Inget är gratis på internet

Nätgiganternas vackra tal om vikten av ett ”öppet internet” handlar om att inget får ligga i vägen för de stora vinsterna. Fredrik Borneskans läser den nyanserade boken ”Myten om internet”.

Den som dristar sig till att säga något negativt om hur internet påverkar oss, eller på något sätt ifrågasätter dess demokratiska förtjänster, riskerar att klassas som en bakåtsträvare. Trots det här har de senaste åren allt fler författare som Susan Maushart, Eric Schüldt och Jonas Andersson, tagit på sig den föga tacksamma uppgiften att bedriva vad som kan kallas nätskepticism. Senast i raden är Pelle Snickars och Per Strömbäcks ”Myten om internet”.

Någon ensidigt negativ hållning handlar det inte om, boken är snarare en nyanserad och debatterande antologi där de medverkande författarna diskuterar olika myter som florerar. Robert Levine som skrivit ”Free ride” slår hål på myten om att gratis skulle vara en affärsmodell. Den enda fungerande affärsmodellen är att sälja något för mer än vad det kostar att skapa eller tillverka det, menar han. Allt annat är marknadsföring.

Därmed sätter han fingret på varför en artist kan – eller måste- ge bort en skiva, eller ett företag skickar sina kunder en tidning ”helt utan kostnad”. En variant av det här är Googles sökmotor eller Facebooks konton som du inte behöver betala några pengar för, helt enkelt därför att du själv är produkten som sedan säljs till företag.

Betala får du med andra ord ändå, men med något som är mer dyrbart än pengar – din integritet. Därför nätgiganternas vackra tal om vikten av ett ”öppet internet”. Vare sig upphovsrätt eller integritetsvärnande lagar får ligga i vägen för de stora vinsterna.

En annan myt avslöjas av den egyptiska politiska aktivisten Mariam Kirollos. I västerländsk media beskrevs upproret i Egypten 2011 ofta som en ”Twitterrevolution”. Sociala media förutsattes ha fyllt en viktig funktion för att mobilisera folk, vad som inte nämndes var att bara 1,5 promille av befolkningen hade tillgång till Twitter.

Det vore förstås fel att säga de sociala medierna inte bidrog till att folk kunde berätta om sina upplevelser, men dess roll har överdrivits menar Kirollos: ”Det krävs mer än 140 tecken för att starta en revolution”. Dessutom har utvecklingen efteråt, både i Egypten och på andra håll i det som kallats Den arabiska våren, visat att det inte handlar om något snabbt och enkelt segertåg där sociala medier är lösningen på de demokratiska problemen.

Boken är ett prisma av åsikter där texterna går in i, komplicerar och ibland motsäger varann. Poängen är inte alls att visa att begreppen öppenhet och yttrandefrihet per automatik fördärvas på internet. Snarare handlar det om att vi inte får köpa de enkla myterna om att öppenheten kräver att den personliga integriteten måste kränkas, eller att upphovsrätten måste bort för att yttrandefrihet ska råda. Precis som i det fysiska samhället är begreppet yttrandefrihet något som måste hanteras med ansvar.

Internet är redan ett samhälle som antagit en – i vissa avseenden problematisk – form. Och precis som när en diktatur ska störtas eller en anarki tyglas, krävs att vi noga diskuterar hur vi vill att det nya samhälle vi söker ska fungera för att vi ska kunna trivas som medborgare. Om det här ska lyckas får vi inte lägga utvecklingen i händerna på stora företag vilka lobbar hårt för de frågor som bäst gynnar den egna affärsidén.

Det är hög tid att fundera över vad som går förlorat om en musiker, konstnär, eller för den delen en tidning, blir ekonomiskt beroende av ett utomstående företag som kräver att musiken, konsten eller journalistiken ska värna det egna varumärket.

Fredrik Borneskans