Fler skivrecensioner 31 maj

Skivrecensioner.
Läs om vilka betyg som getts till Anders Bergcrantz, Beckett, Skinny Puppy, Spinning Jennies, Scout Niblett, Club 8, Laura Marling, John Fogerty och Alice in chains.
Johanna Fredriksson
Uppdaterad 31 maj 2013 kl. 10:57

Anders Bergcrantz
The Painter
★★★★
Plugged Records

Klang. Han har en särdeles explosiv laddning i sin klang. En angelägen aktualitet som verkar trollbindande. Här hörs han i Anna-Lena Laurins komposition ”The Painter”, väl backad av en jazztrio samt Norrlandsoperans Symfoniorkester under ledning av Mats Rondin. Stycket framfördes under Umeå Jazzfest 2010 och blev en lysande succé. Nu finns det alltså på skiva och huvudpersonen, jämte Bergcrantz, är naturligtvis Vincent van Gogh. Laurins inspiration breder vitt över hettande solrosfält, ödesmättat och vackert till den punkt att det gör ont. I synnerhet under ”Sunflowers” crescendo en handfull minuter in i stycket. En utsökt smältdegel av jazz och klassiskt och mer än välkommen i skivsamlingen!
Anna Wallentin

Beckett
Inåt landet

Butterfly Road

Nostalgi. Är man lagd åt 70-talsnostalgi kan umebandet Becketts nya CD kanske vara något. Den inleds med samma tunggung som till exempel Nationalteaterns rockorkester; de fem medelålders herrarna är klart samspelta. Men man ska nog höra Beckett från rummet bredvid för att luras tro att det är ”äkta” vara.
Bandets akilleshäl är texterna, alla skrivna av litteraturprofessorn
Anders Öhman, som dessutom framsjunger dem. Inte mycket substans, om man säger så. Privata livsfunderingar av vit, framgångsrik man i sina bästa år. Det är sannerligen långt till Samuel Beckett – och Ulf Dageby. De flesta låtar är dessutom så lika att jag måste kolla displayen om verkligen ett nytt spår har startat. Gunnar Wiklund

Skinny Puppy
Weapon
★★★★
Metropolis

Energi. Med konfrontativ energi varnar det kanadensiska industrialbandet för samtidens destruktiva fenomen.
Texterna kretsar uteslutande kring hur våld, vapenmakt och allmän förstörelse präglar mänskliga samhällen, och musiken låter som ett tänkbart ljudspår till en nära förestående domedag.
Ändå är detta ingen uppgiven dystopi: det finns en uppfordrande ton, ett krav på förändring, inkapslat i Nevik Ogres folkilsket mässande stämma.
Att de frenetiskt pumpande rytmerna och svarta syntstråken både stör och berör står också utom allt tvivel; den som söker kraftfullt experimentellt muller har här ett prov att vårda ömt.
Henrik Lång

Spinning Jennies
Den sista sommaren
★★★
Hot Greasy Records
Västerländskt. Bluegrassbandet Spinning Jennies fortsätter sin västerländska resa med platta nummer två betitlad ”Den sista sommaren”. Texterna hörs på svenska och tongångarna är lika glada som hemtama. Det är värme och vänskapligt lir som i första hand tränger ut ur stereons högtalarsystem. En glad hälsning väl förankrad såväl i historien som i nutid. Bandet består av David Ritschard på leadsång och gitarr, Jonatan Eklund på dobro och sång, Erik Berggren på banjo och mandolin, Agnes Odén på fiol och sång samt Amanda Forsman Östberg på kontrabas och sång. Skivan avrundas med den festglada ”Tre öl i baren” och för den som önskar ytterligare pepp är det bara att låta de 40 minuterna snurra ännu en vända.
Anna Wallentin

Scout Niblett
”It’s up to emma”
★★★
Drag City Border

Längtan.
Det handlar, än en gång, om olycklig kärlek och tillfälligt förpackad längtan. Scout Niblett befinner sig alltid nära den hårdkokta och alternativa relationsrocken - så även på denna missmodiga sångsvit, lutad mot krängande elgitarrspel och en opolerad stämma. Såväl tematiken som tungsintheten tangerar ibland det övertydliga, men i de stycken där hon blandar frustration med sårbarhet - och låter berättarjagen kämpa mot bitterheten över att ha dumpats – visar Niblett sin
förmåga att kunna gestalta skiftande känslolägen. Och bara att ta sig an TLC:s ”No scrubs”, och nästan göra den till sin egen, är värt en applåd.
Henrik Lång

Club 8
”Above the city”
★★★
Labrador/Border

Mjuksång. Barnkörer, rysk fältmusik och metallisk percussion – det låter kanske som grunderna till någon sorts friformsmusik. I själva verket är det dock bara detaljer på den senaste skivan med svenska duon Club 8. Och det är inte så ”bara”: att ljudbilden tänjts ut är inte samma sak som att koncentration och finess förlorats. Tvärtom har Johan Angergård och den mjukt sjungande Karolina Komstedt funnit en fruktbar väg för den tweepopestetik de omhuldat sedan starten på nittiotalet. Mycket må vara urtypiskt – från electrosoundet till sättet att väva ihop melodislingor – men genomförandet slår likafullt fast att rutin och nyfikenhet är ett gångbart par.
Henrik Lång

Laura Marling
”Once I was an eagle”
★★★★
Ribbon/Virgin

Rock. Om hon på tidigare skivor kunde vara överdrivet försiktig, för att inte säga plikttroget hantverksmässig, har Laura Marling nu utvecklats till en vass och komplex låtskrivare. Det välavvägda gitarrplocket och den fina rösten känns för all del igen, men ”Once I was an eagle” för också fram en stundtals obevekligt drabbande självsäkerhet, vilken reser sig över det ytligt placerade lugnet. Hennes bakgrund som nu-folkartist och inspiration från äldre genreikoner som Roy Harper och Bert Jansch förnims därmed bara i marginalen. I förgrunden står nämligen tätt sammanflätade personliga bekännelser, och de är lika trovärdiga som träffsäkra.
Henrik Lång

John Fogerty
”Wrote a song for everyone”
★★
Columbia/Sony Music

Rock. John Fogerty bjuder in några av de mest intressanta stjärnorna i gränslandet mellan country och rock i USA för att i princip göra coverlåtar på sig själv. Minuspoäng direkt för den trötta idén. Man har rätt att begära mer av en legendarisk låtskrivare och artist. Samtidigt är det något av en lyckträff på åtminstone några spår. Foo Fighters gjuter liv i ”Fortunate son” och det är förstås spännande att höra gamlingen Fogerty gå i clinch med ett sånt intressant band som Zac Brown Band och faktiskt duellera med My Morning Jacket i ”Long as I can see the light”.
Fogerty låter oväntat vital när han får motstånd, men man sitter och tycker att det hade varit så mycket roligare om han skapat nya låtar med sina gäster.
Mikael Forsell

Alice in chains
”The devil put dinosaurs here”
hhh
Capitol/Universal
Metal. Med en titel som ”The devil put dinosaurs here” är det lite som ett självmål av grungeveteranerna. Att anspela på dinosaurier kanske är väl vågat för ett band som i mångt och mycket låter som för 20 år sedan. Det är det ena problemet. Det andra är att göra en platta på 67 minuter. Zzzzz!
Fast det finns förmildrande omständigheter:
Exempelvis att förra skivan ”Black gives way to blue” var en formidabel comeback och att det här är en nästan lika formidabel fortsättning.
Exempelvis att det finns några spår här med så löjligt tunga riff att man undrar om det någonsin går att överträffa. Kombinerat med lite psykedelia och några fruktansvärt bra melodier blir det här riktigt godis.Henrik Larsson
Om bandet bara kunde ha kapat typ 15-20 minuter.
Henrik Larsson

Annons
Annons
Annons
Folkbladet
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 59 00
  • Redaktionen
  • 090-17 59 40
  • Besöksadress
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
  • Postadress
  • Box 3164
  • 903 04 Umeå
Ansvarig utgivare: Anna Benker | © Copyright Folkbladet | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten