Stig Järrel, Caligula, spänner ögonen i en ung Jan-Erik Widegren i Alf Sjöberg Hets, det är ett grymt ögonblick där lärarens benhårda vilja och den ovilliga eleven möts. Vem vinner kampen om makten?

Tillslut vinner Alf Kjellin Caligula bryts ner, lämnar in när tiden och samhället flyr från hans gamla kadaver-disciplin.
Men nu är han tillbaka i major Björklunds skepnad som verkar hoppas att Caligulas gamla pekpinnar ska få skolan på rätt köl igen.
Svensk skola är som jag skrev i går
i ett sorgligt tillstånd. Ojämlikheten ökar och resultaten sjunker. Samtidigt dräneras den kommunala skolan. Många skolor med stort behov av stöd får på tok för lite resurser.
Skolvalet och skolpengen leder visserligen till sämre kvalité för hela skolan men som så ofta är det de svagaste eleverna som drabbas hårdast.
Forskning har visat att blandade klasser är positivt för inlärningen. En elitklass innebär inte nödvändigtvis att de bästa får bäst undervisning, det kan lika gärna leda till osund konkurrens och utslagning.
För den studieomotiverade innebär också närvaron av studiemotiverade en nödvändig perspektivförskjutning och tvärtom. De elitklasser som Björklund vill skapa är alltså inget annat än en återvändsgränd. Samtidigt kan inte skolans kvalitetsbrist enbart förklaras med resursbrist och segregation.
Konsultföretaget McKinsey kunde
i en rapport om den svenska skolan visa att även mellan skolor med ungefär samma socioekonomiska sammansättning och lika stor budget varierade resultaten enormt. En orsak till detta visade sig vara graden av inflytande som lärarna hade över sin arbetssituation.
De senaste 20 årens kanske största förändring är att lärarens auktoritet kraftigt har kringskurits. Från att ha varit en statligt anställda med hög status och stark professionalism har lärarkåren allt mer avprofessionaliserats.
Deras syn på undervisning, på lärande och på skolans organisation har i allt lägre grad respekteras medan andra grupper så som skolledare och ekonomer intagit skolan. I sin ESO-rapport ”En kår i Kläm” visar historikern Niklas Stenlås hur lärarkåren gått från att ha varit de som styrde över skolan och undervisningens utformning till att lämnas utanför.
Samtidigt visar McKinseyrapporten att snabba resultatförbättringar kan ske i skolan, tvärtemot vad Björklund brukar hävda, men att det då hänger på lärarens arbetssituation.

Lärarna måste få möjligheter att utforma sin egen undervisning, gärna tillsammans med andra. Grunden måste vara att lärare tillsammans hjälper varandra att hitta den bästa formen av undervisning. Lärarnas fortbildning måste stärkas.
De måste få möjligheten att utöka sina kunskaper om undervisning – helst kontinuerligt, i klassrummet. Att lära ut är en konstform som kräver ständig förbättring – då krävs liksom inom alla yrkesgrupper att man får en möjlighet att utvecklas. Kanske bör synen på skolan mer likna hur man ser på universiteten. Det finns ingen, förutom en galning, som vill detaljstyra akademins arbetsformer.

Skolan skulle behöva mindre klåfingriga politiker och vara mer styrd av den professionalism som faktiskt finns där. Då kan en negativ utveckling vändas på bara några år. Samtidigt krävs att lärarna även på sikt håller hög kvalité och då behöver lärarutbildningens status upprättas. I dag är söktrycket lågt och antalet studiemotiverade elever som söker lärarutbildningen litet. På sikt riskerar detta att helt utarma svensk skola.
Lärarnas status måste återupprättas. I dag går utvecklingen åt precis motsatt håll när allt fler kommuner vill inskränka lärarnas fria arbetstid. Lärarna som grupp betraktas allt mer som ett verktyg och inte som en egen drivande kraft i skolans utveckling. Björklunds kadaver-disciplin och tro på katederundervisning, kommer aldrig rädda skolan.
Hans kunskapssyn sprang man ifrån på medeltiden. Kunskap har aldrig varit något som ska bankas in utan är en process. Kunskap är en fråga om att kunna utnyttja fakta för att sätta samman nya sammanhang. Kunskap alltid ett sökande, inte något man passivt matas med. Passiv kunskap är i praktiken oanvändbar. Det är sant att fokus inte enbart kan ligga på kunskapsinhämtningens process – skolan är en gemensam institution där vi lägger en grund för det demokratiska samhället – men att tro att processen är oviktig, likt Björklund verkar tro, är obildat. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman visat lär vi oss bäst när undervisningen är en lek och en gemensam process. Även matematiken måste innebära ett sökande efter problemets lösnig. Det är i förståelse som till exempel naturvetenskap och matematik kommer till sin rätt. Skolans uppgift är, igår som idag, att ge eleverna en stabil kunskapsbas att stå på. Det är fel väg att gå att helt negligera den rena faktakunskapens roll och tro att skolan idag skulle behöva vara så oändligt olik
skolan igår, entreprenöriellt lärande måste vara ett av vår tids största tankemisstag. Men Caligula är också död.

FELIX ANTMAN DEBELS