”Den bästa klasslitteraturen finner man på Statistiska centralbyråns hemsida. Sida upp och sida ner berättar tabellerna om inkomst, ägande, boende, hälsa Människor rör sig genom kolumnerna i ett vidunderligt socialt drama.” Så skrev Åsa Lindeborg, chef över Aftonbladets kulturdel, om medelklassmyten i vårens famösa klassdebatt som rasat på landets kultursidor. Det kunde lika gärna vara skrivet om Sveriges jämställdhet. I SCB:s siffror och tabeller visar patriarkatet sitt fula tryne.

Lönegapet mellan mäns och kvinnors löner är 14,3 procent och förändringar sker långsamt. I botten och toppen är det störst skillnader. Antal verkställande direktörer, styrelseledamöter och ordföranden i börsbolag som är kvinnor är försvinnande litet. Av antalet vd:ar är enbart två procent kvinnor.

Makten i näringslivet är alltså en man. Längst ner består de flesta fattiga av ensamstående kvinnor med barn, Katrine Kielos skriver: ”Vi pratar ofta om barnfattigdom. Vi pratar mer sällan om att den oftast är samma sak som mammafattigdom. Kvinnor tjänar mindre och arbetar i större utsträckning deltid”

I offentligheten är det fortfarande män som tar plats. I hemmen är det kvinnorna som tar hand om barnen och männen som lagar och underhållsarbetar. När barnen är sjuka är det allt som oftast mamman som är hemma. Könsrollerna lever och frodas.

Att den svenska jämställdheten skulle vara så framstående ter sig som en myt. Vi är ett allt mer genomsnittligt land med riktigt dåliga resultat vad gäller till exempel antalet kvinnliga chefer.

Samtidigt som jämställdhetsarbetet går extremt långsamt har vi en regering som inte gör mer än en läpparnas bekännelse. De säger sig var intresserad av jämställdhet, eller sociala frågor som barnfattigdom, men det stannar enbart vid ord. I konkret politik väljer regeringen nästan alltid att rulla tillbaka tidigare reformer eller att hoppas att det löser sig av sig själv.

Ta till exempel frågan om jämställdhet i arbetslivet där regeringen valde att i slutändan låta företagen själva sköta jämställdhetsarbetet, helt utan att ställa några krav. Något som inte visat sig fungera. Anders Borg är uttalat feminism men i handling har hans politik inneburit hårda slag mot Sveriges kvinnor. Regeringen vågar inte ens säga att de har ett ideologiskt motstånd feminism. I stället säger de en sak och gör en annan.

Jämställdhetspolitiken och feminismen har förflyttat sig från att vara ett befrielseprojekt för hela mänskligheten – en idé om sociala reformer – till att bli en fråga om förändringar på marginalen. Jämställdhet har blivit en fråga om form. Många viktiga reformer har genomförts, men centrala problem lämnas därhän. Det patriarkala samhället får leva vidare.

Det är denna slutsats som Statsvetaren Katharina Tollin drar i sin avhandling Sida vid sida: en studie av jämställdhetspolitikens genealogi 1971-2006.

Jämställdhetspolitiken har avradikaliserats och är inte längre än fråga om social utjämning. Tollin menar visserligen att det har gått framåt men samtidigt har mycket av glöden försvunnit. Jämställdhet har blivit en fråga enbart om representation. Tollin har självklart rätt i sin slutsats och en framtidsinriktad feminism också måste analysera samhällets inre strukturer och inte titta bara på dess yttre representation. Men vi är i dag så långt från ett jämställt samhälle att representation fortfarande är intressant.

Ekonomer har pekat ut den svenska föräldraförsäkringen som en bidragande orsak både till löneskillnaden mellan män och kvinnor samt den låga andelen kvinnliga chefer. Forskare inom genusvetenskapen har också pekat på att det är under föräldraledigheten som ojämställdheten i relationer etableras. Mannen arbetar och kvinnan stannar hemma med barnen. En tudelad föräldraförsäkring skulle alltså ha stora fördelar för jämställdheten. Till och med avgörande. Det är sorgligt att Socialdemokraterna inte driver frågan hårdare och att Magdalena Andersson anser att man bör utöka försäkringen i stället för att dela den. Visst är det bra att föräldrar är tillsammans med sina barn men det är inte nödvändigtvis så att detta är ett problem i Sverige. Förskolan är också en viktigt plats för barns utveckling. Höj taket och ersättningen istället om man tror att ekonomin fortsatt kommer vara ett hinder för män att ta ut försäkringen. Ger ett system inte den effekt man vill ha får man ändra på det eller som Katrine Kielos skriver:

”Vårt system är oändligt mycket bättre för barn och för familjer, men om det har som bieffekt att det cementerar fast glastaket måste vi våga prata om det. Att som Socialdemokraterna i det sammanhanget ha som mål att förlänga försäkringen ytterligare framstår som en kvinnofälla.

Framförallt om partiet samtidigt inte vågar föreslå en kvotering av den rådande försäkringen.”

Kvotering och individualiserad föräldraförsäkring är viktiga verktyg i kampen för ett jämställd samhället.

Men det också dags att lyfta ögonen och se att själva grundstrukturen i vårt samhälle är patriarkal och förminskar människan.