Krönika av Elin Axelsson. Tony Sopranos och Fredrik Reinfeldts ledarskap har stora likheter tycker Folkbladets krönikör.

Tony Soprano. Vilken lirare! Tillsammans med maffiabossen Tony går ingen säker. Familj, vänner och älskarinnor avpolletteras i rasande fart – känslomänniskan Tony är nyckfull, beslutsam och helt oförutsägbar. Hatad. Älskad. Respekterad. Det som slår mig när jag under några kalla sommarkvällar ser om David Chases fantastiska HBO-serie Sopranos är komplexiteten i Tonys ledarskap. När Tonys medarbetare ställer till det – och de gör de mer än ofta – är det chefen själv som får rycka ut och styra upp verksamheten. När Tonys högra hand, kusinen Christopher Moltisanti går ner sig i drogträsket och hotar äventyra familjens verksamhet sviktar aldrig Tony – han stryper sin tidigare vän. Big Pussy tar Tony med ut på havet i en stor yacht där han sedan skjuts efter att det kommit fram att Tonys skurkkollega skvallrat till FBI. Vad verksamheten kräver, det gör Tony. Det är ett hands on, proaktivt chefskap, för att tala management-svenska.

En annan tyngd ledare är Fredrik Reinfeldt. Sedan alliansens maktövertagande 2006 har sex moderata statsråd och några av Reinfeldts närmaste medarbetare fått lämna sin poster. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin hade letat kärlek på nätet, försvarsminister Tolgfors samarbetat med diktaturer, kulturminister Cecilia Stegö Chilò betalade inte TV-licensen, handelsminister Maria Borelius hade svart nanny och fuskade med skatten, Husmark-Persson lyckades inte sälja in neddragningarna i socialförsäkringssystemen, försvarminister Odenberg var för slapphänt med slakten av försvaret, partisekreteraren, miljömoderaten och Shell-aktivisten Arkelsten historierevisionist och Reinfeldts statssekreterare Schenström hånglade med TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad.

Vår statsminister har haft problem med rekryteringarna. Milt sagt. Särskilt om man jämför med Fredrik Reinfeldts allianskollegor. Så varför dessa missbedömningar? Kanske är taktikern Reinfeldt i grund och botten godtroget naiv inför sina egna partikamrater? Who knows? Själv ser jag en Tony Soprano i Fredrik Reinfeldt. Bossen som känner sig tvingad att ta allt ansvar. Chefen som tar besluten ingen annan vågar ta. Känslomänniskan som accepterar vännen Sven Otto Littorins spam-examen
i ekonomi men inte kärleksjakt på internet. Risktagaren som litar på att räven Bildt överlever både fängslade journalister och smutsiga oljepengar. Pragmatikern som vänder tidigare medarbetare ryggen när så krävs. Lojaliteter väger lätt. Väntjänster är alltid ett chanstagande. Det vet Reinfeldt. Psyket får sig en smäll, barn och fru likaså. Ett pris jag gissar Reinfeldt, precis som Tony, är beredd att betala för att hålla Familjen Moderat på rätt köl.

Bland Reinfeldts gamla kompisar, hjärnorna bakom moderaternas ansiktslyft ”Det nya arbetarpartiet”, har det glesnat rejält. Så Anders Borg och herr Schlingmann, ett råd i all välmening. Föreslår Fredrik att du och han ska ta en liten tur med Tage Erlanders klassiska eka ute på Harpsund; tacka för Guds skull nej! När Fredrik Reinfeldt kallar till pressträff är det numer fara och färde…