Kultur & Nöje

Skivrecensioner 25 januari

Publicerad 25 januari 2013

Kultur & Nöje. Vid sidan om Cult of Lunas ”Vertikal” har ytterligare tolv skivor recenserats i veckan.

Bad Religion
”True north”
★★★★
Epitaph/Playground

Formbesked. Upprepning och igenkänning är hörnstenarna i Bad Religions musikbygge.
Och jag menar det verkligen som något positivt: det här är ett band som under så lång tid agerat tryggt
i samma tempostarka, melodiösa punkform att större förändringar endast skulle verka påklistrade.
”True north”, det sextonde studioalbumet sedan starten 1979, innehåller ett gäng korta, snabba och typiskt etablissemangskritiska låtar, vässade med maffiga körer och refränger.
Och tack vare det ruskigt täta kompet, Mr Bretts precisa produktion och Greg Graffins besynnerligt entoniga sångstil resulterar det i ett lika nöjsamt som utmanande formbesked.
Henrik Lång

Elin Larsson Group
”Growing up”
★★★★
Playing with music

Mäktig. Elin Larsson har tagit jazzsverige med storm.
Från en lysande debut blev hon utsedd till årets nykomling och året därpå årets grupp.
Nu står hon alltså här med sin tredje skiva i samlingen. En lika vacker som mäktig platta. Någon gång undrande stilla, andra gånger hårt driven. Ja,
oftare så än inte.
Emellanåt trolsk och ständigt med musiken
i fokus. Alltid med en sammanhållande självklarhet.
Kompositionerna är Larssons egna, som sedan bearbetats av gruppen som helhet. Förutom Elin Larsson på saxofoner hörs Kristian Persson på trombon, Henrik Hallberg på gitarrer, Niklas Wennström på bas och Johan Käck på trummor.
Anna Wallentin

Voivod
”Target Earth”
★★★
Century Media Records

Krävande. ”Target Earth” är imponerande nog kanadensiska Voivods trettonde studioalbum sedan debuten “War and Pain” (1984). Att kategorisera bandets musik är ingen lätt uppgift, då den sträcker sig från heavy metal, progressive metal, thrash/speed metal till att i vissa kretsar stämplas som avantgarde metal. Vad jag kan konstatera efter att ha brottats med ”Target Earth” under en veckas tid är, att oavsett vilken genre det faller under, så kräver detta alster all uppmärksamhet från åhöraren.
Riffuppläggen kan bitvis kännas enkla, men var så säker på att det ligger en knorr runt hörnet, där det enkla förvandlas till allt annat än enkelt. ”Target Earth” är en utmaning, dock en väldigt underhållande sådan.
Tommi Konu

Beat Funktion
”Moon town”
★★★★
Do Music Records

Supersväng. Det är disco, det är funk. Det är psykadelisk jazz.
Till och med konvolutet doftar gamla tider. 70-tal närmare bestämt och gänget svänger grymt i samtliga genrehörn. Sextettens snygga sound är lika tajt som kittlande mjukt.
Något spår är rent vackert, medan andra ger sig hän åt storsvulstna gitarrsolon och driven trumpet. Där står Karl Olandersson som solist medan Johan Öijen hörs på gitarr och Pal Johnson på bas.
Keyboardisten – också han med ett supersväng – figurerar dessutom som plattans producent. Och så tonar de ut i ett tomrum som vill att skivan spelas igen.
Anna Wallentin

Serafina Steer
”The moths are real”
★★★
Stolen/Border

Högtidlig. Eftersom hon både spelar harpa och sjunger särpräglat har Serafina Steer tvingats vänja sig vid att bli kallad för en engelsk motsvarighet till Joanna Newsom.
Denna sammankoppling är emellertid högst diskutabel.
Instrumenteringen åsido färdas Steer i en helt egen riktning, där arrangemang och intonationer kännetecknas av en lågmäld stramhet.
Detta är inte bara av godo: viljan att skala av och konkretisera får emellanåt musiken att bli högtidlig i överkant, trots vissa utsmyckningar med gitarr, flöjt och orgel. I regel är dock hennes folkstuk tilltalande; allra mest så i den rytmiska ljuspunkten ”Disco compilation”.
Henrik Lång

Diverse artister
”Svenska ord, del II”
★★★★
A West Side Fabrication

Välmående. Att sätta ihop samlingsskivor är en ädel konst. Här har skivbolaget A West Side Fabrication från Skellefteå satt samman 16 låtar på svenska av 14 av bolagets artister. Rutinerade Mattias Alkberg och färskare Richard och Juvelerna är de som välförtjänt fått med två spår var.
Även om det spretar till lite för mycket någon gång är ”Svenska ord, del II” ändå en fint sammanhållen historia. Dominerar gör storögd indiepop med tonvikten på lidelse och fina melodier. Roligast är bekantskapen med relativt nya akter som Duellen och Karma. De förstnämndas ”Fabriken” får mig att vilja höra mer och sammantaget är den här samlingen ett styrkebesked från ett välmående skivbolag.
Niclas Holmlund

I Are Droid
The winter ward
★★★
Razzia

Gror igen. Det är lätt att tycka om indierockarna I Are Droid.
Stockholmsbandets rättframma mattor av gitarrer liksom tyngden och finessen i rytmsektionen når en omedelbart. Något som ytterligare förstärks av den nerv som sångare Peder Bergstrand skänker musiken.
Bäst blir det när rockmusiken får skeva och kränga, som i ”Kill it good” och ”With lowered arms”.
Tyvärr passerar andra spår närmast obemärkt förbi och totalt sett skulle kvartetten vunnit på ytterligare bredd på materialet.
Och även i produktionen.
Nu gror den välfyllda ljudbilden emellanåt igen helt och intrycket blir närmast övermättat och tjockt.
Niclas Holmlund

Erja Lyytinen
”Forbidden fruit”
★★
Ruf

Besviken. Hade det inte varit så att jag för några år sedan såg Erja Lyytinen fullständig dominera Droskans scen med ett slidespel som var något alldeles extra.
Hade det inte varit så att hennes förra skiva, ”Songs from the road” visat upp henne lika dominant,
bluesig och i en klass för sig.
Hade det inte varit för dessa två upplevelser kunde den här skivan hamnat relativt högt på min betygsskala. Men nu, med kännedom om hennes enorma kapacitet , känns den här produkten mesig, lätt avslagen och inte alls representativ. Ett besviket ”sus” hörs från mina trumhinnor.
Det här musikaliska vägvalet får mig att uppleva en lättare nedstämdhet. Vart tog du vägen, Erja?
Nils Widing

Toro Y Moi
”Anything in return”
★★★
Carpark/Border

Polerat. Med sin effektstyrda, filtrerade och syntlagrade musik blev den unge amerikanen Chaz Bundwick (mer känd som Toro Y Moi) ett tidigt affischnamn för genren ”chillwave”. Dock har han efterhand rört sig närmare ett klubbigt uttryck. Och detta tredje album är en medveten strävan att sätta in basdrivna och house-
inspirerade sånger i ett mer polerat – och poppigt – sammanhang. Bundwick förtjänar onekligen stilpoäng för den produktionsmässiga skickligheten och de sjuttiotalssofta soulanspelningarna, men kan rätteligen också kritiseras för ett splittrat och stundvis substansfattigt låtmaterial. Han skulle vinna på att tona ned sina ambitiösa ljudkollage, och i stället försöka lyfta fram renodlade melodier.
Henrik Lång

Them Bird Things
”Pachyderm Nightmares”
★★★
Playground

Folkblues. Det finska bandet Them Bird Things har en klart lysande stjärna i sångerskan Sally Day.
Med sin nasala, anpassningsbara och förtrollande röst lyfter hon av egen kraft denna låtkollektion, där vemodig folkblues omgärdas av drömska och psykedeliska detaljer.
Däremot förmår varken den nyss nämnda vokalisten eller de fiffiga arrangemangen dölja att här finns för få minnesvärda låtar. Potential sakas dock inte: stämningsskapandet, de mörka historierna och slidegitarrspelet ger i sig antydningar om att något större är i görningen.
Än så länge stannar det dock vid ofullgångna men begåvade ansatser.
Henrik Lång

The Beginners
”Two years later”
★★★
Prophone Records

Rutinerade. The Beginners är en gedigen samling jazzmusiker.
Långt från nybörjare!
De hörs och syns i Sveriges mest eminenta grupper och inspiratorer till ”Two years later” är bland andra Cannonball Adderley, George Benson och namn som Lars Gullin och Rune Gustafsson.
Tonen slås an med referenser till en Miles-klassiker och fortsätter sedan med finstilta insatser från var och en. För kompositionerna står gitarristen Erik Söderlind och saxofonisten Andreas Gidlund, båda Stockholmbaserade, närmare bestämt under Skanstulls vältrafikerade korsning. Därunder, liksom i en katakomb, har låtar kommit till och timmar passerat med gemensamt spel.
Anna Wallentin

Hillström & Billy
”The boy who caught the world”
★★
MMF

Jämntjock. Fjärde skivan från sångaren och låtskrivaren Petter Hillströms projekt Hillström & Billy är en harmlös historia.
Den är ett osvenskt americanadoftande projekt vars tydliga folkton accentueras och kvalitetssäkras av bland annat Josef Zachrissons bas och Peter Forss fiol.
Hillströms röst andas både Neil Young och Mattias Hellberg och allt lunkar på i ett rätt behagligt tempo.
Men skivan är också anonym och jämntjock.
Låtarna får problem att sticka ut – de har till och med slutat kämpa – och inget sätter sig. ”The boy who caught the world” gör inte en fluga förnär, men den får verkligen inte blodet att rusa.
Sara Haldert

Kultur & Nöje
Kapitalismens uppgång och fall

Kapitalismens uppgång och fall

Böcker. Nya boken ”Postkapitalismen”är ett optimistiskt försök att se bortom nuvarande…

Mer skickligt än underhållande

Kultur & Nöje. Varför inte släppa in fantasin så att vi som lyssnar också får stimulans,…

Minnena dansar förbi

Minnena dansar förbi

Kultur & Nöje. Katrin Sten har sett urpremiären av ”What´s left behind” på…

Artikeln innehåller ett bildspelBildspel
Med känsla för det ideella skapandet

Med känsla för det ideella skapandet

Intervju. Till veckan är det dags för Umeå Open, som anordnas för tjugonde gången.
För…