Recension av Adamsons. Folkbladets Anneli Eriksson har läst Gerda Anttis senaste bok.

BOK

Gerda Antti

Adamsons

Albert Bonniers förlag

Nora Karlsson har uppnått den tid i livet när bopålarna slagits ner på ett äldreboende.
Enklast så tycker barnen.
Boendet heter Gullvivan, och här finns, efter ett långt liv, mycket att fundera över. Även om hjärnan inte betytt lika mycket som hjärtat för Nora.
Nora för ett ständigt pågående samtal med Gud. Om Adam och Eva, om Evas olyckliga bett i äpplet, om människorna. Om Kain och Abel. Om världssvälten. Varför finns den, om Gud finns?
Och det där med att gå på vatten. Inte kunde Nora Karlsson göra det, nej hon var nära att drunkna i stället.

Det är mycket man inte förstår. Feminismen, det manliga och kvinnliga.
Skapelsetanken om att vi är skapade till Guds avbild men ändå lider av brister;
”Ja, om vi blivit färdigskapade från början, vad skulle vi då ha händerna och tanken till, om inget gräs fanns att rensa?”
Nora funderar; ”I stället blev modellen att människan var tvungen att ta den ena Hermodskursen efter den andra, och detta under hela långa livet. Gå Hermodskurser i en evig ogräsrensning där i trädgårdslandet, och framför allt i sig själv. Blott på detta mera säkra viset skulle människan till slut bli gudars like”.

Gerda Antti ger här röst åt en livsklok och gammal kvinna som förstått hur det ligger till med tingen. Hon är en riktig tänkare, som jag tror att det finns många av i lägenheter, hus och på äldreboenden.
Nackdelen med att ta del av denna kvinnas tankegods är att det vill bli rätt malande i längden.
Men hon är klipsk Nora, och Gerda Antti, född 1929, vet vad hon talar om när hon ser på livet i backspegeln.

Anneli Eriksson