Spionprästen Aleksander Radlers mörka dubbelliv var något han hemlighöll för alla – även de i hans närmaste omgivning.
”Även om jag troligtvis också delvis ljög för mig själv måste jag söka även deras förlåtelse”, skriver han i ett långt brev till Dagen.

Den senaste veckan har allting kring Aleksander Radler och hans dubbelliv exploderat i medierna. Den ansedde kyrkoherden i Burträsk var i hemlighet spion åt östtyska säkerhetstjänsten Stasi.
Radler har inte gett någon intervju, men i ett långt brev till kristna dagstidningen Dagen ger han sin syn på det forna dubbellivet.
Det kan du läsa i sin helhet här. 

Radler skriver i inledningen av brevet att han vill ge sin syn på vad han varit med om i sitt liv och att han definitivt begått handlingar som är förkastliga och som han måste söka förlåtelse för.
Radler:
”De senaste 17 åren har jag verkat som kyrkoherde i Burträsk. Minnena av händelserna från 1960-1980 talen har hela tiden plågat mig och som kristen ledare är det lätt att se att jag för längesen borde ha erkänt min roll och min skuld”.

En förklaring till sitt handlande ska vara att han växte upp som son till en österrikisk mamma som var övertygad socialist och valde att bo i DDR. Radler föddes in i deras ideologi och som ung student träffade han den man som värvade honom som spion.
Radler:
”Som ung teologistudent blev jag indragen i oetisk informationsgivning av den då kanske viktigaste teologen i DDR Hans Georg Fritzsche. Och för den som begår misstaget att på ett eller annat sätt en gång ställa upp blir det problematiskt att dra sig ur”.

Han skriver att han endast anförtrodde sina fel i förtroende åt själavårdare – hans övriga omgivning visste ingenting om dubbelivet som spionen ”IM Thomas”.
Radler:
”Slutligen har jag efter att detta upphörde på 1980-talet intill alldeles nyligen förnekat att jag skulle ha begått några fel. Det har jag gjort också för mina närmaste vänner, min fru, mina vuxna barn och min förra fru. Även om jag troligtvis också delvis ljög för mig själv måste jag söka även deras förlåtelse”.

Han beskriver också det som händer som en livskris samtidigt som han avsäger sig prästämbetet.
Radler:
”Den livskris jag nu går igenom är dock inte enbart av ondo. Den här processen har tvingat mig att gå till botten med mitt liv, erkänna de fel jag gjort för min omgivning och slutligen be om förlåtelse. Jag kan bara beklaga att det tog så lång tid”.