Krönika av Anneli Eriksson. Läst och älskad författare passade inte i de fina salongerna.

Jag har en mamma som alltid sagt att det sämsta man kan läsa är Bernhard Nordh. Tätt följd av Sigge Stark passade inte denne författares böcker bland Strindberg, Tomas Mann, Åsa Larsson och Dostojevskij.
En kväll smyger jag omkring på Bjurholms bibliotek. Det är ett fantastiskt ställe där man alltid får god hjälp. Jag letar efter en bok av Eino Hanski. Han som skrev om Leningrads belägring.
Nej, Hanskis böcker lyser med sin frånvaro, de lånas inte ut så ofta, däremot finns här mängder av Bernhard Nordh. Böckerna har titlar som ”Flickan från fjällbyn” och ”Vid Marsfjällets skugga”.
Jodå, säger den trevliga bibliotekarien. Bernhard Nordhs böcker lånas fortfarande ut i stor utsträckning. Det är därför de får trängas bland Jonathan Franzen, Keith Richard och andra nya böcker.

Jag googlar lite på honom, får veta att han har ett eget litterärt sällskap. Att han levde 1900 – 1972 och blev en riktig berömdhet. Åtminstone bland vanliga människor.
Det är livet i lappmarken han skildrar i sina böcker. Marsfjället, Malgomajsjön, Vilhelminas vildmark. Deras fattigdom, nära på obeskrivligt hårt arbete, amerikadrömmar och kärleksbekymmer. Han började som brödskrivare genom att skriva noveller till olika tidningar, men snart började han skriva böcker. Han blev lappmarkens röst.
Jag beslutar mig för att läsa ”Flickan från fjällbyn” från 1944, som handlar om enkla människors slit under nödåren i början av förra seklet. Snart kommer jag in i handlingen, och jag tycker att det är både spännande och levande. Snart börjar jag fundera. Varför dög inte den här sortens litteratur? Var det därför att den skildrade vanliga arbetande människor? Var det för att det också var de som läste böckerna? Det sägs att Bernhard Nordh inte hade någon given plats bland sin tids kulturpersonligheter. Han uppges ha umgåtts med Jan Fridegård, men höll sig mest för sig själv. Det här är ingen dålig litteratur, varken berättartekniskt eller miljömässigt.
Jag kan väl förstå att hans rika produktion flitigt lästes av många. Kanske hade han sin största läsekrets bland människorna här uppe. Människor som kände igen sig i det karga och kalla. Den motiga naturen och en vred Gud.

Det är måhända en klassfråga, vilka böcker du har i din bokhylla. Och Bernhard Nordh passade inte i de fina salongerna. Man måste verkligen fråga sig varför. En recencent i Svenska Dagbladet skrev dock en gång, välvilligt, något i stil med att det finns det som är värre än att läsa en bok av Bernhard Nordh. Jag har svårare för dagens bokartister som det går sjuttio på dussinet av. Som recencent tycker jag att Bernhard Nordh var en viktig författare, som skrev om människor som andra överhuvudtaget inte kände till. Och om livsvillkor som var okända i andra delar av landet – och världen.
Mamma hade nog aldrig läst Bernhard Nordh. Hon var nog bara kulturellt korrekt. Men nog hade jag önskat att denne författare hade fått lite mer uppskattning när han ännu levde.