alkoholismen i familjen - inte bara för omvärlden utan också för sig själv. Det är oerhört fint och insiktsfull skrivet.
Lovely! “Eldbärare” höll vad den lovade. Vi talar om andra delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet (första delen heter 
Nu när kvällstidningarna skriker “Polarkyla” och “Köldchock” om vartannat (här bestod dagens “Polarkyla” av -11 på dagen och - 15 på kvällen :-P ) så känns det rätt att berätta om boken “Ondvinter” av Anders Björkelid. Ondvintern är inte en vanlig vinter. Det är en farlig vinter där kylan tränger sig in i människorna och får dem att förlora hoppet och mänskligheten. Detta vet huvudpersonerna Sunia och Wulf inget om i bokens början, men de kommer att få lära sig desto mer under vägens gång. “Ondvinter” sällar sig till det stora mängd av Fantasy där hjältarna börjar som unga för att sedan utvecklas på alla plan under berättelsens gång. Det som är intressant är hur de utvecklas, den mytologi som ligger till grund för boken och naturligtvis att genom en välskriven text få kliva in i en annan värld. “Ondvinter” lyckas med allt detta och jag tycker att man ska passa på att läsa boken nu när det är kallt - för lite extra inlevelse. Dessutom kommer nästa del i serien, “Eldbärare”, ut i mars, så väntan på fortsättningen blir inte alltför lång.
RSS
