Recension av  Mario Merz och den retrospektiva utställningen What is to be done? Italienarens verk växer när de ses i relation till konstens roll i samhället, tycker Folkbladets recensent Katrin Sten.

KONST

Mario Merz - What is to be done?

Bildmuseet, Umeå

Arte povera-rörelsen är vid sidan av futurismen den stora italienska konst-rörelsen under 1900-talet och en av de stora konstnärerna inom denna, Mario Merz, presenteras i en retrospektiv utställning på Bildmuseet under sommaren.
Där futuristerna var programmatiska och i det närmaste profetiska ställer sig Mario Merz och hans konstnärskollegor inom arte povera, den fattiga konsten, snarast ner foten mitt i samtiden – en samtid som är Italien under 60- och 70-talen.
Utställningen med titeln ”What is to be done?” kan förmodligen upplevas just lite påver om man inte ger sig i kast med att se verken i relation, såväl till den övergripande frågeställningen i titeln kring konstnärens och konstens roll i samhället, som till det sammanhang verken skapades i. De två våningsplanen rymmer ett tiotal verk som spänner över ett decennium, från 1966 till -77. Det är således inte en fullständig presentation av ett konstnärskap utan snarare en fokusering på den period då arte povera formulerades och påverkade.
I Merz arbeten finns några karakteristika; neonlysrören, Fibonaccis talserie, iglooformen och spiralen. En slags upprepade komponenter som förstås på olika sätt. I ”Salamino” är det den vardagliga salamin i form av en filtrulle upphängd på väggen som spetsas av neonljuset. På ”Objet Cache-Toi”, en igloo uppbyggd av små tygsäckar, skrivs titeln i neon och uppmaningen ”Objekt, göm dig” lyser som en uppmaning riktad till betraktare, andra verk i rummet och inte minst till igloon själv. Neonet beskrivs i texter om Merz som en energi-givare till skulpturen men bjuder också på en möjlighet för konstnären att kommunicera.
Fibonaccis talserie där de två föregående talen ger det kommande: 1,1,2,3,5 och så vidare blir i det närmaste ett mantra som upprepas genom spiraler eller serier av objekt. En restaurang fylls efter Fibonaccis ordning och de svartvita fotografierna visar en alltmer befolkad restaurang – också det ett sätt att skapa energi. I museisalen är också ett antal matbord utställda med samma talserie
i neon på bordsskivorna. Det är enkelt, prydligt och samtidigt både krävande och radikalt. Rummet tas i anspråk och omformuleras med enkla medel precis som bordets roll i människors liv.
Att Bildmuseet öppnar sin första sommar
i den nya byggnaden med denna internationella utställning visar på en hög ambitionsnivå och lovar gott inför framtiden. Men frågan som ställs i utställningens titel lämnas obesvarad, bra så, men jag skulle gärna se mer text på väggarna som öppnar ögonen, ger perspektiv och belyser Merz arbeten i förhållande till såväl hans samtid som hans konstnärskap.
Katrin Sten