Smekmånaden för Stefan Löfven kommer definitivt att vara över när riksdagen åter öppnar efter sommaruppehållet.

Efter en mycket stökig period och krisstämning inom partiet har Löfven sedan han tog över rodret lyckats skapa lugn, trygghet och harmoni inom S-leden. Oppositionen och media har hittills varit tämligen varsamma i sin behandling av den nya S-ledaren och den återhållsamhet och försiktighet som den nya S-ledningen hittills visat upp.
Socialdemokraterna har återhämtat sig i opinionen och ligger nu ganska stabilt kring 35 procent. Men Socialdemoraterna får aldrig vara nöjda med att ”bara” attrahera cirka 35 procent av opinionen, partiets ambitioner måste ligga betydligt högre än så.
Om partiet ska kunna växa i opinionen och ta hem valsegern 2014 krävs att S-ledaren Stefan Löfven och hans vapendragare Magdalena Andersson, ekonomisk-politiske talesperson, tillsammans med sina partikamrater vågar ta ställning i några grundläggande frågor. Det handlar fortfarande om det som ledarsidan nu tjatat om en längre tid, nämligen tydliga ställningstaganden inom:
* Den ekonomiska politiken.
* Sysselsättningspolitiken.
* Socialförsäkringarna.
* Vinster i välfärden.

Den ekonomiska politiken.
Sveriges offentliga finanser är starka. Mycket tack vare det stora överskott som den senaste S-regeringen, med Göran Persson i spetsen, lämnade efter sig. Högerregeringens ekonomiska politik är trots detta mycket återhållsam. De vill göra så lite som möjligt och skapar därför staket mot politiken av stränga budgetrestriktioner och genom en hård återbetalning – på en i dag
– mycket låg statsskuld.
Inom den ekonomiska politiken har inte Socialdemokraterna presenterat något alternativ till högerregeringens restriktiva hållning. Socialdemokraterna verkar lugnt finna sig i budgetrestriktioner och mål för den ekonomiska politiken. Det är ytterst märkligt, det bryter mot den socialdemokratiska traditionen av hur ekonomisk politik ska föras och detta bryter mot många respekterade ekonomiska bedömares rekommendationer. Till och med Internationella valutafonden manar i dag till mer expansiv ekonomisk politik.
Om Socialdemokraterna inte bara vill jamsa med i högerregeringens politik utan faktiskt göra skillnad krävs ett tydligt ställningstagande för en mer expansiv ekonomisk politik. Social­demoraterna måste visa på färdriktningen för sin politik i stället för att endast föreslå småförändringar av högerregeringens.

Sysselsättningen.
Arbetslösheten står högst på Socialdemokraternas dagordning. Mycket har sedan Löfven tog över S-rodret handlat om innovations- och närings­politik. Det är bra – men otillräckligt.
Partiet verkar inte ha dragit slutsatsen att arbetslösheten hänger ihop med den ekonomiska politiken. Ska Sverige återigen nå full sysselsättning krävs en rejäl omsvängning av den ekonomiska politiken. Det som nu måste till är kraftfulla framtidsinvesteringar som skapar sysselsättning på kort sikt och bestående värden på lång sikt. Det handlar om allt från stora satsningar på infrastruktur, utbildning och forskning, det handlar om satsningar på bostäder och ny miljöteknik och det handlar om en ­aktiv arbetsmarknadspolitik.
Det är dags för Socialdemokraterna att visa på ett kraftfullt innehåll i den fråga de har satt högst upp på den politiska dagordningen.

Socialförsäkringarna.
Socialdemokraterna arbetar för att frigöra individer och vill genom att skapa trygghet underlätta för människor att utvecklas. Om detta ska lyckas måste de offentliga trygghetssystemen fungera. Under högerregeringens tid vid makten har såväl sjukförsäkringen som a-kassan nedmonterats kraftigt. Det är därför ytterst viktigt att S står fast vid tidigare löften om sänkta avgifter och högre ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen samt höjd högsta ersättning i sjukförsäkringen.

Vinst i välfärden.
Socialdemokraterna är splittrade i synen på vinst i välfärden. Partiet måste enas om en linje och ge väljarna ett tydligt besked om hur S ser på vinster i välfärden. Det är inte en helt enkelt ekvation att få ihop för partiledningen, men ett måste. Efter Caremaskandaler och annat har det blivit tydligt att allmänheten inte vill att pengar avsedda till välfärd ska delas ut till privata ägare
i skatteparadis.