Den diplomatiska kontroversen mellan Sverige och Vitryssland riktar blickarna mot vad man brukar kalla ”Europas sista diktatur”.

Epitetet antyder att Vitrysslands regim skulle vara snäppet värre än Putins alltmer auktoritära styre i Ryssland.
Det stämmer att Vitrysslands president sedan 1994, Alexander Lukasjenko, går ännu hårdare åt oppositionen än vad Putin gör, och att valen i Vitryssland har varit ännu mer riggade än de ryska.
I grunden är dock Putin och Lukasjenko samma andas barn, formade i samma auktoritära system.
Vitryssland är fattigare och mer efterblivet än Ryssland. Ekonomiskt lever Vitryssland kvar i den gamla strukturen från Sovjettiden, med mycket liten privat sektor. Landet blev självständigt så sent som 1991, och den nationella identiteten är ännu svag.
Beroendet av Ryssland är stort, inte minst på energiområdet, och härom året tvingades Vitryssland sälja sin del av gasledningen genom landet till ryska Gazprom, och låta ryska företag ta över vitryska företag i utbyte mot ryska krediter och rabatter på gas och olja. Vitryssland har också fått hjälp av IMF och Kina.

Ekonomiskt skulle de av inflation och reallönesänkningar hårt plågade vitryssarna antagligen få det bättre som en region i Ryssland, vilket också är vad Putin vill uppnå på lite längre sikt. På papperet finns redan en union mellan länderna, men eftersom den varken svarar mot Putins eller Lukasjenkos aspirationer får den fortsätta att ligga i träda. De två presidenterna sägs dessutom ogilla varandra på det personliga planet. Men Putin lär ändå föredra Lukasjenkos egensinniga styre framför ett demokratiskt styre som sannolikt blir mer väst- och EU-orienterat, som i det betydligt större Ukraina.
Men förutsättningen för ett vitryskt EU-medlemskap är inte bara att vitryssarna kastar av sig Lukasjenko, inför demokrati och reformerar landets institutioner. De måste också visa att de vill och kan stå på egna ben i förhållande till sin stora granne. Landet måste uppvisa ett rimligt mått av självständighet gentemot Moskva, och näringslivet måste bereda sig för den konkurrens som väntar när handeln släpps fri. Det kommer under alla förhållanden att ta lång tid.
Det betyder inte att EU ska sluta intressera sig för vad som händer i Vitryssland. De demokratiska krafterna måste stödjas, men än så länge har EU varken lyckats med morötter eller piska i form av inreseförbud och andra sanktioner för ledarskiktet.
När det gäller morötter lägger EU:s egna ekonomiska svårigheter hinder i vägen för stora satsningar. Ett annat problem är att bidrag kan stärka Lukasjenko, och rentav uppfattas som ett stöd för hans styre.
Samtidigt straffar EU vanliga vitryssar genom en allt mer rigorös gränskontroll enligt Schengenavtalet. Den gör det svårt för vitryssarna att besöka ens sina närmaste grannländer i Europa – Lettland, Litauen och Polen – medan de kan röra sig visumfritt i Ryssland.
Det är lätt att räkna ut vad det innebär för Vitrysslands framtida politiska och ekonomiska orientering.

I ett svenskt perspektiv är Vitryssland ett nära grannland, och en del av Östersjöregionen. Flera av Vitrysslands floder mynnar i Östersjön.
Vi har också historiska band med Vitryssland. Därför är det rätt att Sverige engagerar sig i Vitryssland, och Lukasjenkos beslut att utvisa den svenske ambassadören måste naturligtvis besvaras enligt diplomatisk praxis.
Men kallar EU på nytt hem alla sina ambassadörer, kommer Europas förbindelser med Vitryssland att kylas ner ytterligare, vilket bara ryssarna tjänar på.

TORSTEN NILSSON