Kamp för konstens frihet

Recension av Martyrologion. Folkbladets Lars Böhlin har läst regissören Tarkovskijs dagböcker.

Ibland känns det som att filmkonsten i dag mest handlar om funktionalitet. Vilket betyg ger du filmen? Ska den ses på bio eller hemma? Är den lämplig för barn? Hur många liter popcorn kan man äta till filmen?

En del medier använder till och med betygsskalor där en film kan få betyget ”godkänd”. Godkänd för vadå?

I sådana lägen kan man få lust att leta upp Andrej Tarkovkij som gick bort 1986. Det var en filmskapare som hade lite höjd på sina ambitioner. Förmodligen hade han inte ens skämts för att kallas pretentiös vilket i dag är ett skällsord.

Eller för att låna hans egna ord: ”De små historier och berättelser som nu ageras fram och spelas in kan omöjligen kallas filmkonst. Allt detta har inte det minsta med film att göra. Film handlar framförallt om verk som inte kan gestaltas genom någon annan konstform.”

Så skriver han själv i en anteckning 1973 och den går att läsa i en bok som kom på svenska i våras. Det var då jag hade tänkt recensera ”Martyrologion. Dagböcker 1970-1986″ men 900 sidor är inget en vanlig lönearbetare smälter i första taget.

Men bokförlagets Atriums utgivning av Tarkovskij-litteratur är beundransvärd och den här tegelstenen är fascinerande läsning just för att vi som sett Tarkovskijs verk gärna har en bild av honom som inte är riktigt normal. Han framstår som så seriös, kompromisslös, upphöjd och själsfylld att man inte riktigt förstår hur han fungerade i verkliga livet.

Så framstår han lika seriös som vi inbillar oss?

Ja och nej.

I långa stycken är han en pretentiös konstnär som till exempel när han bemöter brevskrivare som gnäller på ”Spegeln” med konstaterandet ”Min uppgift är att syssla med sådant som är av Gud givet”.

Men däremellan kan han vara hård och småsint som en alldeles vanlig människa. Som när Mao Tse Tung har dött: ”En struntsak, men skönt att höra!”

Han noterar också beröm som när Ingmar Bergman utnämner honom till den bästa samtida regissören. Skrytsamt? Kanske det, men varför skulle man inte vilja skryta om sådant?

Fast det är viktigt att komma ihåg att Tarkovskij levde i en alldeles speciell tid. Det politiska universum som vi kallar Sovjetunionen var på många sätt en mänsklig misär och det är det som dessa dagböcker påminner oss om. Inte så att Andrej Tarkovskij ondgör sig över livets nödtorft men han förbannar om och om igen byråkratin, intrigerna och anar hela tiden ugglor i mossen när det gäller arbetet och pengarna. Och det med all rätt. Andrej Tarkovskij var inte populär i Sovjetunionens övre skikt. Hans filmer mötte alltid motstånd, premiärer dröjde, besked sköts upp och ovisshet rådde.

Andrej Tarkovskij önskar bara att någon kunde ge honom pengar så att han kan skulle göra de filmer han vill göra.

Å andra sidan låter det precis som filmskapare i vilket land som helst. Att göra film handlar oftast att drömma om filmer som aldrig blir av eftersom finansieringen saknas.

Andrej Tarkovskij hann i alla fall bara med sju långfilmer på 25 år. Men titlarna har en dignitet som är få förunnade. Ta bara den mångfacetterade berättelsen om ikonmålaren Andrej Rubljov ”Den yttersta domen”, science-fiction-dramat ”Solaris”, den mystiska ”Stalker” om tre män som beger sig in i Zonen och så den i Sverige inspelade ”Offret”. Det är filmer som få andra klarat av.

Kanske är det en anledning till att man ändå inte ska ska använda Tarkovskij för att slå i huvudet på dagens filmskapare. Han var och är unik, en särling som inte går att kopiera. Men vill man beundra honom och ge sig i närkontakt med honom så blir han ändå mer begriplig i dessa anteckningar. Det står inte mycket om filminspelningarna, men man får syn på konstnären och tidsandan som han jobbade i.

Man kan också studsa till ett antal gånger som när han klargör att tyskarna skapar idéer, medan ryssarna lever för idéerna.

Eller när han svarar på enkätfrågan om de kvinnliga egenskaperna: ”Att underordna sig, böja sig för kärlekens skull.”

Som läsare går man ändå ut i verkligheten med ryggen stärkt efter att ha läst ord som ”Den människa som inte efterstävar själens storhet är inte värd ett vitten”.