Detta är en ledartext publicerad i Folkbladet. På ledarplats framförs socialdemokratiska värderingar. Ledarskribenten svarar för åsikter i artikeln.

Ett gemensamt språk för besvikelsens epok?

Ledare.
Vi lever i en tid när allting verkar ha fått prefixet ”post-”. Postmodernt, postpolitiskt, postindustriellt och postvälfärd. Det enda som inte har fått prefixet är väl ”verket”.
Det är som om vi lever i en tid då då allting redan varit, en tid då ”allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras” för att låna några ord av Karl Marx och Friedrich Engels. I en sådan tid kan man fråga sig vad vi har gemensamt, vad det är som binder oss samman.
I Hasse & Tages revy Svea Hund från 1976 sjöng Monica Zetterlund raderna ”Vi som satts att leva i besvikelsens epok/– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?”
Och det är väl där någonstans frågeställningen hamnar. Det är genom språket vi får möjligheten att skapa gemensamma referensramar. Men finns det i dag förutsättningar för ett gemensamt sätt att tala om samhället?
Fredrik Jansson
Uppdaterad 16 februari 2013 kl. 02:01

Det svenska nationella identiteten är inte särskilt gammal. Den är en produkt av ett samspel mellan de omvälvningar som det framväxande industrisamhället innebar och en hegemonisk kulturproduktion som aktivt försökte skapa en gemensam kulturell identitet där en sådan i mycket liten grad funnits tidigare.
Möjligen identifierade sig människor som undersåtar till den svenska konungen på ungefär samma sätt som vi lite vagt identifierar oss som européer. Kungen liksom Bryssel var något otydligt vid horisonten som kom med nya pålagor och vars beslut och överhöghet predikades av sockenpräster på samma sätt som dagens liberala ledarsidor predikar om EU.

Den verkliga gemenskapen i det gamla jordbrukssamhället låg snarare på ett lokalt plan. Det var i bondbyarna och i socknarna som man hörde hemma och hade sitt sammanhang.
Den bröts sedan upp under 1800-talet, dels som en följd av skiften där byalagens gemensamma och utspridda tegar omfördelade till sammanhållna enskilda jordar, och dels på grund av industrialisering och migration.
I de nya sammanhang som människorna hamnade i från 1800-talets andra hälft växte i stället folkrörelserna fram som de gemenskaper som människor samlades kring. Det nationella var fortfarande framför allt något som var centraliserat kring kungamakten, även om ett utvecklat utbildningssystem och ökad rörlighet bidrog till att skapa embryot till en svensk identitet.
Dock var det först i och med folkhemmet som en egentlig svensk nationell gemenskap etablerades. Det socialdemokratiska samhällsprojektet har i mångt och mycket varit ett nationellt projekt. Trots stolta paroller om internationell solidaritet så är det inom territorialstatens gränser som man har verkat.

Men framför allt har folkhemmet varit en gemenskaphetsprojekt.
Antropologen Benedict Anderson har beskrivit nationen som en föreställd gemenskap som är skapad av människor. Nationalstaten är den ram som denna gemenskap utvecklas och ständigt återskapas inom.
Den nationella identitet som människor skapar och återskapar är, med sociologen Michael Billings begrepp, en banal nationalism som inte handlar om flaggviftande eller idéer om att ett visst folk med en viss kultur bor inom ett tydligt definierat territorium, utan snarare om att nationen med allt det vi tar för givet är den självklara hemvisten för våra liv.
Den hemvisten och mycket av det vi tar för givet som det svenska är starkt ihoplänkat med idén om folkhemmet.
Men samtidigt ser vi hur mycket av det som vi tagit för självklarheter vittrar bort. Den fulla sysselsättningen, välfärden och tryggheten har krackelerat mer än betänkligt. Klyftorna har ökat. Det känns inte längre lika självklart att gemenskapen finns kvar där när globaliseringen och kapitalismen tränger sig in i allt fler sammanhang.

I det senaste numret av den brittiska socialdemokratiska tidskriften Renewal kan man läsa en gästledare av Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos där hon jämför Labourledaren Ed Milibands försök att överta det gamla konservativa begreppet ”One Nation” med den svenska socialdemokratins övertagande av det lika konservativa begreppet folkhemmet.
Det är ett ambitiöst projekt som brittiska Labour försöker sig på när de tar sig an att bygga nya ramar för det nationella projektet. Det är en utmaning att skapa förutsättningarna för ett gemensamt språk att tala på i dessa splittrade tider.
Det måste ju nämligen vara ett språk som faktiskt kan fyllas med reellt innehåll och som både kan knyta an till historien och peka ut en riktning mot framtiden. Per Albin Hanssons folkhemstal var inte bara ett tal i riksdagens kammare. Det var också ramen för en praktisk reformistisk politik som syftade till att öka jämlikheten i hela samhället.

Forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström beskrev för några år sedan i en artikel i den engelskspråkiga genusvetenskapliga tidskriften NORA sinnestillståndet i det samtida Sverige som en ”vit melankoli” eller sorg över ett Sverige som försvunnit.
En sorg som både tar sig uttryck i en saknad av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som försvann i och med att vi blev ett mångkulturellt samhälle, och i en saknad av bilden av det goda, moderna och antirasistiska Sverige som fick sin punkt när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.
De menar att så väl den ”gamla svenskheten” och den ”goda svenskheten” byggde på idén om den svenska vithetens överlägsenhet. Även det antirasistiska Sverige ser sig som ett moraliskt föredöme gentemot de som inte passar in.
Man kan ha invändningar mot deras indelning av modern svensk historia i perioderna ”det gamla Sverige” före 1968 och ”det goda Sverige” som ska ha existerat från dess fram till 2010.
Men eftersom deras syfte är att synliggöra den roll rasistiska strukturer har i det svenska samhället kan man kanske ursäkta att de renodlar sin text utifrån det perspektivet.
Men oavsett vad det beror på finns det hur som helst något med idén att det svenska projektet har drabbats av någon form av melankoli eller sorg över det som varit, men i allt mindre utsträckning verkar finnas kvar.

I en kort skrift som författaren Göran Rosenberg har skrivit för den brittiska tankesmedjan Counterpoint rör han vid samma tema som Hübinette och Lundström när han beskriver hur det i Sverige har funnits en ”kulturell blindhet” där man ofta sett sin egen, ofta lutherskt grundade, position som en universell princip som står i konflikt med åsikter som man av olika anledningar upplever som gammalmodiga och irrationella religiösa och kulturella praktiker.
Han menar att det finns en tvetydighet i den svenska berättelsen. Å ena sidan den inbjudande myten om folkhemmet med sin generösa och allomfattande välfärdsstat, och å andra sidan den avskräckande myten om svenskhet, det vill säga ett specifikt svenskt sätt att leva baserad på en djupt rotad etnisk och kulturell tradition som är svår att efterlikna eller att bli en del av.
Samtidigt konstaterar han att Sverige präglas av en nostalgisk längtan efter ett förlorat paradis, folkhemmet. Den nostalgiska retoriken om folkhemmet fortsätter att spela en politisk roll i Sverige. Mycket av den politiska retoriken i Sverige handlar fortfarande om att försvara eller utveckla folkhemmet som idé.
Folkhemmet fortsätter på så sätt att vara ett kraftfullt tema i svensk politik. Rosenberg menar till och med att så länge en återvändo till ett gyllene förflutet ses som en legitim och trovärdig position i den politiska mittfåran kommer det också bli svårt för Sverigedemokraterna att erövra det fält som denna politiska nostalgi utgör.

Vi är inte längre ett etniskt homogent land. Vi är inte heller ett land som kan skryta med den mest omfattande välfärden. Det finns ingen självklar koppling mellan dessa två tillstånd. Men det hindrar inte att många känner en melankoli över att både det ena, det andra eller båda har försvunnit.
Det nya land som växt fram har andra förutsättningar att skapa en gemensam identitet som kan utgöra grunden för ett gemensamt samhällsprojekt. Vi måste ta hänsyn till att nationsgränserna inte längre är så rigida som de var under 1900-talet, till att vi inte har samma referensramar och att allt fler mellanmänskliga relationer har förvandlats till ekonomiska transaktioner.

Sedan måste vi hitta vad som förenar oss i dessa osäkra tider.
Vi måste hitta ett gemensamt språk att tala på för att skapa förutsättningarna för ett mer jämlikt samhälle i framtiden. Ett språk som kan visa vägen ut ur besvikelsens epok.

Annons
Annons
Annons
Folkbladet
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 59 00
  • Redaktionen
  • 090-17 59 40
  • Besöksadress
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
  • Postadress
  • Box 3164
  • 903 04 Umeå
Ansvarig utgivare: Anna Benker | © Copyright Folkbladet | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten