Krönika av Nils Widing. Blues och vemod hör ihop som ler och långhalm, tycker Folkbladets krönikör.

Blues och vemod hör ihop som ler och långhalm. ”Woke up this morning and my baby has left me” är en strof som funnits med i en och annan tolvtaktare. Men vemodet kan också dyka upp när man tar en tur i minnenas allé och tänker på de många bluesmän – och kvinnor som det stiftats bekantskap med under de snart 50 år det lyssnats på denna högt älskade form av musik. Vemodet fanns med för några veckor sedan på Droskan, Magic Slim hade lämnat över scenen till sina Teardrops. Redaktören steg fram till The Big Man där han satt och pustade ut. Även om han sa sig vara nöjd med konserten och att vara på turné, såg man i ögonen att Slim nog helst ville vara hemma i Nebraska med frugan. Inte Karlshamn på fredag, Umeå på lördag och Köpenhamn på söndag. Jag insåg, utan att behöva vara raketforskare, att jag pratade med en gigant där tankarna på att lägga gitarren på hyllan dyker upp titt som tätt. Då kände jag det där stora vemodet. Under mina bluesår har jag känt samma sak när det hela gått ett steg längre, det vill säga där stora musiker bytt spelplats, till den stora blueshimlen.

I början på 60-talet var man som många andra tonåringar, mycket Beatles och Rolling Stones stod på menyn. Det hade väl provsmakas lite engelsk blues när genombrottet kom. En god vän jobbade i en skivaffär, unge Widing vandrade in och fick order att lyssna på en ny skiva. På med bakelithörlurarna, året var 1965, skivan ”The Paul Butterfield Blues Band” med den underbara musikaliska injektionen började den magiska resan in i bluesens värld. Frågan är om det funnits ett bättre band då det gäller att vårda det gamla samtidigt som det skapades nytt med bluesen som grund. Tyvärr blev bandets stöttepelare inte gamla, Paul Butterfield avled vid 44 års ålder och Mike Bloomfield blev bara 37. På deras meny fanns en hel del inte speciellt matnyttig ”kost”. Genom åren har det lyssnats på många storheter, tyvärr är många inte kvar i livet. Att vemodet dyker upp när detta konstateras beror till viss del på att undertecknad inte längre är någon vårkyckling. Man blir påmind om sin dödlighet. Två av mina största favoriter är borta sedan åtskilliga år – och har ännu inte fått några efterträdare. Muddy Waters, den i mitt tyckte näst störste, hann man med att se och höra i Umeå i mitten på 70-talet. Några år senare dök den allra störste, Albert King, upp på samma spelplats. Magiskt var bara förnamnet och ni som vill njuta av hans spel bör snabbt skaffa den återgivna ”I´ll play the blues for you”. Titelspåret är något att lyssna när skymningen lägger sig. Dryga sju minuter av det vackraste vemod som någonsin spelats in. BB King? Han kommer till korta i det här sammanhanget. Ett uppriktigt och vemodigt konstaterande.

Veckans älsklingar
House of the rising sun (Michael Burks levererar och gör det ack så vackert. Finns på You-tube).

”I remember the time I was kidnapped and they sent a piece of my finger to my father. He said he wanted more proof.” (Rodney Dangerfield)