Lars Böhlin undrar hur det kommer sig att vissa filmer hamnar på listor över världens bästa filmer.

Bäst och sämst

Veckans bästa

Sight & Sounds lista

De här filmerna räknas som världens bästa i den stora omröstningen som jag skriver om här bredvid:

1. Vertigo (1958)

2. Citizen Kane (1941)

3. Tokyo Story (1953)

4. Spelets regler (1939)

5. Sunrise (1927)

6. 2001 (1968)

7. The Searchers/Förföljaren (1956)

8. Mannen med filmkameran (1929)

9. En kvinnas martyrium/Jeanne dArc (1927)

10. 8 1/2 (1963)

Ingmar Bergman

Aktuell med SVT-serien "Bergmans video". Han är dessutom den ende svensk på Sight & Sounds hundralista, och det med hela tre filmer: "Persona", "Smultronstället" och "Sjunde inseglet".

In the mood for love

Bästa film från 00-talet enligt Sight & Sounds omröstning. Det är i alla fall en sensuell njutning att se den.

Veckans sämsta

Bergmans video

Jag gillade verkligen första avsnittet av "Bergmans video" men någonstans gnager en röst som säger "än sen?". Vad är så unikt med hans filmsamling?

Ibland får jag frågan om vilken världens bästa film. En gång i tiden kunde jag kanske svara på det, men numera slingrar jag mig alltid undan frågan.

Främst för att frågan är omöjlig. Favoriterna är många och beroende på humör. Bäst är dessutom ett svårt ord, det finns filmer som jag inser är kvalitativt högstående men som jag inte älskar. Andra är sämre men mer lättgillade.

Dessutom vill jag inte besvara frågan. Poängen med att vara riktigt intresserad av någonting är att uppskatta bredden. Skulle jag bara se filmer som jag misstänkte var världens bästa skulle jag nästan inte se någonting. Det mesta är halvbra men ändå rätt kul att se.

Därför blir jag en aning matt när det ska röstas om världens bästa filmer. Kul förvisso, men ändå en omöjlighet.

Men Sight & Sound gör det omöjliga. Vart tionde år genomför den brittiska tidskriften en omröstning bland en stor samling filmfolk. Populisterna skulle kalla de röstande elitister, jag säger att de är kunniga.

De har dessutom perspektiv och inbillar sig inte att filmhistorien startade med ”Matrix”. Problemet är snarare det motsatta då nyaste titeln på tio i topp är ”2001″ från 1968. Det är rent mossigt, och det går med viss rätt att göra sig lustig över listan, och man kan fundera vilka faktorer som skapar vår smak. Orson Welles ”Citizen Kane” har legat etta på listan sedan 1962 men har nu petats ner till andraplatsen av Alfred Hitchcocks ”Vertigo” (”Studie i brott”).

Hur kommer det sig? Varför har år 2012 en film från 1958 blivit bättre än en film från 1941?

Någonstans i detta ligger ett konsensustänkande. Eftersom man vet vad som räknas som de bästa filmerna är det dit ens egna tankar går. Jag anser inte ens att ”Vertigo” är Hitchcocks bästa film men en dag kommer jag kanske säga att ”jo, den är ju tveklöst bäst”. Man vill ju vara en del av den kunniga eliten.

Ändå växer respekten inför Sight & Sound när jag går igenom listan och ser de personliga listorna. Det är en imponerande bredd både geografiskt och historiskt och man inser att människor tar med filmer som gett dem storartade upplevelser. Vem är jag att dissa Woody Allens lista bara för att den innehåller säkra kort? Och hur kom det sig att Lukas Moodysson gick igång på ”Das Boot”? Drömmer han om att göra en egen u-båtsfilm?

Att det är få moderna filmer på listan beror kanske på att de ännu inte ätit sig in i folks hjärterum? Det här handlar om livslång kärlek och inte om plötsliga förälskelser.

Eller beror det på att filmkonsten inte når samma höjder som på den tiden då det mesta var ogjort?

Sanningen kanske uppenbarar sig 2022 då nästa lista kommer?