Välformulerad EU-kritik

Recension av ”Det sjuka monstret i Bryssel eller
Europas omyndigförklarande”. Den tyske författaren Enzensberger om EU som ett elitprojekt.

Den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger är en varm anhängare av europeisk integration, men han gillar inte EU, som enligt honom är ett elitprojekt som slukar demokratin.
Byråkratin som sväller över alla breddar och bristen på demokrati och Bryssels vilja att detaljreglera är tre måltavlor för Enzensbergers välformulerade kritik.
Men det är dock inte tomt på EU:s pluskonto, menar Enzensberger. Europas enande har förändrat vår vardag till det bättre och ekonomin har utvecklats under en lång tid, enligt Enzensberger. Och freden, länderna i EU har inte varit i krig med varandra sedan 1945 – och det är en lång tid i Europas historia.
Ändå finner Enzensberger att den negativa vågskålen väger över och förlusten av demokratin väger tyngst.

När Enzensberger med ett stort mått av sarkasmer beskriver den europeiska byråkratins elefantiasis lockar han läsarna till skratt. Det är ett ganska enkelt knep som många redan har använt.
Han visar hur EU-byråkratin använder ett nyspråk, en sorts maktens språk som lånar tonläge från Tredje Rikets dagar. Han exemplifierar med ett citat där vikten att vidta åtgärder för att ”säkerställa efterlevnaden” av en förordning direkt efter det att den trätt i kraft betonas.
Medlemsländerna ska starta skådeprocesser ”som väcker stor uppmärksamhet” för att ”öka lagstiftningens avskräckande effekt”. Den aktuella förordningen handlar om att skap a rökfria miljöer.
Inte heller är det något sensationellt nytt när Enzensberger pekar på att det inte finns någon offentlighet i EU. Mycket hålls hemligt. Siffrorna om de nationella bidragen till EU:s budget redovisas inte eftersom de ”skulle kunna missbrukas av Europamotståndare”.
Han ger exempel på helt obegripliga formuleringar i Lissabonfördraget. Enzensberger skräder inte orden.
Detta är ingen slump utan helt i upphovsmännens anda. Folk ska inte veta vad som står i fördraget.

När Irland 2008 röstade om fördraget hade, enligt landets EU-kommissionär Charlie McCreevy, bar 250 av landets 4,2 miljoner invånare läst fördraget och inte ens 25 hade förstått det.
Den tyngsta delen av kritiken mot EU är dock att det inte är något demokratiskt projekt. I bästa fall är det en sorts ”upplyst despoti”, där EU-byråkraterna ser sig som en elit som vet folkens bästa. Det gör däremot inte folken i medlemsländerna.
Han pekar på Jean Monnet, som anses vara upphovsman till EU-projektet.
Han var en sorts politikens entreprenör eller grå eminens, som helst verkade i kulisserna, men inte tillhörd något parti. Redan från början tycks han ha förordat en union som inte skulle styras av parlament och demokratiska val utan av ”elitära konsensusbeslut”.
En viktig, men outtalad målsättning för Monnet var att ”urholka kärnan av politisk suveränitet hos nationalstaterna till förmån för transnationella instanser”, menar Enzensberger.
Detta kunde naturligtvis inte uttalas då, på det tidiga 1950-talet och inte idag heller. ”Det finns inga alternativ till våra beslut” har blivit en paroll som Europeiska rådet tar till när det kniper. Demokratisk diskussion överflödig.

När det gäller frågan om demokratin i EU lyfter Enzensberger fram en österrikisk journalist och författare Robert Menasse som kommit fram till att det är demokratin som är problemet i EU.
Demokratin kan inte fungera på den överstatliga nivån, menar Menasse och ställer en retorisk fråga om inte demokratin är just ”det problem som vi med stigande hjälplöshet väntar oss att den ska lösa?” Enzensbergers avslutande mycket dystra observation är att hemlighetsmakeriet, bristen på demokrati och den svällande ogenomträngliga byråkratin inte lett till folkliga uppror utan till ”ointresse o ch cynism, till politikerförakt eller kollektiv depression.”
Åke Svidén