Recension av Gravmarksfestivalen. Folkbladets recensent hyllar Üni Foremans drömska pop.

MUSIK

Gravmarksfestivalen
Gravmark

Gravmarksfestivalen har arrangerats sedan 2005 och efter att ha tagit en paus förra året återuppstod den nu under lördagen. I sluttningen vid ishockeyrinken bredvid Kläppstugan i Gravmark står scenen uppställd på Västerbottens kanske mest opretentiösa (och kanske mest trivsamma) festival. Vädret kunde förstås ha varit bättre, men det är lätt att bortse från skurarna när den musikaliska underhållningen håller hög klass.

Bland andra utmärker sig Filip Sundbergs framträdande under eftermiddagen. Till vardags spelar Sundberg trummor i Syket från Umeå och under den korta spelningen ger han ett smakprov på sitt solomaterial som han framför på gitarr.
Styrkan i låtarna är påtaglig och det är lätt att önska att Sundberg skulle haft ett band som backar honom för att fylla ut låtarna.

Efter Sundberg följer Kåges indie-löfte Üni Foreman som med sin drömvärldspop närmast är förtrollande. I bandets musik verkar allt komma naturligt och det är som att bandet bara utgår från känsla när de framträder. Det gör också att det låter bedårande vackert och låten T-rex mom är en många pärlor.
Regnet som faller under spelningen är lätt att glömma när bandets sångerska Signe Forsell Gustafsson sjunger otroligt snyggt, samtidigt som hon rör knappt en min. Gester är överflödiga och i stället låter hon musiken tala.
Avslutar festivalen gör Jonas Bergsten som också blir kvällens mest energifyllda framträdande. Spelningen kanske inte är så välrepad som den kunde ha varit, men det är charmigt och okonstlat trots allt. Fina och nyligen släppta singeln ”Surf” avslutar spelningen och även Gravmarksfestivalen för detta år. Låten ekar länge i huvudet på vägen hem genom den västerbottniska glesbygden.

Erik Hillbom