Recension av årets Way Out West. Ny succé för Göteborgs stora musikfestival.

Sensommaren är i högform och Slottsskogens träd tycks lummigare än någonsin förr. Deportees gör en lika lysande som vacker sista låt på Flamingo, en av tre huvudscener jämte ett gäng sådana för efterföljande klubb. Om ljudet är utsökt här blir det däremot bristfälligt i De la Souls inledning. Mikrofonerna balanseras dock snart och publiken delas i två där partyt jublar ömsom på ena flanken, ömsom på den andra. Och så Florence and the Machine. I grönskimrande klänning och låga, svarta skor låter hon rödmålade läppar forma brittiska fraser och uppmuntrar folk att sätta sig på varandras axlar. Strax därpå visar skärmarna kramande par och vänner, också det efter Florences direktiv.

Dagens därpå står Anna von Hausswolff för dov orgel och mörkt material från sin senaste ”Ceremony”. Återigen slutsålt med 27 000 besökare och överallt äts vegetariskt (som lett till livlig debatt!). Ane Brun är rörande stämningsmättad och skickar en hälsning till First Aid Kit, som festivalen till ära bjuder på Fleet Foxes-covern ”Tiger Mountain Peasant Song”. Huden knottrar sig och Wilco väljer strax därpå att förhålla sig experimentellt till sitt stoff.

Feist är lika levande som förväntat. Hon improviserar i jazzig anda och låter kören ljuda i täta ackord. Och så faller mörkret och Bon Iver vibrerar känslor långt bortom områdets gräns varpå Blur tar vid. Trots trötta floskler till inledande mellansnack växer showen och snart levererar Albarn från obarmhärtiga höjder.
Blåset förtydligar och det är med övertygelse bandet lämnar scenen för att dagen därpå göra sin sista spelning någonsin.
Lördagens Laleh lämnar tårade kinder. Och 3D-glasögon delas ut vid entrén. Kraftwerk. I mörker vallfärdar folk mot deras scen. Och så händer det. De fyra hovrar över publikens huvuden. ”The Robots”. Farkoster kommer mot oss och en och annan väjer undan. Det är ordentligt drivet, var låt till sitt visuella tema. Och så de fyra, stilla som statyer vid montrarna. Stjärnor blickar ned över området. Det är stort, det är Way Out West.

Anna Wallentin