Det blir nästan för vackert när Kraja avslutar Gammliafesten, skriver Gunnar Wiklund.

MUSIK

Gammliafesten

Sofia Jannok

★★★★

Kraja

★★★★★

Bäst: Krajas avslutning.

Sämst: Ja! Helt malplacerade.

Publik: Som mest 300.

Den årliga Gammliafesten är en familjetillställning med marknad, diverse workshops och så den fem timmar långa folk- och viskonserten. Denna gång flyttad till dansbanan på grund av morgonens tunga regnmoln.

Festen har ett stråk av vemod, eftersom den är något av ett avsked till sommaren och söndagens väderskiftningar illustrerar detta handfast – från värmande sol till dystert grått molntäcke.

Musiken är nästan genomgående värmande och åtskilliga hundra åhörare kommer och går under dagen. Men bara när den samiska sångerskan Sofia Jannoks framträdande närmar sig fylls dansbanan helt.

Hon är en sällsynt karismatisk artist, som står rakt upp och ner och låter sin röst tala. Den är klar som en fjällbäck och fylld av ett engagemang som griper, trots att de flesta av oss naturligtvis inte förstår hennes samiska texter.

Det gör inte så mycket, för Sofia Jannoks musik är en slags urmusik: lagrad i mänsklighetens innersta DNA-celler. Språket är oväsentligt.

Problemet är det rockband hon har med sig. Musikerna är förvisso skickliga, men deras energiska spel ställer sig ofta i vägen för sångerskan, hon blir bara en del i en ljudbild. Tänk om vi fått höra hennes röst klinga ensam och stark fler gånger än i den magnifika jojken från Jokkmokks marknad. Den samiska musiktradition Sofia Jannok företräder har tillräcklig styrka i sig själv – hon borde våga lita på den kraften.

Dagen inleds annars med folkmusikens framtid, elever och lärare från Umeå musikskola, som bjuder på en svängfest med musik både från Balkan och Sverige. Utförd med stor entusiasm och även kunnande. En talande demonstration av vad den kommunala musikskolan betyder för musiklivet.

Enya Sol var tidigare känd i Umeås viskretsar som Erika Lundholm. Nu skriver hon egna låtar på engelska och framför dem till eget gitarrackompanjemang i en slags nordamerikansk singer/songwriter-tradition.

Cirkeln är dagens enda ”riktigt” traditionella folkmusikgrupp, fyra unga musiker som spelar låtar från olika delar av Sverige, med gott humör, bra sväng och känsla för genren.

Plumpen i protokollet är gruppen Ja! som brukar dyka upp här och där på Umeås gator och torg. Där kan de vara ett kul inslag i gatubilden, men på en scen framträder bristerna. Mot en primitiv rock n roll-bakgrund skriks banala textrader ut och upprepas, upprepas, upprepas

Kontrasten kunde inte vara större till Kraja, som avslutar dagen. Fyra kvinnor ensamma på scenen med sina röster som vävs ihop i stämmor utan hörbara sömmar. Kan musik bli alltför vacker? Kanske, men Kraja sjunger inte bara himmelskt vackert, det finns också en trosviss, optimistisk livserfarenhet i deras röster. De är nog lyckliga.

När de avslutar hela Gammliafesten med ”I denna ljuva sommartid” inträder ett magiskt lugn, inte ett blad rör sig i träden, rönnbären lyser röda, publiken andas knappt.

Bättre än så kan det inte bli.

GUNNAR WIKLUND