Recension av Refused på Way Out West. Lika delar backspegel och närvaro i det som är, tycker Folkbladets recensent Anna Wallentin.

MUSIK

Refused

Way Out West, Göteborg

★★★★

Bäst: Sandströms supersound 

Sämst: Mellansnacket som tar väl många rundor kring motivering för återföreningen

En ridå i svart. Och så syns Dennis Lyxzén där bakom medan jubel bryter ut. Hans slimmade siluett sträcker sig mot skyn i en vinnande krumbukt och David Sandström imponerar återigen med estetiskt spel som är lika personligt som maffigt. Nerven når ända ut i trumpinnarnas yttersta spets medan rök och ljummen belysning kontrasterar bandets soliditet. Publikens nävar sträcks i luften och strax gör Lyxzén sin presentation.

-Det är vi som är Refused, från Umeå!

Det är värdigt och snacket rör sig kring oron inför att texter skulle kännas daterade, om att vara 40 år och att bära alltför tajta jeans. Det exploderar och tas ned om vartannat, publiken följer initierat och stämningen är påtagligt varm. ”Rather be dead” bjuder på distad gitarr och en tungt inledande bas. Publiken är med och ett softat gitarrsolo låter bas och trummor ligga under som oroväckande monsterskuggor. Och så plötsligt står han raklång på en förstärkare, ljuset blir kritvitt och strofen ”Rather be alive” blir ett mantra som skakar Slottsskogen i alltmer ökat tempo.

”Cup D’etat” tar vid och lämnar plats för ”Summer holidays vs punk routine”. Sandströms taktfasta trumspel faller fylligt över skinnen. Snart hörs sångaren uppklättrad i scenställning vid sidan av scen och skärmarna visar en högengagerad publik. ”Everlasting” är dedikerad till alla dem som hörde bandet hemma i sin egen håla när det begav sig, som vid handuppräckning visar de sig vara merparten av publiken. Introt är ett ljuvligt cymbalregn där sången sedan skiftar mellan fullt ös och fullkomligt lugn.

Det handlar om ett retrospektivt perspektiv med lika delar backspegel och närvaro i det som är. Dennis berättar om en kopiös skepsis inför återförenandet och lyfter publiken som anledning till återföreningen.

-Det är ni som är orsaken till vi står här idag!

Ett påtagligt bifall. Och så den givna ”Refused are fucking dead” med ändlöst snygga rytmer. Lyxzén ger sig ut i publikhavet. En rockstjärna. Och med det lämnar de scenen att efterklinga i rök för att strax återvända till kvällens första blodröda spotlights.
Och så avslutar han med:

-Lova mig en sak: ha fan aldrig tråkigt. HA ALDRIG TRÅKIGT! Vi är Refused, vi kommer från Umeå. Tack så jävla mycket!
Rökfyrverkeri och ljus på hans svettiga kropp. De fem håller om varandra, bockar och ler. Dennis dröjer kvar en sekund.  Och så hörs Dylan i högtalarna medan folk skingras ut i Slottsskogens skymningsnatt.

Anna Wallentin