Kulturformarna i Umeå bör nog tänka till en gång till om det finns skäl att fira detta kulturhuvudstadsår, mot den bakgrund som EU har ända från romartiden och framåt, inte minst med erövringar och folkförtryck i bilden, skriver Stig Anesäter.

Romarna har betraktats som ett kulturfolk i vår europeiska historieskrivning, trots att det finns många kommentatorer som klassat rom och romarna som barbarer Romarna gjorde mer skäl för det namnet än de av rom besegrade och och slagna folken enligt historieskrivaren Tacitus, 100 efter kristus, vilken också var militär, med i Julius Caesars fälttåg mot gallerna vilka han bedömt som övergrepp mot en avancerad kulturnation.
Då vi i dag bedömer hur EU fungerar infinner sig en rad frågetecken. Flera EU-länder medverkar i och arbetar med ekonomi och civilisoriska insatser i afrikanska länder; länder som aldrig varit naturliga länder byggande på ursprung i folkmakt, utan civilisatoriska konstruktioner efter det att erövrarmakterna dragit upp gränserna efter linjal i ett för urbefolkningen främmande mönster. Enligt engelska, spanska och portugisiska kartografer var det den rätta metoder för att bygga samhällen, som kunde ge erövrarna den mesta avkastningen på insatt erövrarkapital.
En synpunkt som de mäktiga romarna också anlade på sin behandling av erövrade områden.

De länder i dag som styr och har makten inom EU, de stora, har alla ett förflutet som kolonialmakter och förtryckare och försöker i den rollen styra och ställa med att forma de afrikanske länderna och andra länder i tredje världen till något av sina vasaller och underlydande.
Det mest flagranta exemplet i dag är Kongo, ett område med rika naturtillgångar, som industriländer och kapitalanhopningar inom Europa, vilka gör allt i kapitalistisk stil för att plundra vänner är ett oblygt utflöde av en roffarkapitalism av den funktion, som socialdemokratin i sina grundvärderingar alltid bekämpat.
Men inte i dag, ens om flera av de Europeiska länderna inom EU, borde fungera som de gamla socialdemokratierna, vilket de inte gör. Finns det överhuvud taget någon som helst maktposition av socialdemokratiskt märke inom EU kan man fråga sig, oroad av det vi ser av den EU-politik, som oftast är konservativt borgerlig, med inslag av kristdemokrati, som en följd av att det partiet är stort inom EU.

Rom som världsmakt kanske fick tidvis en viss polityr från Grekland har det sagts, men är det så säkert att annat än en liten upplyst elit var mottaglig för grekernas kultur?
Det finns de som tvivlar och i stället hänvisar till den persiska kulturen, som rätteligen borde ha fått vara riktningsgivande för antiken vid sidan av araberna, assyrierna och babylonierna, vilka alla uppstod som kulturer med influenser från de mytiska sumerna med sin diktning omkring Gilgamesh. Nu räckte tyvärr inte persernas styrka till för att omforma Mellanöstern enligt persernas ideella grund, utan det blev i stället det barbariska Rom och inte att förglömma judarnas växande inflytande med bibeln som barbariskt tillhygge, vilket sedan togs om hand av hebréerna, eller undergruppen kallad nazarenerna, som en omsider växande makt på judisk grund.

Något att tänka på kanske för politikerna i Umeå som just nu står i begrepp att fira något som kallas europeiska kulturhuvudstadsåret. Kulturformarna i Umeå bör nog tänka till en gång till om det finns skäl att fira detta kulturhuvudstadsår, mot den bakgrund som EU har ända från romartiden och framåt, inte minst med erövringar och folkförtryck i bilden; förtrycket omkring korsriddarnas härjningar som en kristen sak trots att det i själva verket var uppbyggnad av makt utgående från katolikerna och inte minst från de normandiska baronerna, vars stridsrop då de stormade Jerusalem var allt andra än Jesus- och Mariatexter. Snarare texter med inslag av den nordiskt germanska gudasagan om Oden och Tor, som låg bättre till hos normandernas baroner. Korstågen byggde på maktspråk från kyrkan och från den maktgrupp som styrdes av de allt mäktigare och rikare riddarna i Europa. En maning från katolska kyrkan till dem att mörda så många saracener, alltså muslimer, som möjligt i Mellanöstern vilket skulle ge mördarna sanktioner om ett gott liv i Himlen på de gudliga ängderna, som väntade de barnamördande ridarna verksamma i Jerusalem med omnejd. Något de kristdemokratiska partierna i Europa borde hålla i minnet då man i dag, med EU-politik, försöker roffa åt sig så mycket som möjligt av exempelvis ­Kongos och andra afrikanska länders rikedomar. Och detta skall nu Umeå i god kristen anda vara med om att fira.

STIG ANESÄTER