Ledare av Felix Antman Debels

I dag lever över 50 procent av världens befolkning i städer.De flesta lever i slumområden i städers utkanter, ofta  i ändlösa sjok av skjul, som ändå delar  stadens struktur. Det urbana drar till sig allt fler. I Sverige bor idag över 80 procent i tätorter och siffran ökar.

I en tid när det fysiska utrymmet vi har att leva på blir allt mindre utgör staden både ett hot och ett löfte om en hållbar framtid. Staden utgör idag ett resursslukande monster, ofta befolkat av individer vars kunskaper om naturen, jordbruket och allt annat som är en förutsättning för våra liv är låg. Samtidigt är det i en stad som har anpassat sig till långsiktig resurskonsumtion som kärnan till en hållbar framtid ligger.
Staden utgör en levande organism. En fungerande stad sitter inte fast i en på förhand bestämd struktur utan anpassar sig och byggs om efter de behov som samhället just då har. Den svenska stadsbyggnadskulturen har dock hindrat mycket av vad vi skulle kunna kalla en urban utveckling. 1900-talets modernistiska dogm har låst in många svenska städer i en opraktiskt struktur.

Det är få svenska städer som inte har utsatts för åtminstone en del av modernismens massförstörelse. Motorvägar har dragits genom centrum, stadsdelar har anpassats inte efter människan utan bilen hon förväntas sitta i och de flesta gamla stadscentrum har rensats ut och ersatts av Domusbutikernas lador. Nu förvandlas dessa lador till varuhus med samma utbud som i alla andra städer. Oavsett om du är i Umeå, Kiruna eller Eskilstuna är det samma märken och produkter som syns i skyltfönstren.
Denna förstörelse av centrum har i många städer inneburit en svårighet att anpassa och bygga om staden. Städer som skulle behöva en levande och anpassningsbar innerstad har istället placerat större delen av sin befolkning i omkringliggande satellitstäder.

Den svenska staden är oftast bilberoende utan varken särskilt god kollektivtrafik eller levande stadskultur.
I stället för att satsa på de centrum som finns byggs stora köplador utanför städerna, vilka endast går att nå med bilen. Det får negativa dynamiska följdeffekter: I dag parasiterar staden på landsbygdens energibehov. Det körs alltför många onödiga personmil
i Göteborg, Malmö och Stockholm. Medan den landsbygd som ännu inte kan leva utan oljan får ett snävare
resursutrymme.
Sveriges mest framstående arkitekturskribent Ola Andersson pekar i sin bok ”Vykort från utopia” på hur 1900-talets ”rationella planering” har förstört utvecklingen av många svenska städer. Med Stockholm som exempel pekar han på hur planeringen på 1950- och 1960-talet snabbt blev obsolet och sedan var svår att anpassa efter nya tiders krav.

I Stockholm är det allra tydligast.
Innerstaden är så attraktiv att bostadspriserna skjuter i höjden och gör det närmast omöjligt för andra än höginkomsttagare att bo där. På så sätt sker en naturlig segregation av staden där dess fattigare medborgare trycks längre ut. Även personer som vill testa nya idéer och som är beroende av billiga lokaler och boende blir utpressad ur innerstaden. Detta gör staden till en mindre dynamisk plats. Staden fastnar i allt stelare strukturer. Det som är urbanitetens fördelar försvinner helt, menar Andersson.
Den svenska plan- och bygglagen som kom år 1987 har inte – som intentionerna egentligen var –  inneburit ett mer demokratiskt byggande.
I stället har boende i det lokala området fått närmast vetorätt, åtminstone om de boende har högt socialt kapital. I stället för att utnyttja att tätorter innebär konfrontation och kompromiss har byggandet fått flytta till platser som är konfliktlösa, vilket oftast innebär en sämre stad.
Det behövs en renässans i den svenska stadsbyggnadskonsten om vi vill ha en framtid med attraktiva och hållbara städer. Som forskarna
Peter Newman, Ted Beatly och Heather Boyer påpekat i sin bok ”Resilient cities” har samhället allt att vinna på att satsa på den hållbara staden. En stad med en väl utbyggd kollektivtrafik, med lokalt omhändertagande av sopor och med en lokal produktion kan mycket väl klara av både oljekriser och framtida klimatkatastrofer. Det kan också drastiskt minska sina utsläpp. Detta kräver dock en tätare och mindre bilberoende stad.

Det borde vara en central politisk prioritering att få igång byggandet och bygga städer som ta hänsyn till medborgarna. Som möjliggör en hållbar stad. Så ser det inte ut idag.