Bloggkrönika av Emma Lövgren. Folkbladets krönikör vill hellre se en välgjord TV-sändning än backstage-bilder av André Pops på nätet.

Allt ryms i OS-konceptet: Sport, medaljer och nationalsånger. Svett, blod och besvikelse. Skratt, glädje och framgång.
Entusiasm och bevakning når toppnivåer och att detta hela världens fritidsintresse nästlat sig in i de sociala medierna är, i sig, varken häpnadsväckande eller konstigt. Till viss del, enligt min måttstock, dock synnerligen oönskat.

På temat entusiasm driver det svenska OS-laget (http://www.osbloggen.se) en blogg. Att kändisar i grupp genom bloggformatet ska fullgöra uppdraget att rapportera om sitt liv är sällan en succé, se till exempel på Idol-bloggen som TV4 hade för ett par år sedan. Och att det nu råkar vara ett antal utvalda idrottsmän, Michel Tornéus, Johan Wissman och Jessica Samuelsson, med något som tycks vara ett gemensamt ointresse för skrivande gör knappast saken bättre. ”Resan mot OS” är ett talande exempel på avsaknad av röd tråd, malplacerade utropstecken, fula bilder, inbördes beundran och en känsla av att förvägra läsaren närhet. Ett exempel på hur man varken ska driva blogg eller promota en OS-trupp.

Det andra temat är då bevakning. Inte heller där lyckas det riktigt.
Sveriges television sänder spelen och vill som vanligt integrera sina idrottssändningar och studioprogram med de sociala medierna. Experterna når man via Twitter eller Facebooksidan och redaktionen driver en blogg.
Konceptet är, som ni förstår, detsamma som i Vinterstudion. Ett konstigt val kan tyckas då det också där enbart är ett platt fall som mestadels kretsar kring ett evigt tjat om vad tittarna skriver på ointressanta saker på Twitter och hur grattishälsningarna lyder på Facebook. Titt som tätt tipsas det också om bloggen, en blogg där man på sin höjd kan beskåda backstagebilder på André Pops.

Mina mentala tongångar är således upprörda. SVT må kanske få göra precis som de vill men när det solkar ner min tittarupplevelse blir minen ledsen.
För kanske borde jag gilla satsningar på twitterflöden, bloggar och facebookhäng. Och visst, huvudsakligen är det så. Problemet är dock att jag också gillar skilda mediers individuella funktion. Att jag föredrar när sociala medier bygger sig själva och ryser av att sociala medier blir den bifunktion genom vilket traditionella medier håller sina konsumenter sysselsatta när sändningen inte pågår.

Så, kalla mig gärna gammeldags men ser jag på teve vill jag – helt enkelt – avnjuta television utan tillägg.
Jag vill se en välgjord studiosändning, bli omhuldad av André Pops mjuka intervjuteknik toppat med hans blonda svall och lyssna till kommentatorers expertis. Detta utan att bli hänvisad till att jag kan ställa en fråga på Facebook och se backstagebilder på webben. Grattishälsningarna på twitter kan jag genom simultant surfande hitta alldeles själv och sociala medierna får gärna bidra med nya kommentarer och analyser. Kommentarer och analyser från de utan egen tevetid