Skivkrönika av Henrik Lång.  Engelska rapparen Plan B gör rasande bra musik.

I London kretsar just nu det mesta kring OS. Och underligt vore väl annars. Men alldeles i närheten av den pråliga olympiska byn pågår ett annat liv, tydligt märkt av segregation, skenande arbetslöshet och stukade framtidsdrömmar. Där vilar inte frustrationen och konflikterna; det är trots allt bara knappt ett år sedan upploppen och kravallerna skakade staden i grunden.

Denna infekterade situation utgör klangbotten till rapparen Plan B:s senaste projekt ”Ill manors”: en film och en skiva, som på detaljnivå greppar oron, ilskan och de skarpa klassmotsättningar som grasserar i hans egen uppväxtmiljö, stadsdelen Forest Gate. Titelspåret, som släpptes redan i mars månad, är en hårdnackad protestsång av det slag som nästan aldrig görs nuförtiden. Här skildras ett London under belägring, inbäddat av rök och sirener, och den osminkat presenterade tumulten understryks effektfullt av samplingen från Sjostakovitjs sjunde symfoni.

Även resten av soundtracket håller sig nära gatornas myller och mångfald. Det är med ett rasande tonfall och en djupt rotad indignation som Plan B öppnar upp en värld befolkad av kantstötta människor. Här är den driftige och avtrubbade knarklangaren kvarterets okrönte kung; här är prostitution, stöld och snabba kickar vardagsmat. Men ett tema återkommer ständigt: det sociala utanförskapet.

Om denna maktlöshet och förbittring berättar Plan B skarpt och medkännande, i synnerhet i ”I am the narrator” och den makalösa ”Drug dealer”. Han återskapar jargongen, våldet och desillusionen, samtidigt som ljudbildens dubbiga basgångar och soulstråkar bär fram budskapet om en upprörande urban tragedi.

Veckans måsten

Plan B ”Ill manors” (soundtrack/album)
Anna von Hausswolff ”Ceremony” (album)
Nas ”Life is good” (album)