Ledare av Felix Antman Debels

Om du ställer dig vid ett roulettebord och ska börja spela skulle din initiala reaktion troligtvis vara att ta det lite försiktigt. Det är pengar vi talar om och du vill ju inte förlora alltför mycket, helst inget alls, du vill ju vinna. Du kommer helt enkelt inte ta så där överdrivet stora risker. Men om personen som sitter och växlar in marker berättar att han garanterar dina förluster. Då kommer nog insatserna att öka.

Ungefär så fungerar vårt moderna finanssystem. Bankernas vinster är privata men deras förluster har blivit offentliga. I Europa ser vi konsekvenserna av denna ordning. I Spanien är över hälften av alla ungdomar arbetslösa och i Grekland är läget akut: fattigdomen sprider sig som en löpeld. Över hela Europa leder finanskrisen till nedskärningar i välfärdssystem och en permanent hög arbetslöshet.

Hur kunde man tillåta en sådan utveckling? En anledning är kanske låneberoende stater som USA. Staterna och bankerna lever i symbios där staterna garanterar bankernas förluster mot att de erbjuder länderna billiga krediter. Statsobligationer, en av de viktigaste säkerheterna i dagens system, blev för bara något decennium sedan med ett pennstreck helt riskfria. Att låna ut till ett land räknades alltså som en garanterad investering. Greklandskrisen visar väl att detta kanske var bland det dummaste man kunde göra. I länder som USA där underskotten är enorma är detta nödvändigt för att hålla staten flytande.

När nu systemet visat sig vara en svajig konstruktion och lånebubbla efter lånebubbla har spruckit står vi nu här i ett pikant dilemma. Världens banker har vuxit sig så stora och bedriver en sådan central verksamhet för många stater att de inte få gå under. De har alltså vuxit sig så stora att de inte får falla. Nu är bankerna i ett så sorgligt läge att de måste räddas. Men när bankerna vet att deras spekulation inte får större konsekvenser än att VD:ns lön garanteras av staten. Ja, varför då inte fortsätta att höja insatserna vid roulettebordet? Sedan kreditavregleringen blåser spekulation upp bubbla efter bubbla och sedan spricker dessa likt troll i solljus. Varje gång blir samhället fattigare. Tidigare uppstod kanske någon bubbla per generation. De senaste 15 åren har tre blåsor blåsts upp och spruckit.

Att bankerna i grunden förmedlar en viktig service råder det ingen tvekan om. Att spara pengar man inte behöver för att sedan låna ut dem till människor som behöver pengar för att investera är ett utmärkt sätt att allokera resurser
i ett samhälle. I dag går dock bankernas verksamhet långt över detta. Affärsbankens, alltså den klassiska bankverksamhetens, del av banksystemet är mycket liten i jämförelse med den del som upptas av spekulation. Även svenska banker är del av detta; när finanskrisen rullade in satt nästan alla svenska banker med giftiga tillgångar i Baltikum.

Den nuvarande EU-krisen visar vilka problem som uppstår i ett ekonomiskt system som är beroende av bankernas verksamhet. Men där bankerna tar sådana risker att deras verksamhet riskerar att kollapsa. Då staten både är en stark intressent i bankerna och är beroende av deras verksamhet måste staten rädda bankerna. I stället för att sedan trofast stå med mössan i hand och be om ursäkt fortsätter bankerna på samma väg som tidigare med bonusregn och skyhöga arvoden. Och spekulationen fortsätter. Socialism för de få men benhård kapitalism för de många som får betala för ett ekonomiskt system som löpt amok.

Att eurokrisen slog så hårt redan när den enbart rörde Grekland hade självklart att göra med att de var tyska och franska banker som var hotade. Det var dessa banker som lånat pengar till den grekiska staten. Även i Spanien är det stora problemet knappast statsskulden. Det är bankernas vårdslösa fastighetsaffärer som nu innebär att de måste räddas från sig själva. Räddningspaketen går inte till de länder som skulle behöva dem. De går direkt till bankerna för att täcka upp förluster och dåliga affärer.

Det kan knappast finnas någon som tycker att bankers spekulation ska få de samhällsekonomiska konsekvenser de får idag. Det är både oansvarigt och odemokratiskt att lämna över så mycket makt över samhället till en liten finanselit. Staten kan inte garantera en verksamhet om dessa garantier innebär att det sköts än mer vårdslöst. Istället måste bankernas verksamhet regleras så att den mer speglar deras samhällsekonomiska funktion. Det krävs lagar som minskar spekulationen och som möjliggör att spararnas pengar garanteras och utlåningen fungerar. Utan att detta innebär att ta på sig massiva förluster när uppblåsta bubblor spricker. Lyckas inte detta då får det allmänna ta över.

Felix Antmam Debels