Personalen inom hemtjänsten i Umeå har en tuff arbetssituation med stor personalomsättning. Bakgrunden är kommunens ständiga besparingar.
I slutet av juni kunde vi läsa i Folkbladet att Umeå kommun hör till de snålaste i landet när det gäller hur mycket kommunen betalar för hemtjänsten per timme. Av 132 undersökta kommuner är ligger snittet på 325 kronor per timme – medan Umeå kommun endast betalar 258 kronor per timme för hemtjänsten.
En stor försämring kom med införandet av LOV, lagen om valfrihetssystem. Detta innebar en besparing på sex miljoner kronor för hemtjänsten. En konsekvens har blivit att i synnerhet Hemtjänst Nord, de senaste ett och ett halvt åren, har fått mycket anmälningar på sig till Arbetsmiljöverket. Men i dagsläget har ändå inte arbetssituationen blivit bättre.
Personalen springer ut och in till brukaren och har ingen restid mellan. Cheferna liknar mer och mer verktyg för trycket uppifrån att spara på ekonomin. Det syns i deras agerande mot personalen.
Att jobba under sommaren är drägligt, men under vintern (och den är lång här uppe i norr) så är det omöjligt att få tiden att räcka till och man ska göra ett bra jobb. Det är skrämmande att läsa att socialdirektören och socialnämndens ordförande är beredda att kliva av sina uppdrag om det ställs krav på fortsatta besparingar inom hemtjänsten. Men smärtgränsen är för länge sedan nådd.
Att jobba i hemtjänsten har tidigare varit ett givande jobb där man hunnit med relationen och det man ska utföra. I dag ställer man sig i stället allt oftare frågan: Var är värdigheten?
Samtidigt som vi får höra att det måste sparas så går Umeå kommun med stora överskott. De senaste tio åren har kommunen, och kommunens bolag som Umeå Energi och Bostaden, gått med över 1 900 miljoner i vinst! Men när kommunalrådet Holmlund konfronterades med situationen inom hemtjänsten så bad han Folkbladets reporter att hålla käften!
Han hotade dessutom med att lägga ned socialnämnden om den inte klarar av att fördela sina knappa resurser och frågade sedan om han ska ”skära på skolan i stället”.
Maken till fräckhet får man leta efter! Särskilt med tanke på kommunens goda ekonomi.
Vi som jobbar i vården måste få mera tid till våra brukare. Både till omvårdnad och till att jobba på den mänskliga relationen. Och det kräver mer personal. Annars blir jobbet mycket hårt och farligt.
Lena Lindström
Åsa Eriksson
undersköterskor
Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet Offensiv)
Skriv ut
