Tio filmer som fick följder. Lars Böhlin om Lars Von Trier och Dogma-manifestet.

Film har alltid varit en blandning av kommers och konstnärlighet. Att vara bra räcker inte – en film måste också nå ut till publiken. Även känsliga konstnärssjälar måste sälja in sina alster på marknaden.
Få har visat det lika bra som Lars von Trier. Hans filmer är ofta så udda och knepiga att de inte borde vara en angelägenhet för en bred allmänhet men det har de blivit tack vare förmågan att sälja dem. Det sensationella skriks ut i god tid för att skapa förväntningar. Det är ett beprövat trick och Lars von Trier lyckas med hjälp av producenten Peter Aalbæk Jensen gång på gång. Den kommande filmen ska ha porrinslag sägs det. Om det stämmer återstår att se men att filmen är på väg har alltså inte undgått mig.
Ett genidrag var när Dogma-manifestet offentliggjordes 1995, 100 år efter filmens födelse. Det var filmarna Lars von Trier and Thomas Vinterberg som tillsammans skrivit samman en samling regler för att åstadkomma en enklare och ärligare film. Bland de tio punkter märks följande regler:
Upptagningar får bara göras på inspelningsplatsen. Rekvisita och scenografi får inte tillsättas, och om historien kräver särskild rekvisita måste en inspelningsplats väljas där dessa saker finns.
Kameran ska vara handhållen och befinna sig mitt i handlingen. Alla kamerarörelser som kan göras med handen är tillåtna.
Regissören ska inte lyftas fram som verkets upphovsman och att denne är inte längre en konstnär.

Det här gav upphov till livlig debatt men man kan väl i all välmening notera att regissören inte skulle vara verkets upphovsman var trams, men manifestet gav effekt.
Framför allt idén om rörlig kamera slog igenom. Visserligen är handhållen kamera inget nytt men med lättare teknik hade det blivit allt lättare och nu tog man ut svängarna extra mycket. Vanliga filmbesökare började också i mer eller mindre upprört tillstånd kommentera kamerans rörelser.
Men så blev också första Dogma-filmen en sensation: ”Festen”. Det var Tomas Vinterberg som regisserade den fantastiska filmen men det var inte tekniken som fick folk att gå och se den, det var historien. En familjesammankomst där det det ska avslöjas mörka hemligheter – nog hade Ingmar Bergman kunnat berätta den med andra kamerarörelser.

Det mest givande med de rörliga kamerorna var att skådespelarna fick så stor frihet. De behövde inte träffa av märkena på golvet och råkade kameran missa någon detalj gjorde det inget. Ser man på ”Festen”, ”Idioterna” och de andra Dogma-filmerna är agerandet livligt.
Nu är Dogma 95 dött men effekterna är synliga. Storfilmer och tv-deckare kan röra på kameran på ett sätt som fått folk upprörda för 20 år sedan.
En som sades ha brutit mot reglerna var producenten Peter Aalbæk Jensen som ska ha mixtrat med färgerna på ”Idioterna”, vilket inte var tillåtet. Lars von Trier ”rasade” och som av en slump blev detta offentligt i samband med videolanseringen av ”idioterna”.
Film behöver publicitet.