Felix Antman Debels: Hur mycket kan värderingen av ett arbeta skilja sig åt? Hade jag varit liberal, eller kanske snarare nyliberal, verkar svaret på denna fråga vara: ”Hur mycket som helst”.
Ojämlikheten i världen har ökat drastiskt. Antalet riktigt fattiga minskar samtidigt växer dock gruppen superrika enormt. Framför allt är det förmögenheten hos de personer som är riktigt rika som växt. Främst i länder som USA, men även i Sverige, dras samhället sönder när en liten elit helt enkelt lättar och flyger iväg: gör sig fria från nationalstatens bojor som skatter och regleringar. Placerar sina pengar där de inte går att komma åt. Den neoklassiska förklaringen till varför ojämlikhet är bra och varför stora förmögenheten gynnar alla är den så kallade hästskitsteorin, på engelska trickle down. Teorin går helt enkelt ut på att stora förmögenheten ger dynamik och rikedomen kommer sedan rinna ner i samhället och gynna alla. Eller med John Kenneth Galbraiths analogi: hästen äter hö som den senare skiter ut. Då kan småfåglarna äta upp fröna ur skiten.

Nu har detta visat sig vara, för att tala klarspråk, kvalificerat skitsnack. I söndags släppte organisationen Tax Justice Network sin rapport The Price of Offshore Revisited om förmögenheten i skatteparadis. Deras, som de kallar ”försiktiga uppskattning”, ger vid lag att det gömmer sig 21 biljoner dollar, alltså 140 biljoner kronor, på olika öar där skatten är noll. 21 biljoner dollar är lika mycket som världens största och tredje största ekonomier, alltså USA och Japan, tillsammans. Denna förmögenhet har växt med cirka 16 procent per år sedan 2005.Trots en finanskris. Rapporten som är gjord av konsultbolaget McKinsey tidigare chefekonom James Henry visar att den sammantagna skulden för 139 medelinkomst länder är 4,1 biljoner dollar, räknar man dock med det välstånd som är gömt i skatteparadis har dessa länder istället nettotillgångar på runt 10-11 biljoner dollar. Problemet är bara att skulden är kollektiv medan rikedomen samlas hos en liten, liten elit.

De som alltså trodde att den nyliberala avregleringar skulle göra oss alla rikare kan ju känna sig grundlurade. I denna globala elit, om man räknar med alla som äger över 1 miljon US dollar, ingår 0,13 procent av världens befolkning. De riktigt rika som sammanlagt samlar 30 procent av världens nettoförmögenhet utgör 0,001 procent av jordens befolkning. Det är inte heller några ljusskygga banker som sköter dessa obeskattade förmögenheter utan banker som Goldman sachs. Alltså banker som fått stora stödpacket. Sammanfattningsvis visar de här siffrorna dels att världens ojämlikhet är vida underskattad och att många fattiga länder, beroende av bistånd, inte skulle vara fattiga om dessa pengar kom landet till del.

Forskaren och hedersordföranden i Attac, Susan George har i sin bok Deras kris, våra lösningar analyserar finanskrisen och de superrikas reaktion på den. Hennes slutsats är den för västvärldens regeringar föga smickrande slutsatsen att det blivit lurade. Räddningspaketen har inte stärkt ekonomin eller brutit med den finanskapitalism som skapat den ökade ojämlikheten och krisen. Istället har regeringarna gött bankerna med massiva räddningspaket. USA:s misslyckade politik fortsätter EU att genomföra i länder som Spanien. Vi har alltså en politisk klass som vägrar göra något för att bryta den negativa spiralen av ökad osäkerhet, minskad trygghet och en växande ojämlikhet. Trots att ojämlikheten som Susan George skriver är ”den sociala motsvarigheten till 1000 Katrina eller 100 tsunamis; enda skillnaden är att den anställer förödelse månad efter månad, år efter år och bryter ned inte bara de fattiga och sårbara utan även andra.”

I samma takt som nedskärningarna krossar Sydeuropa och leder till sociala spänningar, rasism och våld sitter världens rika på reserver som mycket väl skulle kunna lösa krisen. Men man kan också likt rapporters författare se med viss glädje på resultaten: ”Från en annan synvinkel är denna studie riktigt goda nyheter. Världen har just hittat en stor hög med finansiella rikedomar som kan bidra till att lösa våra mest akuta globala problem. Vi har en möjlighet att inte bara tänka på hur vi undviker några av de missbruk som lätt till krisen, utan även fundera på hur vi bäst kan nyttja de obeskattade rikedomar de har genererat.” (Min översättning)

Detta förutsätter dock att vi med kraft reagerar mot den ökade ojämlikheten, tvingar tillbaka de rika till det vanliga samhället och beskattar deras förmögenheter. Dessa pengar behövs för att lösa en skenande skuldkris. Dessa pengar behövs för att ställa om samhället. Det är dags att beskatta de rika.