Recension av Sea Jazz Holmön. Eskil Columbus är en virtuos som inte behöver briljera, tycker Folkbladets Gunnar Wiklund.

MUSIK

Sea Jazz Holmön

Holmögården
Staffan Öbergs oktett, Eskil Columbus Band, Lars Enmarks Stora Styrka
Publik: ca 200

Svensk sommar och dragspel är en klassisk kombination som får igång publiken på allvar under lördagseftermiddagens Sea Jazz-konsert på Holmögårdens scen.
Det beror naturligtvis på att Eskil Columbus hanterar instrumentet och då handlar det inte precis om Jularbo-klanger, utan om accordeon-spel på högsta nivå. Eskil river visserligen av ”Afton på Solvik” som jazzvals, men annars handlar det mest om välbekanta standards ur den moderna dansmusiken, som det hette på folkparkstiden.
Det fina med Eskil Columbus är att han är en virtuos som inte briljerar; han är snarare en mästare på understatements, antyder oftast vad han kan göra och det är i regel mer än vad andra musiker, oavsett instrument, kan åstadkomma. Rätt så befriande, och när han väl accelererar genom några hårnålskurvor så tappar man andan.

Publiken trivs påtagligt under den timme han lirar med trumpetaren Lennart Axelsson, basisten Kjell Arne Bladh och pålitlige Roffa Lindh bakom trummorna. Axelsson är en rätt flashig swingtrumpetare, med en meritlista längre än en gorillas arm. När han ett par gånger plockar fram flygelhornet har han plötsligt en historia att berätta och man lyssnar med intresse.
Sea Jazz firar för andra året i rad (!) tjugoårsjubileum och rätt ofta skiner solen på publik och musiker. Den här lilla festivalen är lika mycket en social samvaro som ett musikevenemang, vilket inte innebär att kvaliteten blir lidande. Inledningsvis undfägnas vi t ex med Staffan Öbergs allt vitalare oktett som har fräschat upp repertoaren påtagligt under det senaste året.
Nu har man också en förstklassig gästsolist i tenoristen Robert Nordmark, en pitegrabb som tagit för sig allt mer i den svenska jazzeliten. Han spelar med både stor ton och auktoritet, det är aldrig någon tvekan i vägvalen. När han tar sig an Coltranes ”Giant steps” är det mer en markering av egna avsikter än någon slags efterapning. Att sedan evigt unge Sten Öberg driver på bakom trummorna är en återförsäkring mot rutinspel.
Dagen avslutas med ”gamla skivbekanta”, godbitar ur evergreen-skåpet levererade av Lars Enmarks välspelande storband. Gästspelar gör inlandets Frank Sinatra Åke Swahn, som svajar i uttalet men räddas av sin leopard-dress.

Fler borde inse vilken tjusning det är att uppleva musik i en så härlig miljö som den Holmön bjuder på. De outtröttliga idealisterna i Holmöjazzens vänner gör ett hästjobb som kulturens gräsrötter och som vanligt bordar man färjan smågnolande på något av dagens örhängen.

Gunnar Wiklund