Jag läste ut “Svinet” av Åsa Grennvall idag. Det var en lättnad för den boken var en sann och ganska plågsam reningsupplevelse - det var katharsis. Jag tror att alla vars liv har påverkats av ett svin känner igen sig, i alla fall delvis (sådana typer som den här boken cirkulerar kring ger de stackars intelligenta och känsliga grisarna oförtjänt dåligt rykte.). Det behöver inte vara så illa som i boken, men om man vill ha en bild av hur destruktiva relationer fungerar så är “Svinet” ett utmärkt förstoringsglas. Det blir så tydligt hur nedbrytande en människa kan vara på sin omgivning.
.
Inte heller är kvinnorna i svinets närhet några änglar, de har sina egna svaga, sviniga sidor. Men deras svaghet och svinighet ligger på ett betydligt mer mänskligt plan. Ett plan som går att förstå i en verklighet som går att känna igen. Svinet själv verkar däremot helt sakna kontakt med den värld som de flesta av oss lever i, något som förstärks genom att han helt och hållet skildras genom sina relationer. Han är manipulativ, lögnaktig och skrämmande, nästan så att jag vill kalla boken för vardagsskräck. Det är obehaglig läsning och det var skönt att lägga ifrån sig boken och gråta en skvätt. Men ändå rekommenderar jag den av hela mitt hjärta.
.
Nu är den avslutad, Anders Loves Maria, som jag tipsade om här. Jag tyckte att slutet var både vackert och bra. Vad tycker ni?
Nu när kvällstidningarna skriker “Polarkyla” och “Köldchock” om vartannat (här bestod dagens “Polarkyla” av -11 på dagen och - 15 på kvällen :-P ) så känns det rätt att berätta om boken “Ondvinter” av Anders Björkelid. Ondvintern är inte en vanlig vinter. Det är en farlig vinter där kylan tränger sig in i människorna och får dem att förlora hoppet och mänskligheten. Detta vet huvudpersonerna Sunia och Wulf inget om i bokens början, men de kommer att få lära sig desto mer under vägens gång. “Ondvinter” sällar sig till det stora mängd av Fantasy där hjältarna börjar som unga för att sedan utvecklas på alla plan under berättelsens gång. Det som är intressant är hur de utvecklas, den mytologi som ligger till grund för boken och naturligtvis att genom en välskriven text få kliva in i en annan värld. “Ondvinter” lyckas med allt detta och jag tycker att man ska passa på att läsa boken nu när det är kallt - för lite extra inlevelse. Dessutom kommer nästa del i serien, “Eldbärare”, ut i mars, så väntan på fortsättningen blir inte alltför lång.
.
Såhär såg vintermorgonen ut här:
.
.
Någon snäll människa hade lagt ut äppelhalvor till smådjuren - inte är det ondvinter inte.
.
Hur ser vintern ut hos dig? Jag är ju inte i Västerbotten just nu, och även om jag trivs här så längtar jag lite. Skicka fina vinterbilder till mig, snälla, och berätta läget! Om du vill så kan jag stoppa in dem i bloggen också så att andra får se och läsa.
Spionerat på en koltrast
Sett vintern växa i krukan
Gått på promenad i den blå timmen
och sett trädens mönster mot himlen
Lyxat med att tvätta i en tvättmaskin som står bara ca 5 meter från min rumsdörr
Lagat fläsk och bruna bönor - det behövs vaddering i detta väder!
Umgåtts med katten Kazimir
Suttit vid varma brasan med en bok…
…och Buddy.
En fin, fin, vanlig dag!
.
Jag älskar potentialen hos en ledig dag! Att fundera ut vad jag sa göra med min tid, oavsett om det är något vardagligt som att tvätta, läsa, dricka te, eller om det är något speciellt, som att lyssna på vackra vännen Kim Vestins första spelning i Stockholm.
.
.
Idag? Det är mäktig och skön snö idag. Jag tror jag ger mig ut. Det är så skönt att komma hem sen, till bra bok och varmt att dricka.
.
Stackars dem som inget hem har, jag tänker på dem i dagarna och känner mig oerhört lyckligt lottad - ty jag har flera.
.
Tack och lov…
Mest kommenterade senaste veckan
Nu är ni hela 45 stycken som följer Läserskan genom Networked Blogs på Facebook! Det är så kul att märka att ni läser och att få en bild av vilka ni är. Tack, tack!
.
Det tycker jag att vi firar med ett läskigt men glatt självporträtt som jag just ritade i Paint:
.
YAY!
Under rubriken “Serier på Internet #2” tipsade jag om “Yu + Me Dream“. Sedan har det visat sig att samma tjej som gör Yu + Me Dream också har en superbra serie med 50-talskänsla på gång. Den heter “I Was Kidnapped By Lesbian Pirates From Outer Space” och handlar om en sekreterare (vad annars?) som blir bortförd en mörk kväll på väg hem från jobbet och hamnar i ett äventyr med - ja - lesbiska pirater från yttre rymden! Check it out!
När jag var liten så älskade jag sagor, men det var några saker med dem som ofta gjorde att jag kände mig fel. Till exempel var hjältinnorna blonda och passiva medan de onda kvinnorna var mörkhåriga och aktiva (Snövit och Ariel ser jag mest som alibin, den onda styvmodern och Ursula är ju ännu mörkare). Ofta verkade det också vara rätt trist att vara prinsessa. Visst kan jag ibland i vuxen ålder förstå tjusningen med att få sova i 100 år, men särskilt utvecklande och intressant kan jag inte säga att det verkar vara. Och gud vad trist att bara sitta i ett högt torn och låta håret växa i hela sitt liv! Dessutom hade jag svårt att acceptera att alla goda kvinnor var tvungna att vänta på hjälp hela tiden för att deras liv skulle föras framåt. Visst, att ingen människa är en ö, och att man ibland måste kunna be om hjälp, men lite initiativ bör man ändå kunna få ta utan att bli sedd som en demon!
.
Därför var jag hungrig efter alla alternativa förebilder i sagoformat som jag kunde hitta. Två av mina favoriter var “Prinsessa söker drake” av Patricia Wrede och “Trollkarlens slott”(sedermera “Det levande slottet”) av Diana Wynne Jones. Dessa läste jag om och om igen och jag återkommer fortfarande till dem vid behov. Båda böckerna innehåller hjältinnor som kämpar med samma sagostereotyper som jag själv tyckte var så begränsande. Istället för att vara ljuva, ljusa och passiva så får dessa damer vara aktiva, tjuriga och viljestarka… Tack och lov har de ensidiga beskrivningarna av hjältar och hjältinnor i sagor och Fantasy blivit mer och mer ifrågasatt och uppbruten. För det spelar roll vilken hårfärg de goda respektive de onda har, vilket väderstreck ondskan har sitt fäste i och hur deras kroppar ser ut. Det är viktigt att alla får hitta litterära hjältar att känna igen oss i!
Nån mer än jag som gillar Eva Ibbotson? “Spökena från Carra”, “Den stora Spökräddningen” och “Häxtävlingen” har i perioder varit frekvent favoritläsning för mig. Ibbotson själv måste i alla fall ha läst “Spöket på Canterville” av Oscar Wilde, det insåg jag snabbt när jag satt och läste mitt recensionsexemplar. Både språket och temat på berättelserna gör att jag nästan får intrycket av att de båda författarna samtalar med varandra genom sina texter - trots att Wilde dog 25 år innan Ibbotson föddes skulle böckerna kunna vara samtida. Att Wildes bok fortfarande känns så modern gör den till en äkta klassiker, och jag är glad att Rabén & Sjögren har valt att ge ut den i nyutgåva. Lika glad är jag över att Berghs ger ut nyutgåvor av Ibbotsons böcker. De är alla värda en omläsning!
.
.
Nu har min krönika inför 2010 äntligen publicerats. Jag har riktigt väntat på att få visa den för er eftersom jag tycker att det är ett så viktigt ämne att prata om. Extra glad blev jag när jag läste Beulahs kommentar där hon önskade fler läsecirklar och en mer utbredd läsKULTUR i Umeå. Jag tycker för den delen att vi inte ska nöja oss med Umeå - mer läskultur överallt är vad jag hoppas på!
.
Det är inte komplicerat att starta en bokcirkel. Hitta på ett tema, fråga runt lite i bekantskapskretsen och ge er gott om tid att läsa boken. Det kan vara bra att ha förberett ett par tre frågor innan man träffas så att pratet kommer igång, och sen tar man det dit det går. Om man vill göra något mer formellt så går det att prata med studieförbunden om att starta en cirkel under deras paraply. Hör också med biblioteket - det är ju ett nästan självskrivet ställe att träffas på för att prata litteratur.
.
I vår bokcirkel läser vi just nu bilder-dikt-boken “Långa katter krymper inte” av Kerstin Höglund. Vi förbereder oss såhär:
.
Välj ut en dikt som ni fäster er vid extra mycket samt en dikt som ni identifierar er med. Var beredda att berätta varför. Läs gärna högt när ni läser - de passar väldigt bra till det dessa texter. Välj också ut en rad/ mening som ligger extra väl i munnen!
.
Sen får det bli som det blir och kanske slutar det hela med att vi pratar om något annat. Nu tar vi och bygger en läskultur!
.
2010 har knappt varit igång några dagar och ändå har en hel del i mitt liv ställts på huvudet. Det största är att jag fick ett vikariat och plötsligt bor i Stockholm, vilket inte alls var planerat. Ibland går det fort helt enkelt. Jag har aldrig varit en sån som längtar efter att flytta till huvudstaden, men nu när jag är här så ska det bli kul! Jag väntar bara på att chocken ska lägga sig… :-)
.
Hur är det med er? Några omvälvande händelser?
.
Jag hoppas att det nya året för med sig massor av nya roliga projekt, bra och läsvärd litteratur och ett öppnare sinne för vad vuxna “får” läsa!
.
Ha en fridfull jul allihopa!
Om ni har några klappar kvar att köpa så kan jag rekommendera den lättlästa “Flickan och presidenten” av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge. För att kort sammanfatta berättelsen så är det “Flickan med svavelstickorna” möter snälla utomjordingar och blir en kraft att räkna med. Bilderna i boken är helt underbara. Adbåge låter dem verkligen tala i all sin färgprakt och sin synbara enkelhet. Jag kan sitta och betrakta människornas ansiktsuttryck lika lång tid som det tar att läsa texten. Det vill inte säga lite med tanke på att jag, som de flesta vuxna, är mer van vid att texten är det viktiga än att bilden är det. Ofta lägger vi vuxna mindre uppmärksamhet på illustrationerna än vad de förtjänar. Men i “Flickan och presidenten” så kräver bilderna min uppmärksamhet och det är jag mycket glad för!
.
Julklapp eller inte, läs!
.
I kommentarerna till det här inlägget tipsade Karl om Gunnerkrigg Court. Karl nämner influenserna från Harry Potter och serien får mig också att tänka på Emily Strange. Jag kan tänka mig att Gunnerkrigg Court delar primär målgrupp till viss del med dessa, och alla tre går utmärkt att läsa även som vuxen. En annan tongivande del av serien är konflikten mellan natur och kultur, vilket i sitt uttryck får mig att tänka på Aeon flux. Spännande och intelligent berättat!
Det kunde varit Mio min Mios gatlykta, där han mötte huvudet med skägget… Jag längtar efter att läsa den boken igen, eller se filmen. För känslans skull…
.
.
Klockan är tidigt och snön faller sådär vackert och mjukt som man tänker sig när man någon gång längtar efter vintern. Jag har just följt en av säsongens migranter till bussen. Ålidhem töms sakta på sina invånare och hela Umeå ändrar karaktär när halva befolkningen reser iväg för att fira helg på annan ort. Hela stadsdelar blir dämpade och tysta i sin bädd av fjäderlätta flingor när de mörka fönstren fyller fasaderna. Det känns lite vemodigt måste jag säga. Jag hoppas att en och annan julstjärna fortsätter vara tänd.
.
Samtidigt vet jag att jag om ungefär 6 timmar kommer att vara nere på stan, mitt i julruschens centrum. Då kommer det nog inte att kännas fullt så ensligt. Själv är jag färdig med julklappsinköpen sen några dagar. Det blir en nedtonad jul i år med få, knappt några, klappar och jag känner knappt någon decemberstress. Det var annars förra året, med mängder av julklappar och firande på annan ort. Det var också fin, på sitt sätt, men det är skönt att kunna ta det lugnt. Jag tror att det passar mig bättre. Till er som är mitt i julyran vill jag önska att ni får släppa stressen innan själva dagen, så att julen blir sådär fridfull och mysig som den kan vara. Till alla, alla er som läser vill jag mest bara säga god morgon.
.
Det är svårt att jobba som kulturskribent. Svårt om inte omöjligt att leva på. “Alla” säger det, och de som säger det säger att “alla” säger det. Dessutom verkar just kulturskribenter vara extra dåliga på att få rimligt betalt - särskilt kulturskribenter inom just mina områden (speciellt barn- och ungdomslitteratur och Fantasy). Vill man ha betalt så bör man skriva om Hertha Müller och inte om Pija Lindenbaum. Sen läser man det här också: “Why James Chartrand Wears Women’s Underpants“. Det i kombination med det här: “Ambitionsparadoxen” och det här “Hercule Poirot och löneförhandlingar” är helt enkelt så frustrerande att jag mår illa. Om någon som läser detta har hand om löne- eller arvodesförhandlingar så kan ni väl ta er i kragen?
.
Tills dess kanske jag borde byta namn till Oskar? Eller kanske Göran?
.
Anders Loves Maria. Våld, sex, otrohet, alkoholism, dekadens och kanske lite kärlek förpackat i pastellighet. Bra. Men jag är fortfarande arg av att läsa den.
Eftersom jag har uppnått den vördnadsfulla åldern 27 år bestämde jag mig för att bjuda några vänner på sockerchock. Jag blev ganska stolt över resultatet:
.
För allätarna blev det tårta och för veganerna och laktosallergikerna blev det chokladmousse.
.
Receptet på den veganska chokladmoussen hittade jag i receptsamlingen på Kopanda Foods hemsida. Det är helt enkelt jättebra! Enkelt att göra och enkelt att variera. Min variation bestod av att jag blandade i (och garnerade med) krossade polkagrisar. En annan variant är att ha i starkt kaffe. Eller varför inte citronskal? Apelsinskal? Potatis (nåja)?
.
Tårtan är gjord av köpebotten med vaniljvisp + mosad banan på bottenvåningen och lemon curd på övervåningen. Grädden är rosa för att jag blandade den med polkakross och sen var det bara att ösa på dekorationer (non stop, clementin och mörk Noblesse). Det blev gott! (In your face, skeptiker som inte trodde på att blanda lemon curd och polkagrissmak!) :-)
Jag älskade Bamse när jag var liten. Vissa episoder är fortfarande fantastiska, den sorgliga berättelsen om Vargens uppväxt, “Rör inte min” kompiskampanjen, hästkapplöpningarna… Det finns mycket att minnas och läsa igen och igen. Men Bamse har förändrats. Det är helt enkelt inte samma sak sen Rune A gick ur tiden. Jag kom över några nyare nummer från nollnoll-talet som låg som toalettlektyr och insåg att vi har vuxit isär, jag och Bamse.
.
Jag minns Bamse som världens snällaste och starkaste björn. Han var alltid snäll, till och med när han var arg. Visst, han kastade upp skurkar i granar, men han hotade aldrig med att ha ihjäl någon. Det som var droppen var en scen där han hade fått tag på några skurkar och hotade med att kasta dem högt, högt upp i luften - utan att ta emot dem när de kom ner. Skurkarna påpekade mycket klarsynt att de riskerade att göra sig riktigt illa om han skulle göra så, varpå Bamse svarar något i stil med:
.
Jag slår aldrig någon, det är marken som slår er när ni landar
.
Min Bamse skulle aldrig bortförklara våld på det viset. Min Bamse skulle erkänna sitt ansvar. Min Bamse skulle inte sätta sig i den situationen överhuvud taget för han tror inte på att göra någon illa - ens om personen i fråga har gjort något dumt. Lite skadad egendom - visst - men aldrig någon skadad person. Jag insåg då att jag känner inte Bamse längre. Jag vill inte känna Bamse som han har blivit. Min sambo säger att Bamse alltid har kastat upp folk i luften och låtit dem falla handlöst i backen utan att ta emot dem. Jag vet inte, kanske gjorde kärleken mig blind? Eller kanske minns sambon fel? Men jag vill bara ha Bamse som han är i mitt minne. Jag ser ingen riktig framtid för vårt förhållande. Det är slut mellan oss.
You + Me dream börjar som en riktigt bra och gripande berättelse om hur det kan vara när livet är svårt och komplicerat, när man är ung och letar efter sin plats i livet och det känns som om alla hatar en. Efter en twist i mitten blir berättelsen mer nyckfull och ändrar karaktär. Jag tror att den kan bli lite svårare då, ett fall av antingen gillar man det eller så hatar man det. Men oavsett vad man tycker om del två så är det värt att börja läsa serien. Det går finfint att sluta efter första delen om man vill! För övrigt är detta en serie som behandlar HBTQ-frågor (mest H och lite B).
.
För den som gillar rollspel, oavsett om det är MMORPGs eller den mer klassiska varianten med tärningar, är Order of the Stick värd att kolla in. Serien driver med stereotyperna från fantasyrollspelen. Om du gillar att spela kortspelet Munchkin så är chansen stor att denna serie är något för dig (och tvärtom)!
.
Ha en fin Lucia!
.
(Fler serier finns här)
Hurra! Vi ska få ett nytt fantasyförlag! Det är Kabusa som lanserar ett specialförlag för Fantasy, Science Fiction, skräck och paranormal romantik. I samband med detta utlyser de en tävling: Den som kommer på vad förlaget ska heta vinner 5000 kr att handla för på Science Fiction Bokhandeln.
.
Massor med godis i samma påse, helt enkelt! :-)
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag älskar mumin. Jag älskar allt som Tove Jansson har skrivit, men mumin har en plats i min själ och i mitt hjärta. Från det att jag som liten livrädd lyssnade till min (numera) älskade muminskiva (som då var ett band), via den upprepade läsningen av muminserierna och böckerna till nu så har hela stämningen och estetiken i mumin slagit rot i min själ och i mitt hjärta. Jag tror inte att någon som känner mig har missat det. Tänk då min glädje då jag fick en pepparkaksform formad som snusmumriken i present!
.
Eftersom han såg så ensam ut var jag såklart direkt “tvungen” att gå och köpa en muminform att hålla honom sällskap. När jag sedan kom till Lilla Mirakel, där min vän hade köpt sin present, upptäckte jag också att det finns jättefina julgransbollar i plåt med muminmotiv. Man kan också öppna dem och stoppa något fint i. Lyckan är gjord.
.
.
Det fina i kråksången är att producenterna har förstått att använda Janssons originalestetik på bollarna, inte “Vi svänger med svansen”- estetiken från den tecknade serien. Hipp, hipp hurra! Jag valde självklart bollen med muminmamman; jag blir varm bara av att se på den och det kan sannerligen behövas nu när man till och med fryser inomhus.
.
Tydligen så finns pepparkaksformarna i olika varianter, bland annat har jag hört rykten om hattifnattar, vilket jag inte har sett röken av själv än…
.
Jo, jag går i valet och kvalet om jag ska gå och se nya Twilight-filmen? Jag gillar ju faktiskt böckerna, men ärligt talat tyckte jag att första filmen var riktigt, riktigt dålig. Samtidigt känns det som att jag har sagt A och kanske borde säga B - det kan ju vara så att film 2 är bättre? Hänger storyn ihop? Förstår man vad som händer? Eller är det bara snygga bilder igen? Helt enkelt: Är den värd en titt och en utgift?
Jag fick hem “När prinsar fångar drakar” av Per Gustavsson, och så bra den är! Det är ett absolut julklappstips. Han går in i prins och prinsessvärlden fullt ut och förändrar utan att döma, tolkar om utan att förneka de gamla sagosanningarna som alla barn känner till. Till exempel så vet ju alla att drakar gillar att fånga prinsessor. Men Gustavsson förmedlar det på ett sätt som varken är förminskande, betungande eller tvingar fram hjälplöshet hos något barn. Den här gången handlar det om prinsen som inte har en drake i sitt slott och som därför ger sig ut på drakjakt - med hjälp av prinsessan förstås.
.
Per Gustavsson; I like your stil.
..
.
Under veckan som var gjorde jag en jobbresa till Stockholm. På vägen till en liten konferens kom jag och sambon på att vi skulle ta en titt på NKs julskyltning för att få lite stämning, det är ju december och allt. Från andra sidan vägen såg vi paraden av barnvagnar, barn och deras anhöriga i full färd med att skapa sådana där barndomsminnen med känslan som aldrig kommer tillbaka. Den där känslan som får så många att utbrista i att “julen, den blir aldrig som förr”. Fönstren var fyllda med mekaniska djur och konstgjorda landskap. Och döda djur. Uppstoppade djur. Här började det kännas obehagligt för mig, så jag gick vidare från fönster till fönster och det blev bara fel. Sen kom jag till fönstret med renarna. Och kalven. En liten, liten, renkalv som måste ha blivit dödat bara timmar efter att det föddes. Då brast något inom mig och jag kände en stor sorg. Jag svor att aldrig handla på NK, oavsett hur rik jag kanske kan tänkas bli.
.
Egentligen är det kanske underligt att jag reagerar så här. Jag menar, visst, jag var vegetarian i ett antal år i protest mot de fruktansvärda villkoren i köttets industri. Men jag är karnivor nu sedan några år tillbaka (även om de senaste nyheterna om grisarna och kornas villkor verkligen får mig att fundera på saken). Min syn på saken är att jag tycker att det är ok för min del att äta kött så länge som djuret som ger sitt liv för att ge oss mat har fått leva ett drägligt och värdigt liv först. Därför slutade jag aldrig helt att äta vilt. Jag tycker också att det är viktigt att ta hela djuret tillvara om man nu väl tänker ta livet av det. Så varför mår jag illa av NKs julskyltning? Jo, min gräns går vid att ta livet av djur för att använda dem till dekoration. Ingen äter till exempel iller. Ändå tyckte nån att det var såpass viktigt att visa upp en död sådan för barnen på Hamngatan. Det skulle vara en riktig död iller också - det dög inte att ersätta med ett gosedjur så som man gjorde när det gällde till exempel björnen. Renköttet kan tänkas att det togs tillvara innan fällen gick till konservatorn, men kalven? Fanns det ens kött nog på den att äta?
.
Kanske är jag blödig, men jag blir så arg över denna dödsdom som lagts över en liten ny varelse som knappt hunnit se ljus. Och på något sätt spelar det ingen roll om sagda djur återanvänts i fönstren på NK i flera år eller om det nyss har anlänt. Det ger mig oerhört dålig smak i munnen.
“Kulturkrock” är inte samma sak som att två bokbussar kolliderar! ;-)
Den nya kulturpropositionen har, inte oväntat, väckt starka reaktioner. En av de mer upprörande formuleringarna verkar vara att kulturdepartementet skriver så här:
.
“I samband med att en ny gemensam förordning för stödet till litteratur och till tidskrifter tas fram avser regeringen att i särskild ordning överväga om den mycket breda definition av begreppet kulturtidskrift som i dag används bör förtydligas. Vi anser att stödet i första hand bör gå till att främja utgivning av tid-skrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.”
.
När jag besökte Bok- och biblioteksmässan fick jag ta del av ett pressmeddelande från tidskriften Mana. De är mycket kritiska till förslaget och skriver att “Kulturdepartementet har fått för sig att man kan skilja på kultur- och samhällsdebatt.” Sen dess har jag lite halvt om halvt försökt hålla ett öga på diskussionerna. Föreningen för Svenska Kulturtidskrifter skriver att “Regeringen vill smalna av det nu breda kulturtidskriftsbegreppet och i framtiden bara stödja tidskrifter med »kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.« Förslaget är inte bara ett rejält hot mot många av de tidskrifter som idag får kulturtidskriftsstöd utan även ett hot mot en viktig del av det offentliga samtalet. Sverige behöver tidskrifter som sysslar med en djupare bevakning av angelägna samhällsfrågor.”
.
Det är ju inte bra alls. Men det som får mig att fundera är att Kulturdepartementet inte verkar ha definierat begreppet “kulturell debatt”, det kan nämligen vara synonymt med debatt av samhällsfrågor. Svenska akademins ordlista definierar ordet kultur så här:
.
kult.ur [...] mänsklig verksamhet inom ett visst område och en viss tid; vetenskap, litteratur och konst; systematisk odling av t.ex. växter
.
Det finns alltså ingenting i själva begreppet “kultur” som utesluter samhällsdebatt, jag ser det snarare som att det inkluderas i begreppet. “Samt” är inte heller nödvändigtvis ett exkluderande begrepp som sådant. Det kan istället tolkas att både tidskrifter som innehåller kulturell debatt och tidskrifter som innehåller analys och presentation inom de skilda konstarternas områden inkluderas i skrivelsen. Eller kanske ska tidskrifterna, för att få stödet, inkludera både kulturell debatt och presentation inom de skilda konstarternas områden. Jag tycker med andra ord att kulturpropositionen är alldeles för luddigt skriven. Men viktigt är det.
.
Många av våra mest intressanta tidskrifter som ägnar sig åt samhällsdebatt riskerar att försvinna om kulturbegreppet snävas av för mycket. Jag vill ha mer klarspråk kring vad som menas i propositionen. Är det någon som har sett en tydligare definition av detta? I så fall var?
.
Eftersom jag tycker så mycket om att umgås med mina fina vänner så har jag så smått börjat på att starta upp en liten bokcirkel. Min tanke är att vi ska läsa böcker som varken är svåra eller tjocka utan mest bara bra. Det kan vara lättare romaner, ungdomsböcker, kapitelböcker, bilderböcker, serier eller, ja, lite vadsomhelst. Det viktiga är att alla hinner läsa utan större problem så att vi kan ha pratandet om böckerna som utgångspunkt när vi träffas och fikar. Träffandet och fikandet ska vara lika viktigt som läsandet, och läsandet lika viktigt som träffandet och fikandet ;-)
.
Det tycker jag passar bra såhär i november (snart december). Glögg, pepparkakor och en god bok i fina vänners lag. Vi tänker börja med “Sommarboken” av Tove Jansson och se hur det går!
Nu har boktipsen som jag skrev den här veckan kommit ut på nätet! Läs dem här:
Värt att läsa vecka 48
Det finns massor med bra serier på internet, så jag tänkte tipsa om några. För den som studerar är PhD (Piled Higher and Deeper) definitivt något att kolla in. Väldigt kul och bra iakttagelser om hur det kan gå till i universitetsvärlden. Tyvärr (för humanister) ligger fokus ganska mycket på naturvetenskap, data och samhällsvetenskap, men ämnestillhörigheten är egentligen inte central alls för själva serien - invändningen handlar mer om graden av igenkänning.
.
Girls With Slingshots är däremot helt off-campus. Den handlar om ett rätt stort kompisgäng i 20-30årsåldern och deras vänskaper, relationer och sexliv. Lite “Sex and the City” över den här serien, minus modet och plus en större variation på karaktärerna. GWS är en rolig och bra serie. Helt enkelt.
.
Det finns många fler såklart och jag kommer att fortsätta att skriva om dem i den takt som jag hittar åt dem. Jag tar gärna emot tips också för den delen! ;-)
En av de stora orsakerna till varför jag ville börja blogga om litteratur var att jag ville ge alla som läser mina recensioner en chans att få veta lite mer om mig. Lite mer om hur jag tänker och lite mer om vad jag tycker rent generellt. Jag tror nämligen att det inte går att vara helt objektiv när man ska tycka saker. Ens åsikt om till exempel en bok bygger hela tiden på vad man tycker och tänker om världen i stort.
.
Därför tycker jag inte att det är mer än rättvist att ni får veta lite om hur jag tänker och tycker på ett större plan. Det kan till exempel vara bra att veta att jag är feminist när man ska ta ställning till det jag skriver. Det kan vara bra att veta att jag tycker om djur och har två katter - det är relevant om jag skriver om en bok med djur eller katter i. Det kan vara bra att veta att jag inte tycker att det ska spela någon roll hur ens familjesituation ser ut - oavsett om man lever och/eller växer upp i en singel- eller sambo- eller hetro- eller homo- eller poly- eller kärn- eller whatever- familj så är respekten och kärleken viktigast. Det kan vara bra att veta att jag har läst litteraturvetenskap. Att jag har läst kulturanalys. Att jag har läst religionsvetenskap. Att jag snart har examen så att jag kan arbeta som bibliotekarie om jag vill. Det kan vara bra att veta att jag läser och har läst väldigt mycket i mitt liv. Som det är nu läser jag minst 3 romaner i veckan och gärna mer. Det kan vara bra att veta att det är lika viktigt för mig att läsa skönlitteratur som det är att äta och andas.
.
Den här bloggen är helt enkelt ett sätt för mig att göra mitt arbete lite mer genomskinligt. Göra det lättare för er att bedöma hur ni ska värdera det jag gör. Så jag tänkte att om det är något ni vill veta så är det bara att fråga på. Jag kommer att svara i bloggen och jag kommer också att låta bli att svara på de frågor jag inte vill svara på (och göra detta också i bloggen ;-) ).
.
Clara som bloggar på UnderbaraClara har en tendens att slå huvvet på spiken. Den här gången handlar det om glädjen i att vara dåraktig. Släppa på spärrarna och göra sånt som man inte riktigt vågar eller tror att man kan. Jag tänker på alla gånger som jag har pratat med föreläsare och författare, trots att jag egentligen har varit för blyg. Det har gett mig minnen för livet som jag absolut inte skulle byta bort. Som den gången då jag pratade med Sara Lidman på Littfest här i Umeå. Jag hade nyss flyttat hit och bestämt mig för att starta ett nytt liv, ett liv där jag vågade utmana mig själv. Ett liv där jag valde att vara frimodig. Det underbaraste med det samtalet var att Sara gjorde precis som min mormor brukade göra, hon tog tag i mina armar och klämde på dem som för att se till att jag åt ordentligt. Sen sa hon åt mig att inte grubbla så mycket över livets små motgångar. Det värmer mig varje gång jag tänker på det, hon var helt enkelt en underbar tant - en av de bästa, en sån som jag själv vill bli. Och det vet jag bara för att jag klev över min blyghetsgräns och pratade med henne. Jag älskar hennes böcker mer för det. Visst händer det att man gör bort sig ibland när man är våglig, visst händer det att man går på en nit, men det är inte värre än att det är värt alla de bra sakerna man får ut av det.
.
Just nu har jag ännu en våglig period. Jag startade företag som frilansjournalist och skribent i våras, utan att egentligen veta hur man gör. Det är fortfarande en stor grej. Jag jobbar på bokprojekt och vågar tro att det kommer att bli något av det. Tar mina idéer närmare verkligheten - må det bära eller brista. Tror att jag “är något” trots alla mina svagheter och min mänsklighet. Envisas med att prata om tunga djupa saker med mina vänner, för att jag inte vill gå med på att alla ska bära sina tunga känslor på egen hand (Annika Marklund skrev en bra krönika om det här). Säger nej när jag inte orkar och när jag inte vill. Säger ja när jag orkar och vill men inte riktigt vet om jag vågar. Är naiv nog att tro att det är ok att vara inkonsekvent - min teori är att det inte går att lyssna till sig själv, sin ork och sin inre röst och samtidigt vara superkonsekvent. Jag har börjat träna på IKSU, något som jag alltid har tyckt verkar lite läskigt (allvarliga människor i avancerade träningskläder av tyger som andas), men det är faktiskt kul där! Snart är jag färdigutbildad också och jag struntar i om arbetsmarknaden ser för hemsk ut, jag är “dum” nog att lita till att jag ska få ett jobb som jag älskar och trivs med. Ett jobb där jag kommer till min rätt och får både stöd och möjlighet att utvecklas. Jag vägrar vara likgiltig och satsar på passionerad istället. Man mår mycket bättre av att vara dum på det viset, frimodig och naiv som Clara skriver. Fri och modig, det kräver en ansträngning. Envishet. Stöd. Så jag samlar på andra frimodiga människor, texter och karaktärer. Jag samlar på Clara och Sara och Annika alla andra glada, sega, starka och modiga typer som finns. Människor som gör saker trots att. Låt oss bli fler. Ge dig själv beröm för dina frimodigheter och dina dåraktigheter. Berätta om dem, jag vill gärna veta vad du tycker. Som Sara sa så ska vi inte grubbla så mycket över motgångar, jag tycker att vi istället fyller hålet som blir när vi slutar med det genom att tänka riktigt mycket på modet, möjligheterna och framgångarna.
.
Coola Sara Lidman
Det enda jag egentligen vill göra just nu är att ta det lugnt, mysa hemma med en bok och må så gott det går nu när det är kallt, grått, blött och mörkt. Jag vill planera in massor med mys och filmkvällar med mina vänner och min sambo. Laga god mat. Äta godis. Hasa mig hemifrån för att träna lite Core eller Punch Out och sen hasa mig hem och belöna mig själv med godis och värme. Heminredning känns plötsligt som ett måste - det räcker inte med att jag själv kryper in under täcket, hela lägenheten ska bäddas in i ljus, värme och fina gardiner. Allt går långsamt och jag identifierar mig definitivt med pandorna. Äta och sova, det är livskvalité, det! Vill gå i ide helt enkelt. Nu fungerar det ju inte riktigt så i dagens samhälle, men man får väl göra så gott man kan ändå :-) Nästa bok som jag ska läsa är “Unseen Academicals” av Terry Pratchett. Det kan bara inte bli fel!
.
.
De blir faktiskt bättre allt eftersom de där Sookie Stackhouse-böckerna… Som jag skrev här var jag inte så galet förtjust i de första två böckerna, men något fick mig ändå att fortsätta läsa serien. Charlaine Harris måste ha fått upp ångan i och med bok tre, för där börjar det faktiskt ljusna tycker jag när det gäller kvalitén. Ba så ni vet…
Mörker, kyla, dimma. November. En tid då i alla fall jag känner ett stort behov av verklighetsflykt. Så jag beställde efter “Nation” av Terry Pratchett (författaren som alltid lyckas i mina ögon). Han gjorde mig inte besviken den här gången heller. Pratchetts berättelser har så många lager. Samtidigt som han drar med mig till en karibisk ö och dess levnadsvillkor så lyckas han också porträttera människans behov av tro, visa ambivilensen hos begreppet civilisation och kritisera den västerländskt etnocentriska synen på vetenskapshistoria. Och det är en kärlekshistoria också. Och pirater. Och kannibaler… Och det mest fantastiska måste vara att han lyckas med detta utan att det blir rörigt. Wow, liksom! Berättelsen utspelar sig under vad som kan tänkas vara den viktorianska tiden i en parallell verklighet. En liten tropisk ö har drabbats av en tsunami och nästan en hel nation har spolats bort - alla utom en är döda. Som sällskap har en överlevande pojkmannen en spökflicka utan tår. Som vanligt är Pratchetts bok både rolig och allvarsam. Jag kan verkligen rekommendera den här boken till den som behöver lite verklighetsflykt, hela vägen bort och tillbaka.
.
.
När jag nu ändå håller på och rekommenderar böcker där hav och båtresor är centrala så kan jag passa på att slänga in kapitelboken “Corby Flood” av Paul Stewart och Chris Riddell också. “Corby Flood” är del två av serien Fjärran äventyr, jag recenserade den första delen i VF här när den kom. “Corby Flood” är liksom sin föregångare en underhållande bok som väcker läslust. Karaktärerna är nästan karikatyrer av människotyper och detsamma gäller för platserna som besöks i boken. Större delen av handlingen utspelar sig på ett kryssningsfartyg som lämnat sin storhetstid bakom sig. Det stannar inte längre på de intressanta platserna utmed den fantastiska dalkretiska kusten, så Corby får förlita sig på sin guidebok för att få en uppfattning om sevärdheterna som glimtar förbi i fjärran. Som tur är händer det en hel del på båten… Liksom i den förra boken är de grafiska inslagen, alltså bilderna, med i berättandet. Detta är en skön bok att läsa när man vill ha något engagerande som lättsamt och lätt att läsa.
.
.
Vi kom just hem från bion efter att ha sett “Flickan som lekte med elden”, baserad på boken med samma namn av Stieg Larsson (som nog ingen har missat vid det här laget). På det stora hela var det en tillfredsställande film. En hel del av storyn hade såklart kortats ner och slagits ihop, men det kan jag förstå. Boken är rätt komplex, med många trådar och för att det ska bli en vettig film så är det naturligtvis så man måste göra. Det enda jag verkligen önskar att de hade fått med bättre är hur galet vidskeplig och spökrädd Ronald Niedermann är. Jag tycker att det ganska centralt för hans karaktär. Annars har jag inte så mycket att invända. Filmen förresten ha ett stort plus för den lesbiska sexscenen också, det var bra skildrat. Noomi Rapace gjorde ett galet bra jobb som Salander över huvud taget och Mikael Nyqvist kändes med bekväm som Blomkvist i denna film än den första. Paolo Roberto var för övrigt duktig på att spela sig själv så det hade jag inte behövt oroa mig för. Men den första filmen var bättre, förmodligen för att den hade en story som passade bättre för filmmediet.
.
.
En av de allra finaste och bästa animéserierna jag har sett baserar sig på en serie böcker av Fuyumi Ono. Det handlar om “The Twelve Kingdoms” som serien heter på engelska. Själva animéserien baserar sig på den första av böckerna, som jag fick av min sambo i julklapp, och sedan ville jag bara ha mer… Böckerna är relativt fristående och är berättade på ett sätt som är mjukt och självklart men ändå spännande. Som i så många berättelser från Japan har berättelserna om de tolv kungarikena en röd tråd där huvudkaraktären från början är väldigt ung, men måste växa för att överkomma de hinder hon eller han möter på sin väg. Det är berättelser om att ta vara på sin potential, lära av sina misstag och växa in i sig själv. Ta gärna en titt på både animén och romanerna, det är de värda!
.
Klicka på bilden för animéns introduktionsmusik!
.
.
.
Förra veckan tillkännagavs Augustnomineringarna. Av de nominerade i Barn- och Ungdomskategorin har jag läst två: “Natthimmel” av Sofia Nordin och “Siv sover vilse” av Pija Lindenbaum. Av någon anledning envisas jag med att tro att också “Slumpens bok”av Åsa Lind och “Människoätande människor i Märsta” av Aase Berg är nominerade, men det är de alltså inte (även om de gott kunnat vara det i mina ögon). “Natthimmel” har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, och jag kan definitivt förstå nomineringen. Det är en oerhört inkännande bok som dessutom lyckas vara engagerande. Även Lindenbaums bok hör till de bättre i år. Jag gillar att hon alltid tar barnen på allvar när hon skriver, hur hon låter det läskiga få vara läskigt utan att gulla till det och utan att släta över. I kategorin “Skönlitteratur” är ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” av Ann Jäderlund den enda boken jag har nosat på. Men diktsamlingar är nog den genren som jag har svårast för, så den kan jag inte uttala mig om - annat än att det är en riktigt bra titel. När det gäller kategorin för facklitteratur är det lika illa. Jag har inte läst någon av böckerna, även om jag är riktigt sugen på att kolla in “Melankoliska rum” av Karin Johannisson.
.
När jag nu väl är inne och skriver om Augustnomineringar så kan jag ju passa på att nämna att den fantastiska skräckboken “Den femte systern” av Mårten Sandén (som var nominerad förra året) nu har fått en uppföljare i “Det viskande barnet”. Tyvärr är den inte alls lika läskig och bra som “Den femte systern”. Det börjar bra med clowner och otäcka naturväsen, men efter drygt halva boken dyker huvudpersonen Jannike Faltin in i en sagoaktiv parallellvärld. Då övergår berättelsen i en relativt linjär äventyrshandling och tappar helt enkelt fart. Stora delar kändes som transportsträcka när allt jag ville var att bli lite lagom skrämd. När boken var slut undrade jag fortfarande varför skurken gjorde det han gjorde och hur han och näcken egentligen hörde ihop. Skurken är tydligen en symbol för kaos, men jag har svårt att få det att hänga ihop med hans uppenbara kontrollbehov. Jaja. Böckerna om Jannike ska tydligen bli en trilogi och om Sandén lyfter sig till samma nivå som i “Den femte systern” igen i bok tre så är det ändå en kick-ass serie.
.
Nåväl, tillbaka till årets nominerade. Har ni läst några av böckerna? Kan ni rekommendera eller tycker ni att någon nominering är helt galen?
.
Tanten är modern. Både mode och modern och jag tror att det hänger ihop. Jag tror att det i strävan efter bullbak och bondmora och 50-talsmode finns en längtan efter den starka, trygga äldre kvinnan som man kan luta sig mot. En mor eller snarare en mormor. Många av oss lever fängslade i våra generationer, umgås med människor som åldersmässigt ligger inom en 5-10-årsgräns kring oss själv. Varken barn eller gamla finns nära tillhands, om de inte ingår i den nära släkten. Har man tur finns där en tant som man gillar och som gillar en själv såpass att man kan bli vänner. Men det är långt ifrån självklart - det handlar ju om personkemi och social struktur. Och, som med alla vänner, det krävs att båda ser det som att vänskap på ömsesidiga villkor är möjligt. Det är inte självklart att det är så, för många verkar tycka att respekten yngre “bör” ha för äldre också utesluter den yngre människans egna åsikter. Vilken vänskap blir det om man aldrig får säga emot eller ha egna åsikter och tankar? De befruktande egenskaperna en vänskap har i mina ögon blir, tja, kastrerade under sådana villkor. För att göra generationsisoleringen total försvinner dessutom många vänner från den sociala kartan när de får barn. Varför går att spekulera i, men det kommer jag inte att göra nu.
.
Hur kom jag då in på det här spåret? Jag läste en bok. Som vanligt. Eller, ja, längtan efter tanten har funnits hos mig länge, men jag tycker att jag ser den dyka upp mer och mer i de kulturella uttrycken omkring mig. Förutom det modemässiga så indentifierar sig vänner (under 35, märkväl) som tanter, nyfikenheten kring min bloggkollega UnderbaraClaras “Tant Märta” är stor och ordet tant har i mina öron en nästan ostört positiv klang - vilket jag inte tror att det hade för, säg, 20 år sedan. Boken jag läste den här gången var “Slumpens bok”av Åsa Lind. Den handlar om Hanna Demeter, en tjej som lever ett ovedersägligt tragiskt liv. Hon har förlorat sin mormor och morfar i en bilolycka, dessa två äldre släktingar som under hennes barndom beskyddade henne från att bli fullt utsatt för sin mors sinnessjukdom. Efter olyckan blev modern tvångsinlagd på mentalsjukhus och Hanna hamnade på ett fosterhem där hon blev kallt behandlad. Efter att ha rymt därifrån hämtade hon sin då drogade mor på sjukhuset och påbörjade ett kringflackande liv där allt går ut på att dölja moderns sjukdom för omgivningen. Av någon anledning ser Hanna till att alltid gå i skolan när hon flyttar till nya städer, trots att hon alltid blir mobbad för att hon är så lång. Men i den nya staden brinner skolan ner på grund av en gasläcka under Hannas tredje skoldag, samma dag som hon får Slumpens bok i sina händer. Enter räddningen i form av en tant. Fru Wilton är gammal, 102 år, och hon tar sig an Hanna och hennes mamma. De får flytta in i hennes lyxiga lägenhet, Hanna får känna sig som hemma och fru Wilton tar över ansvaret för Hannas allt mer psyksjuka mamma. När mamman blir för sjuk köper fru Wilton ett vårdhem så att mamman ska få så god vård som möjligt. Men det viktigaste är att Hanna kan prata med henne och fru Wilton förstår utan att sätta sig på några höga hästar. Hon utstrålar trygghet utan att stänga in, hon beskyddar utan att skrämma och hon delar med sig av erfarenheter och kärlek utan att kräva betalning. Men fru Wilton hade nog inte tagit hand om vilken desperat och missanpassad flicka som helst. Hanna är speciell eftersom det bara är hon som kan läsa Slumpens bok. Och speciell är precis vad hon behöver vara och känna sig. Jag tror att det är just dessa egenskaper som vi som längtar efter tanter vill ha. Någon som vet och kan mer än vi men som ändå uppskattar och älskar oss förbehållslöst, någon som tycker att vi är viktiga och speciella. Någon som kan ge oss ytterligare en dimension på livet, mer än våra föräldrar kan. Någon som har levt det.
.
.
Bilden av tanten är som sagt inte längre den av en virrig gammal dam, utan av en balanserad, erfaren, stark och omhändertagande kvinna som kan säga ifrån. Trädets rot. Stabiliteten som vi längtar efter. Men det är inte alltid bilden stämmer. Efter “Slumpens bok” läste jag den djupt tragiska “Kvinnan som mötte en hund” av Elsie Johansson. Kvinnan i boken är Vera Backman och hon har faktiskt inte riktigt levt. Inte om man med att leva menar att fatta beslut, göra egna misstag och lära sig från dem. Hon är tanten som har hållit sig inom kutymens gränser och gjort vad andra tyckt. När hon blir sjukskriven så märks det alltför tydligt - hon saknar liv och har ersatt det med rutiner. Hon vill inte tränga sig på och saknar därför socialt sammanhang utanför sin dominerande men frånvarande syster. Hon är kvinnan som stannade hemma och tog hand om mamma. Kvinnan som enligt modern var för vek för att bli sjuksyster. Kvinnan vars värld rämnar när rutinerna faller bort och det levande tränger sig på. Det är svårt att veta vad som egentligen orsakar Veras fall, om det är psykiskt eller fysiskt, eftersom hon inte vet själv och boken är skriven utifrån hennes egen upplevelse. Men jag undrar vad som hade hänt om hon istället för att hålla murarna uppe hade vågat bli vän med någon. Vad som hade hänt om hon fått möjlighet att möta och identifiera sig med den nya bilden av den starka och visa tanten. Om det hade gått? Om det hade räckt med att bli sedd som sådan genom någon annans ögon. Förmodligen inte, tänker jag och känner mig sorgsen.
.
.
Var finns ni då, ni starka tanter, var kan vi hitta er? Är ni rädda för oss? Jag vet att vi är många som längtar efter en tant i vårt liv, någon att prata med, fika med och som vi kan berätta allt möjligt för. Någon att lita på. Jag hörde en gång att det är fler som ringer till sjukvårdsupplysningen nu än förr. Unga människor som frågar om saker som tidigare var självklara. Unga människor som inte har haft någon som har berättat självklarheterna för dem. Det är också fler av oss som åker in på akutpsyk för saker som man tidigare såg som en naturlig del av livet, människor som mår riktigt, riktigt dåligt, kanske för att det har blivit slut med partnern. Det var inte så förr. Kanske var människor mer förberedda. Kanske delades livserfarenheten mer mellan generationerna. Vem vet. Men jag tror att vi skulle må bättre av att hitta vänner i alla åldrar. Men hur det skulle gå till? För mig är det en gåta. Och svårast är det att hitta pensionärerna.
Är det någon som läser det här som följer “True Blood” på SVT? Jag hade tänkt se den serien, men efter att ha sett första avsnittet så tyckte jag att Sookie var så galet störande att det tog emot att se avsnitt två. Istället bestämde jag mig för att ge mig på att läsa den första av böckerna som serien baseras på, för att se om det kunde vara något. Tyvärr råkade jag beställa del två i serien “Living Dead in Dallas” så det var bara att beställa “Dead Until Dark” också. Jag måste erkänna att jag inte var superentusiastisk. Böckerna fick helt enkelt ligga till sig lite. Sen fick jag influensan och med den - förutom feberfrossa, rastlöshet och trög hjärna - tid.
.
Lästa
.
Så. Är Charleine Harris böcker om Sookie Stackhouse det bästa jag har läst? Nej. Inte ens nära. Berättartekniken är något rörig och hon gillar verkligen att återberätta vad som har hänt tidigare. Det märktes särskilt när jag gav mig på del två - det verkar som om hon har siktat på att inte ens en minnesförlust ska stå ivägen för att man ska komma ihåg del ett. Är böckerna bra? Nja, det regnar stereotyper. Dessutom har jag problem med relationen mellan Sookie och vampyr-Bill. Vid ett tillfälle blir Sookies vampyrpojkvän lite upprörd på en kyrkogård, så upprörd att hon blir rädd för att han ska göra henne illa. För att förhindra det försöker hon göra honom kåt för att distrahera honom varpå han har så våldsamt sex med henne att hon närapå blir nerplöjd i jorden. Kvinna använder sex för att undvika att bli misshandlad alltså. Vilket Harris skriver om utan att problematisera det överhuvudtaget. För Sookie verkar det bara vara självklart och naturligt. Skönt att hon överlevde och lite smällar får man ta. Det lämnar en dålig smak i munnen. Könsrollerna är överhuvudtaget något problematiska i böckerna. Å ena sidan är det intressant eftersom det uttrycker en verklighet som definitivt förtjänar att diskuteras i bokcirklar. För mig målar böckerna bild av hur människorna i södra U.S.A kan tänkas fungera, utan att texten moraliserar över det. Å andra sidan är det mindre bra om människor läser böckerna okritiskt och bara accepterar synen på sex och relationer som ok, utan att reflektera över att boken är skriven ur Sookies tänkta världsbild. Jag skulle nog säga att de är ett praktexempel om man vill diskutera vikten av att läsa även skönlitterära böcker med kritiska glasögon.
.
På posten
.
Men om böckerna inte ens är bra, varför har jag då nyss beställt bok tre i serien? Det bästa svar jag kan ge är att det är som med salta pinnar: De är inte särskilt goda, men tusan vad det är svårt att sluta äta dem när man väl har börjat…
.
Tävlingar på gång. Skrivartävlingar för att vara mer exakt. Den ena anordnas av Umeå 2014. Ämnet är fritt och begränsningen består endast av novellens längd. Den andra anordnas av Centrum för lättläst, ska skrivas på temat “De sju dödssynderna” samt att den (surprise, surprise) ska vara lättläst. Stretcha skrivarmusklerna och skicka in om de känns det minsta rätt. “Bättre att ha försökt och förlorat än att inte ha försökt alls”
.
Tack Annika för att du också skrev om detta på din blogg så att jag fick vittring på det :-) Börjar bli en riktigt fin bloggkedja av de här tävlingarna.
.
Kulturbloggen med samarbetsparters vill att vi ska berätta för dem vilka kulturbloggar vi tycker är bäst i Sverige. Det är nämligen dax att nominera bloggar till Stora Bloggpriset! Jättebra initiativ tycker jag. Ge kulturen lite galakänsla. Det finns till och med prispengar i år (kulturvärlden flödar ju inte direkt över av den varan). 18 oktober är sista nomineringsdatumet och sen kommer man att kunna rösta på bloggarna. Stora Kulturbloggpriset har fem kategorier:
.
Bästa musikblogg
Bästa filmblogg
Bästa bokblogg
Bästa övriga
Bäst alla kategorier
.
In och nominera och rösta och visa att kultur är viktigt tycker jag. Det tänker jag göra (men inte på mig själv, jag tycker att sånt här handlar om vad läsaren tycker och här är jag ju en skrivare). Belöna de smarta kulturbloggarna som du gillar bäst med ett erkännande. Han eller hon eller den eller de kommer att bli jätteglad(a). Det är ju ganska mycket jobb med att hålla en blogg levande, så uppmuntran är kärt uppskattat! :-)
.
Programmet, biljetten och några knappar som man fick :-)
.
Jag har nyligen kommit hem från Anna Vnuk och Lo Kauppis föreställning. Fullsatt var det tror jag, eller i alla fall nästintill vilket var lite av en chock. Jag hade nämligen suttit framför datorn hela dagen och var inte alls beredd på en så stor anhopning av snygga, coola och fabulösa kulturmänniskor. Det gav mig faktiskt lite prestationsångest om jag ska vara ärlig. Iallafall…
.
När jag och mitt sällskap tagit oss igenom folkhopen med så lite knuffande och buffande som det var möjligt började det. Showen. Den tog sig rakt in i magen och började styra och ställa. Ibland kom en sjunkande känsla och ibland blev det volter. Ibland en känsla av tango och ibland en känsla av kolsyra. Visst, intellektet fick också vara med, särskilt under Lo Kauppis del. Men det går inte att komma ifrån den fysiska känslan de förmedlade. Ondast gjorde det att se när en gravid och födande Anna Vnuk fick svanken “armbågad” i dansen. Stort utrymme för inlevelseförmåga helt enkelt. Väldigt värt det. Trots att det för min del gjorde lite ont ibland (men det var humor också. Vi pratar inte “American History X” här.). Jag har haft mina feministiska tankar och kunskaper väldigt länge, ända sen jag var barn. Jag har växt upp med dem, stötts och blötts med dem. Nu på senare tid har det känts som om mycket av berättelserna om orättvisor har börjat sippra in i mitt liv på ett konkret och vuxet plan. Det är aktuellt på helt nya sätt helt enkelt vilket gör att jag upplever även sådant som jag redan hört och läst och vet på nya sätt. Särskilt när det förmedlas så här bra. För andra, som är på andra platser i livet, kanske inte den här showen gick lika djupt. Men oavsett var man befinner sig så är tipset att om ni tycker att showen verkar det minsta lockande (annars är det nästan taskigt att ta upp en biljett), och om den kommer till er stad och om det finns biljetter kvar. Ta chansen. Gå och se.
.
(Den 9:e spelar de i Östersund, den 11:e i Luleå, 12:e i Älvsbyn och resten av spelschemat finns här. Ett smakprov på föreställningen finns här.)
.
Noomi Rapace som Lisbeth Salander
.
Igår såg jag (äntligen) “Män som hatar kvinnor”. Det var hemskt roligt att se en film som baseras på en bästsäljande bok där filmen faktiskt kan stå på egna ben och samtidigt göra boken rättvisa. Annars är ju alltför vanligt att filmer som har den bakgrunden mest blir en sorts halvdana illustrationer till boken (ingen nämnd, ingen glömd). Visst hände det att Mikael Nykvist spelade över ibland, men inte så det störde. Och Noomi Rapace, hon kan i mina ögon byta namn till Noomi Rapace Superstar. Jag har läst i tidningarna att hon inte är så förtjust i uppmärksamheten hon får, men hon får nog stå ut lite, för så bra som hon är så förtjänar hon den (och det menar jag på det allra snällaste sättet). Jag har helt enkelt fått min en ny stjärna på min himmel som bebos av underbart starka och smarta och bra (men inte nödvändigtvis perfekta) kvinnor, både fiktiva och “verkliga” sådana. Hon är i gott sällskap, där finns bland annat Tove Jansson, Sara Lidman, min mormor och min farmor, Eve Ensler, Fatema Mernissi, Virginia Woolf, mormor Vädervax, Tiffany Achins, Mara av Acoma, Twilight-Bella (ja, faktiskt), Maria Merian och många, många fler som av olika skäl har gjort positiv intryck på mig. Lisbeth Salander fanns redan med, men Noomi får en egen plats - inte bara för att hon spelar Lisbeth bra utan också för att jag tycker att hon är så himla cool i sin utstrålning och i den attityd hon har till sitt arbete. Enda problemet med det hela är att jag har hört att film nummer 2 inte ska vara lika bra. Jag har läst alla böckerna, så Lisbeth sitter säkert på min himmel. Noomi också för den delen. Men nu tycker jag ju att hela första filmen är jättebra. Vilken djupdykning det blir om “Flickan som lekte med elden” är riktigt dålig. Det är lite farligt med förhoppningar.
.
Är det någon som läser detta som har sett “Flickan som lekte med elden”? Vågar jag se den?
.
Jag har förresten hört ryktas att Lisbeth Salander har kallats för manshatare. Är inte det lite underligt resonerat? Hon verkar uppenbarligen inte ha något emot killar som är sjyssta. Hon har lite murar och är inte så kommunikativ och jag har märkt att sådant kan vara extremt provocerande för vissa män. Men det kan väl inte tillåtas styra och ställa hur man ska vara? Det var befriande hur Mikael Blomkvist accepterade och nästan beundrade och uppskattade Lisbeths särart. I mina ögon är det bilden av en man som är trygg i sig själv. Jag menar Clintan och Rocky och Bond (han döljer sitt kommunikationshandikapp bakom charm) är väl inte direkt världens mest känslosamma? De sätter sig sällan ner och gråter ut över sin svåra barndom tillsammans med någon förstående biroll. Men de beundras ändå och får vara som de vart så länge som de tar skurkarna på slutet. Skurkar som ibland har en del gemensamt med de som Salander plockar ner. Lisbeth Salander är inte en manshatare. Hon är en hämnare.
.
.
.
Hur många av er läste “Flickan med svavelstickorna” av H.C Andersen när ni var små? Har ni gråtit till Lasarettsvisan? Eller kanske “Den lycklige prinsen” av Oscar Wilde? Den bitterljuva känslan i att gråta till dessa berättelser var så stark när jag var liten att jag nästan inte vågade höra dem. Ändå gjorde de ett sådant intryck att de nästan finns inpräntade i mig. Jag känner hur det börjar pirra i tårkanalerna bara av att tänka på dem, trots att jag är äldre nu och har mer distans. Styrkan i känslan kan nästan överrumpla mig.
.
Sentimentaliteten har dåligt rykte. Jag tycker att det är oförtjänt. Jag tror att det är viktigt att man får möta och lära känna sina känslor när man är liten, gärna under kontrollerade former. De sentimentala berättelserna ger just ett sådant kontrollerat utrymme, särskilt om det finns en pålitlig vuxen nära som kan hjälpa en med att hantera känslorna. Ofta dör någon på slutet, vilket ger barnet en möjlighet att undersöka också döden. Men finns det några moderna klassiker som kan fylla dessa klassikers skor? Några av bilderböckerna som riktar sig till en yngre publik och som är skrivna på 00-talet?
.
Jag ser så mycket fram emot det här att jag nästan spricker! På tisdag smäller det, då kommer “Helafton med hårdare, snabbare Anna Vnuk” och “Undercover av och med Lo Kauppi” till Sagateatern - och jag ska dit. Så peppad - can’t wait :-D
.
,
Äntligen har jag ro i kroppen att sitta ner och skriva en bit. Det var hektiskt innan jag åkte till Göteborg och det har fortsatt vara högt tempo och mycket att göra sedan jag kom hem. Egentligen har jag inte ens lyckats börja smälta bokmässan än, för det har varit så mycket annat att tänka på. Men jag ska försöka berätta lite om hur det var ändå.
.
Det första som slog emot mig när jag var framme i Göteborg var folk, folk, folk. Redan när jag skulle leta mig fram till hotellet så var världen fylld av människor som gick åt alla håll samtidigt. Jag krockade med säkert 10 personer under 2 timmar… Och det var innan själva mässan ens hade börjat! Så för att jag skulle orka med evenemanget spenderade jag kvällen med att ladda upp superkrafterna på rummet med mässprogrammet och hämtmat från kinakrogen i Nordstan (ta så mycket från buffén som du kan klämma ner i en aluminiumlåda och betala 55 kr. Mycket värt). Däckade tidigt.
.
Dagen därpå var det frukost, med folk, folk, folk. Jag tror till och med att jag såg Peter Wahlbeck rusa förbi. Det var alldeles för tidigt för folkmassor för min del kände jag då, så efter frukost gick jag upp för att vila och sov en timme extra.
.
När jag vaknade kände jag mig som en människa igen och tog mig iväg tills Svenska Mässan. När jag efter mångt och mycket hittat rätt, köpt seminariekort och lämnat in jackan så var det dax att göra entré in i mässhallen. Det var stort. Ja, det var ett stort rum, men också ett stort ögonblick. Bokmässan är som sagt motsvarigheten till värsta rockfestivalen för mig, jag har sett fram emot att åka dit i många år, och nu stod jag äntligen där! Efter ett litet överväldigat ögonblick så gick jag in. Det var folk, folk, folk, men på något vis verkade det strukturerat och jag krockade inte med en endaste en. Jag bestämde mig för att orientera mig lite innan första seminariet, det gick hjälpligt men det var först sista dagen jag tyckte att jag riktigt hade koll på var jag var där inne. Alla var i alla fall mycket trevliga och hjälpsamma, till och med när det började ryka och lukta brandrök uppe vid F-salarna. Det verkar dock inte som om det blev någon stor brandkatastrof, men jag vet inte så noga. Det första seminariet på min lista började nämligen lägligt nog just då. Eller; jag hade två att välja mellan och tog det som var längst bort från röken. För säkerhets skull.
.
Första seminariet var ett samtal mellan fyra debutanter och Jessika Gedin. Det var väldigt intressant att få höra hur viktigt det är med en bra förläggare. Nästan så att jag blir avundsjuk, jag menar; min sambo korrekturläser mina texter ibland, men aldrig att han sätter sig och räknar hur många kolon jag använder! Och som så ofta sker när jag hör berättas om böcker så fick jag lust att läsa alla debutanterna. Men jag behöll självkontrollen och greppet om plånboken för denna gång. Mind over matter! Oh yeah! :-) Gedin hade för övrigt väldigt snygga byxor.
..
Kalle Dixelius, Augustin Erba, Jessika Gedin, Marianne Cedervall, Kevin Frato
.
Sedan var det dax för mig att virra ner till Nallescenen för att höra Lisen Adbåge, Pija Lindenbaum och Cecilia Torudd berätta om hur de formger barnen i sina bilderböcker. Det är oerhört fascinerande att lyssna till illustratörer som talar om sitt arbete. Ofta så är de färdiga bilderna så oerhört genomtänkta. Det är också kul att se hur illustratörerna faktiskt ser ut - ofta kan man känna igen dem i deras bilder på ett väldigt tydligt sätt. Det skulle vara jättekul att gå på ett illustratörsmingel och leka “gissa vem som har illustrerat vad”. Sen skulle illustratörerna vara tvungna att gå och hämta sina verk när det var någon timme kvar också så att man fick facit. Annars skulle det nog bli lite frustrerande…
Det finaste under den här stunden var nog när Siw Widerberg, som har skrivit “Förskolan Rävlyan” som de båda är aktuella med, steg upp på scenen och utbrast att “Cecilia är en fena på att se hur barn från andra kulturer ser ut och rör sig”. Det var därför som Siw så gärna ville att Cecilia skulle illustrera hennes böcker - det är viktigt att alla barn som finns i vårt samhälle får böcker där de kan spegla sig själva.
.
Lisen Adbåge, som bland annat har skrivit och illustrerat Kurt och Kio
.
Pija Lindenbaum och Siv (från nya boken “Siv sover vilse”)
.
Efter Nallescenen sprang jag förbi Grafiska torget och fick lära mig några korta saker om text-bild-analys. Det gick lite väl fort fram, men det jag fick med mig var:
* Säg aldrig samma sak i bilden som i texten
* Var personlig
* Få läsarna att tänka
* Våga analysera text och bild i kombination
.
På det stora hela verkade det handla mer om hur man skulle sätta ihop text-bild sidor än hur man skulle analysera dem. Detta lilla seminarium var i alla fall snabbt över och jag var iväg igen. Min mässkompis E hade nämligen anlänt och jag skulle möta upp henne var det tänkt. Tyvärr gick jag vilse. Men vi hittade varann tillslut och hann säga hej innan jag stack iväg på ett seminarium med Mårten Sandén (han har skrivit underbart ruggiga “Den femte systern” och är aktuell med “Det viskande barnet”). Det gällde ett samtal mellan Sandén och hans förläggare. Mycket av samtalet fokuserade bokseriens huvudperson Jannice, och det märktes verkligen att Sandén är utbildad psykolog i grunden.
.
Sen var det dax för att dyka ner i den akademiska världen. Maria Andersson och Elina Druker presenterade boken “Barnlitteraturanalyser”som de har varit redaktörer för. Det är en antologi som “lyfter några av de ledande forskarna inom fältet fram den mångfald av barn och barndomar som gestaltas i barnlitteraturen, men problematiserar också hur barn skildras. De olika artiklarna diskuterar barnböcker ur bland annat klass-, etnicitets- och genusperspektiv.” och seminariet kändes precis som om jag satt på en föreläsning på universitetet.
.
Maria Andersson och Elina Druker
.
Efter denna upplevelse gick jag vidare till “Hu, vad läskigt!”, ett samtal mellan Stina Wirsén och Magnus Nordin. Stina Wirsén är ännu ett exempel på en illustratör som jag tycker känns besläktad med sina bilder. Det känns inte ett dugg otroligt i mina ögon att hon har illustrerat böckerna om “En liten skär…”.
.
Stina Wirsén och Magnus Nordin
.
Själva seminariet var lite förvirrande. Eller kanske var det jag som var trött i huvudet. De talade i alla fall om sina (och i Wirséns fall om också om sin sons) skräckupplevelser från barndomen och hur dessa har påverkat deras arbete.
.
Efter Wirsén- och Nordin-seminariet letade jag reda på E igen. Vi gick runt och tittade och försökte orientera oss på mässan tills det var dax att gå hem. Det räckte fint så! :-)
.
“Tänk om det där är jag” är den tredje av Johanna Lindbäcks böcker som utspelar sig i Umeå. Det gillar jag. Över huvud taget så tycker jag att fler böcker som är tänkta till barn och ungdom borde utspela sig i Västerbotten, eller i alla fall norr om Gävle. Det är som en speciell känsla att läsa en bok som klingar av miljöer som man själv lever, inte lever i utan lever. Som andas en luft som man växt upp i och nästan kan känna lukten av. Men det är kanske inte så lätt att skriva så att boken blir platsen blir boken.
.
Musik kan också andas platser. En av mina absoluta favoriter, Annika Norlin (Säkert! (på svenska) och Hello Saferide (på engelska)), må vara från Östersund men när jag hör henne sjunga på sin fina dialekt så är det lite som att komma hem. Kombinationen av Lindbäcks böcker och Norlins musik är faktiskt en 10-poängare. Vill man ha en känsla av Norrland så bör man definitivt prova det - en bit av hemma att ta med sig i väskan helt enkelt.
.
Jag har skrivit en recension av “Tänk om det där är jag” i tidningen. Jag gick ju inte gymnasiet i Umeå, så jag måste fråga er som vet: Är alla tonåringar underbara och snälla här? Det är för all del så att jag tycker att det behövs fler ungdomsböcker som fokuserar mer lågmäld problematik än självsvält, mobbning och incest. Jag är dessutom allergisk mot Beverly Hills-intriger och skitsnack, i böcker så väl som i verkligheten. Lindbäck är oerhört bra på vardagsproblematik. Det är skönt och behagligt att läsa hennes böcker. Jag kan också känna igen mig i mycket av problemen - det tog år innan jag började få grepp på hur folk beter sig, vad de säger och alla de där minisignalerna som händer hela tiden. Ännu fler år tog det innan jag förstod att folk faktiskt vill prata med mig, att de var intresserade av vad jag tyckte och tänkte. Alla de där sociala sakerna som gör att man är så osäker som tonåring - särskilt om man har varit utstött. Men såvitt jag minns så lyste mycket av min egen och andras tonårsångest igenom skalen på gymnasiet, ångest som inte alltid hanterades så bra. I “Tänk om det där är jag” är alla så… mogna. Till och med när de är omogna så är de det så säkert och vuxet. En sådan trygg (men inte problemfri, såklart) gymnasietid som Lindbäck skriver i sina böcker önskar jag åt alla. Kanske är det annorlunda här än i Skellefteå? Snälla, säg, ni som vet. I så fall så ska mina barn (om jag får några) gå i gymnasiet här minsann.
.
.
Det här inlägget är med i en bloggturné om “Tänk om det där är jag”. Andra bloggar som skriver om boken idag är:
tonårsboken
flaskposten
babbelfisken
annawii
nu är jag hemma från mässan igen. det var jättekul! jag tog datorpaus under resan och det kändes helt rätt att få vara så närvarande som man blir av det. eftersom jag är trött och spak efter resdagen så orkar jag inte skriva så mycket om det (orkar knappt använda versaler), men det kommer har jag tänkt. :-) men en liten lista som sammanfattning orkar jag nog med att skriva:
,
Mässans:
Trevligaste monter: Kartago
Mest uppklädda: Mårten Sandén (grå kostym med västjacka)
Schism: Katerina Janouch vs Anna Kosztovics
Överraskning: Att Lisen Adbåge, som har illustrerat massor av barnböcker (hennes första kom ut 2001), är så ung! Hon är född 1982, precis som jag, och 2001 var hon 19 år. You go girl! Vilken förebild…
Tänkvärdaste: Hur mycket barnboksillustratörernas figurer påminner om dem själva
Intressantaste: Nick Perumov
Jobbigaste: Syrebristen och folkfloden på fredag eftermiddag
Roligaste: Att få prata med alla roliga, intressanta och trevliga människor
Insikt:
Ja, jag är en kulturtant (vid 26 års ålder) och har varit det ett bra tag. Ja, jag har hittat hem till flocken nu.
Önskning: Att få läsa Laura Gallego på svenska snart!
.
I morgon sätter jag mig på ett plan och åker till Göteborg för bokmässan! Jag har sett fram emot det så länge nu att det nästan inte känns alls. Istället så är jag superstressad över alla saker som jag inbillar mig att jag måste fixa innan jag åker, så där stressad så att det gör ont i halsen. Inte bra alls. Men när jag väl sitter på det där planet så kommer det att komma ett slags lugn över mig, en stillhet. För då vet jag att det enda som jag behöver fokusera på under flera dagar är böcker, böcker och böcker. Lustigt känna att jag tänka på ett sådant (ordnat) kaos som bokmässan verkar vara som något lugnande och avstressande. Om det känns så, så kan det nog hända att man har tagit på sig för mycket… Roligt ska det i alla fall bli tror jag. Det finns en spännande liten twist på det hela också för min del, men vad det är - det är en hemlis… ;-)
Vi växer inte i behagliga, förutsägbara kurvor. Nå, det händer kanske att våra kroppar gör det men det är inte dem jag pratar om nu. Jag talar om våra hjärtan, själar, psyken. Våra personer och jag. De ligger och gror utan att det syns och märks. Dag ut och dag in utan förändring. Sedan händer det ibland att något spricker upp och växer ut, något som har vilat och bidat och väntat omärkligt och länge. En rot kanske, eller en blomma som ser helt oväntad ut och sticker iväg åt ett håll man inte hade någon aning om. Jag tror att det händer oss alla lite nu och då. Små överraskningar som livet ger oss – jaså, är det så här jag är och tänker och känner? Är det så här jag är? Ofta kommer dessa förändringar meden känsla av frihet, av att äntligen komma ut ur den för trånga puppan, att äntligen kunna röra sig igen. Så är det i allafall för mig, och jag tror att Tilda, huvudkaraktären i ”Natthimmel” av Sofia Nordin, skulle hålla med mig.
.
.
Tilda lever i ett tyst hus med en spöklikt frånvarande men ändå närvarande familj. När hon står ute i trädgården och betraktar dem genom det upplysta fönstret tänker hon att de nog är en filmfamilj, inte en riktig. I Tildas familj och i hennes liv är det livsviktigt att följa reglerna. De oskrivna föreskrifterna om vad som går för sig – vem man får sitta bredvid på matrasten, hur entusiastisk man bör visa sig, det rätta sättet att fira en 40-års-dag. Det är en minst sagt klaustrofobisk tillvaro där varje individ är ensam med sig själv och sina funderingar. Ingenting får slippa ut. Tildas enda andningshål och vän har flyttat, de tappar långsamt kontakten och sorgen är stor.
Enter: Jesper. Den nya killen i klassen som överrumplar Tilda och ger henne handlingsutrymme. En grund att stå på. En orsak att börja med lajv. Ett nytt sammanhang. Och Tildas skal börjar krackelera. Och jag känner igen mig.
Ibland är livet tungt och för mig har det varit riktigt tufft av och till under de senaste veckorna. När det är mörkt så blir ljusglimtarna så viktiga, så viktiga. Kanske är det därför den här dikten av Karin Boye är så älskad. Den visar på ljuset utan att förneka mörkret, vilket var precis vad jag behövde när jag återupptäckte den.
.
Ja visst gör det ont…
Jag har haft en läsa-serier-lust på sistone. Två av de mer intressanta serieböckerna som jag lånade på bibblan var ”Queer as Karin” av Sanna Lindström & Terese Oliw och ”Saffo – en flatas dagbok”av Sarah Westermark.
.
.
Även om jag inte är 100% frälst i hur ”Queer as Karin” är tecknad på alla sidor (kvalitén varierar rätt mycket) så är innehållet i serierna många gånger väldigt tänkvärt. Det är bra iakttagelser av hur det är att leva i en marginaliserad grupp i samhället samtidigt som man (såklart) är central och normativ i sitt eget liv.
.
”Saffo – en flatas dagbok” börjar 1994, innan internet kommit igång på riktigt. Det var fortfarande osäkert om George Michael var bög, det var innan Ellen DeGeneres kom ut som lesbisk på Oprah (1997), plastikoperationer kunde fortfarande orsaka skandal och David Hasselhoff var en sexsymbol. På 90-talet gick tjejer omkring med nyckelringar med texten ”I 
boys” på. Need I say more?
.
I alla fall. När Saffos bok börjar vet hon inte om att hon är lesbisk, hon är tvärtom per default inställd på att vara heterosexuell. Men efter en smärre chock inser hon sin läggning och hennes identitetsfunderingar blandas med tidsenliga samhällsiakttagelser. Där är väldigt bra berättat, med en balans mellan humor, allvar, allmängiltighet och vardagsberättelse. På bokens pärm står det: ”Är du homo/bi/hetero/asexuell människa/delfin? Då kommer du att älska Saffo!”. Jag kan inte annat säga än att; ja, det funkade för mig :-)
.
I veckan har jag farit och flängt ganska mycket i Umeå stad vilket har resulterat i en hel del trafikfunderingar. Mest har jag tänkt på skillnaden mellan Skellefteå, där jag är uppvuxen, och Umeå som har varit min hemstad i ganska många år nu. Det är intressant att se hur attityderna i trafiken kan skilja sig åt mellan två städer som teoretiskt sett har samma regler, ligger i samma land och på det inte särskilt långt ifrån varandra. Det går att göra en enkel generalisering: I Skellefte’ regerar bilarna medan i Ume’ är det cyklarna och gångtrafikanterna som styr. De enda icke bilförande trafikanterna man egentligen måste akta sig för i Skellefteå är de dödsföraktande tanterna. Dessa tanter kan närsomhelst dyka ut på vägen med siktet inställt på motsatt sida. Om man inte är tant i Skellefte’ så är det enda relativt säkra sättet att ta sig över vägen att lita till trafikljusen. Försöker man gå över ett vanligt, hederligt övergångsställe så riskerar man att bli överkörd av en gubbe (ok, det är oftast en gubbe, men jag har sett många varianter) med skygglappar. Skygglappsförarna verkar inte bry sig om att se annat än körbanan. Dessa skygglappsförsedda bilförare verkar dock vara magiskt utrustade med tantradar. Men det skulle inte sitta fel med några vägbulor på Kanalgatan i Skellefteå!
.
Huvudled
.
I Ume’ går det dock inte att använda sig av skygglappar. Det bara sprutar ut gångtrafikanter och (kanske främst) cyklister från alla tänkbara sidogator, gränder och uppfarter. Dessutom måste bilföraren hålla koll på överraskande väggupp, gropar, rondeller och en labyrint av enkelriktade vägar med specialregler. Det är mycket intressant att ge vägbeskrivningar åt biltrafikanter som är nya i stan, särskilt när man som jag är van att ta mig runt stan på cykel. Jag kan också säga att det var först i Ume’ som jag lärde mig trafikreglerna för gång- och cykeltrafik. Den som kom på skyltarna där det står “Gå på vänstra sidan” är ett pedagogiskt geni. Och i Ume’ räknar vi cyklister med att “Huvudled” gäller oss också (i alla fall om det inte är en större väg). Anta bara inte med att cyklisterna vet om att bilisterna inte behöver stanna för cyklister vid övergångsställen. För på det stora hela kör vi ändå. Så om du är bilförare i Umeå gäller det att titta åt alla håll samtidigt minsann! Och jag uppskattar verkligen att ni ser oss som inte åker omkring i krockskyddade metallskal. Jag blir faktiskt lite varm i hjärtat varje gång jag som cyklist har haft ett tyst samtal med en bilist om vem som ska åka först. Tack!
.
.
Jag sitter och arbetar mig igenom “Var är Jordgubbs-Moshi?”, den första MoshiMoshiKawaii-boken som kommer in på den svenska marknaden. Som ni kanske anar så handlar det om en sockersöt produktlansering med ursprungsland Japan (”Moshi, moshi kawaii” kan löst översättas till “hej, hej söt[is]”). Förmodligen kommer det att dyka upp allsköns MoshiMoshiKawaii-produkter (napparna har visst redan nått marknaden). Såvitt jag har förstått det så är tanken att dessa produkter ska få lika stor spridning som Sanrios “Hello Kitty”.
.
.
Men, tillbaka till boken. “Var är Jordgubbs-Moshi?” är en leta-bok där man som läsare ska leta reda på ett antal figurer på varje sida. Och jag håller på att bli vansinnig. På varje sida ska det finnas en Jordgubbs-Moshi och en Super-Moshi. Det finns en liten exempelbild och figuren som ska hittas ser exakt ut som den bilden. Inga problem, eller hur? Det tyckte i alla fall jag tills jag kom till Mums-landet (nån mer som får My Little Pony-vibbar?). Jordgubbs- och Super-Moshi måste ha smugit undan bakom ett träd för att gosa eller något. Jag hittar dem då inte på bilden, hur mycket jag än söker. Det gör ingen annan som jag har frågat om hjälp heller. De verkar helt enkelt inte finnas där. Det finns två figurer som liknar dem, men ögonen är annorlunda än de “ska” vara. Räknas det helt plötsligt? Eller är de helt andra figurer? Det finns inget facit i boken! Ingenstans där man kan få reda på var de rackarna befinner sig, om de alls finns eller om de är försvunna på just den bilden. Det är helt enkelt oerhört frustrerande och jag har fullständigt fastnat. Och vad 17 håller de på med på sista bilden egentligen? Jag börjar fundera på att skicka in ett lagförslag om facitkrav på leta-böcker. Eller åtminstone en lag om varningstext. Det om något är ett tecken på att denna typ av böcker kan framkalla galenskap hos sina läsare!
.
En vecka har gått på nya terminen för min del och jag är redan helt trött. Det är som att gå från att vara en snigel till att bli en antilop över natten - lite av en chock! :-) Roligt är det förstås, dels är jag intresserad av det jag studerar och dels får jag träffa alla trevliga, smarta och intressanta människor igen. Men skillnaden mellan litteratur man måste läsa och litteratur man självmant vill läsa slår mig hela tiden. Det är mycket underligt, men så snart en bok blir kurslitteratur så blir läströskeln mycket högre att ta sig över och boken verkar helt plötsligt vara skriven på ett helt annat, mer svårförståeligt, språk än vad den utger sig för att vara. Det spelar ingen roll hur rolig och intressant man kan ha tyckt att den var innan - helt plötsligt så är den en del av kurslitteraturen. Jag kan nästan slå vad om att det inte spelar någon som helst roll vilken typ av bok det gäller - det skulle kunna vara en pekbok, som till exempel “Sakboken” av Stina Wirsén. Om den kom med på litteraturlistan skulle den helt plötsligt vara flera snäpp tyngre och mycket mindre inbjudande att läsa.
.
Ny på litteraturlistan?
.
I mina ögon är detta ett av livets mysterier.
.
Umeå
RSS
