Krönika av Elin Axelsson. Folkbladets krönikör idkar självcensur.

Egentligen skulle den här krönikan ha handlat om utrikesminister Carl Bildt. Han ger liksom den fula fisken ett ansikte. Helt skrupelfri och hal som en ål. Adligt arrogant. Sveriges Dick Cheney. Så tänkte jag.
Frågan var snarare vilken ingång jag skulle välja. Något om Bildt, de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson och det hårresande i att samme person de granskar är helt avgörande för deras framtida öde? Carl Bildts ekonomiska intressen i ryska Gazprom och den gasledning utanför Gotlands kust som svenska regeringen
– tillsammans med Carl Bildt – röstat igenom trots en uppsjö politiska och miljömässiga problem? Kanske diskutera Bildts klåfingriga ministerstyre den gången Sveriges ambassadör i Sydkorea, Lars Danielsson, tackat ja till en intervju i samband med och Kim Jong II:s död och Calle satte munkavle på sin medarbetare för att istället själv ta plats i SVT-studion?

Fast å andra sidan. Det finns kanske andra, bättre lämpade, eldigare demokratiska förkämpar. Jag är ju bara en simpel kulturtant som i det stora hela föredrar teater framför verbala slagsmål. The och teater, det är min grej. Två barn har jag också, en bebis till och med. Åtta månader är hon.
Jag och sambon har pratat om att åka till Turkiet med knattarna: kanhända vågar vi oss också ut, bortom bamseklubbens trygga kokong och vem vet vad som kan hända då? Turkiet har ju, precis som Bildt, en högst pragmatisk inställning till mänskliga rättigheter.
Och tänk – ve och fasa – om jag skulle fastna på bild med sonens vattenpistol. För visst är väl PKK fortfarande aktiva i Turkiet?

Nej, den här med Bildt, det skiter vi i. Jag vill ju inte bli stämplad som vänsteraktivist i Calles rullor. Jag skriver om barnkultur istället. Det gillar alla. I alla fall i teorin. Till och med de som gärna ställer offentligt finansierad kultur mot skola, vård och omsorg brukar ha svårigheter att opponera sig mot just barnkultur.
Allra mest gillas ju barnkultur naturligtvis av barnen. Jag har skrattat tillsammans med ungar på barnteater, storögt letat efter sonen och hans dagiskompisars foton på den lilla utställningen i stan, jag har suttit och läst högt
i barnhörna på bibblan. Det skapas otroligt fin barnkultur i Sverige, både av barn och för barn. Om barnkultur kan jag skriva, hur demokratiskt viktigt det är att alla kan välja eller välja bort kultur. Det gör jag. Det kan jag.

Men: var inte bröderna Lejonhjärta terrorister? Motståndskämpar till Tengils regim i Nangijala? Kanske är det här med barnkultur ändå lite för laddat? Och tänk om jag skulle trassla in mig i ett resonemang kring vår kulturministers alster på området, barnboken ”En låda berättar”? Nej, det får bli Let’ s dance istället. Eller så skriver jag om Zlatan. Det gör ju alla andra. Så får det bli. Jag kör ett uppsnack, mellansnack och eftersnack om Zlatan…